Jag tänker kring det här med yttrandefrihet.
Vad det är. Vad det innebär.
Inte den som rör media, utan den som rör jaget, självet. Det inuti.
Tänker att vi upprättar censur mest hela tiden, på ett eller annat sätt och de som gör det mindre
- är gränslösa.
Jag är rätt gränslös, vilket skapar en slags censur i sig.
Om vad må vi tala om? frågar vi oss själva och finner säkert bra svar och belägg för något vi egentligen inte menar... i rädsla för... ja vaddå?
Högst individuellt men det är ändå rädslan som avgör. Har jag en förutfattad mening om.
Jag tror att den dagen då vi i demokratisk anda väljer yttrandefrihet inåt, det är då vi får muskler på benen. Nu menar jag inte in absurdum, att alltid i alla lägen säga sin mening men det är knappast vårt problem överlag. De flesta kommer faktiskt inte ens i närheten av det.
Och om vi skulle. Vad är innebär det för egentliga problem.
Men tillbaka, yttrandefrihet.
Vad total sådan ger för effekter inåt.
Att om vi bejakar alla våra sidor, alla våra egenheter och allt vad det nu kan vara, vad det ger för hälsoeffekter. Välbefinnande. Balanserande. Fredande. Det är skuldbeläggande jag syftar på.
Att trycka undan är att delvis skuldbelägga - skambelägga.
Vad är skamligt? Högst individuellt.
Mitt liv är en enda stor chokladask av vad många skulle klassa skamligt, pinigt, tragiskt, patetiskt. För mig är det inte alls så och jag skulle göra om det igen, även om mycket tillhör en helt annan skepnad. Jag reflekterar inte ens över dem på det sättet och har heller aldrig gjort. För mig är det istället ångestframkallande att inte lyssna inåt, att inte står upp för sin sak, att inte kräva sin rätt, sin skyldighet. Ja, ni fattar.
Varför ska vi falla på våra snäva murar?
Om sådant må vi berätta.
Om och om igen i tusenfalt.
Det är så lätt att spricka hål på en blåsa som ömmar av ömmaste ömt, så lätt att inkludera andra, om vi bara tillåter oss. Kanske gör det ondare för en stund. Men i längden och med lite träning och med lite perspektiv, är det sällan en big deal.
Är du uppriktig mot dig själv?
Och vad är det du trycker undan i dina skrymslen och garagehallar?
Vad är det som inte får komma tals, säga sin mening.
Och varför?
Vad är det som göms i tröttheten, huvudvärken eller det obestämbara...
Vad är det som trycks i dina pressar?
***
