Rönnbäret lossade från sitt fäste och trillade till marken. Rullade en bit för att sedan stanna vid en knappt synlig grästuva. Så länge det kunde minnas hade det suttit tätt intill de andra i klasen. Det här var något nytt, något eget.
En räv sprang förbi när natten kom. Här, här skrek rönnbäret och rullade till lite lätt. Jag vill leva. Jag ger mig till dig, lova bara att du sväljer mig hel. Räven betraktade det besynnerliga bäret, lutade huvudet och gjorde sedan som bäret hade sagt.
Bäret rullade ner i rävens strupe, ner i mörkret och fukten. Förutom hjärtslagens pulserande var det alldeles tyst. På nära håll kunde det se vad räven hade ätit. Och det var som om moset trängde innanför skalet. Allt det räven visste kände nu rönnbäret till. Bilder spelades upp, flimrade till mellan saften och köttet.
Så småningom lämnade bäret rävens mage. Återsåg solljuset. Det var svårt att rulla från kletet och klägget men rönnbäret lyckades. Det rullade fram över gruskorn och jordkorn, över sandkorn och småsten och sedan ner i vattnet. Sjönk under ytan, ner i kristallvattnet. Livet här var alldeles annorlunda, som en annorlunda verklighet. En fisk simmade förbi. Här, här skrek bäret återigen. Ät mig! Fisken simmade fram och slukade bäret i ett nafs. Bäret rullade från sida till sida i fiskmagen. Sög åt sig all ny kunskap som fisken bar på.
Vistelsen i magen tycktes oändlig när hjärtslagen i fisken förändrades. De ökade för att plötsligt tystna. Det smekande ljudet av vatten längs utsidan hördes inte längre. Plötsligt glimrade det till av silver. En kniv som sprättade upp och en hand som plockade ur. Tillsammans med fiskrens och annat maginnehåll slängdes rönnbäret iväg.
Platsen verkade bekant tyckte rönnbäret. En känsla av att ha varit här förut. Det blickade upp. Där stod moderträdet.
1 kommentar:
;)
Skicka en kommentar