Jag har varit på resande fot.
Inte bara i sinnet.
Varit till kusten och pärlbandet av mysiga vikar.
Suttit på varma hällar och känt saltstänket med alla sinnen öppna.
Frenetiskt haft bort piskande hårtestar från ansiktet.
För att slutligen ge upp.
Lapat solen tills de sista resterna slukats av Havet.
Rest i minnet. Återupplevt och återupptäckt.
Samt skapat nytt. Förståss.
Och när saltvattnet stod som högst inombords.
Bräckte jag det med Vänerhavet.
Klipporna, träden, vågorna - som bär på mina rötter.
Läkte och helades på ett sätt endast de där vikarna kan.
De där vågorna kan.
De där solstrålarna kan.
De där skuggarna kan.
Åstadkomma.
Och med drömmandet skedde just inte så mycket alls.
Tungsömnen krävde sitt.
Och bortblåst var allting om mornarna.
Men ridåer ryckets undan.
Klarseende trädde fram.
Som man, som kvinna - som jag, kan stirra sig blind.
Låsa perspektivet.
Där det finns andra alternativ.
Och jag är inte färdig med Vänerhavet.
Blir aldrig.
Men här och nu, behövs mer halter.
Mer näring.
Det var tommare i tanken än vad jag trodde.
Lycklig.
***
Och jag har beställt de där böckerna jag trånat efter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar