*Spell and the gypsycollective*
Ibland har jag så svårt för att anpassa mig.
Till livet.
Till omvärlden och omständigheter.
Kanske egentligen mest till mig själv.
Till det skal jag lever i.
En sötvattensmussla och salt blåmussla på samma gång.
Nom, nom, nom-sökandes fram på vattnets botten.
Fast det är väl så att vi bildar ett pärlband tillsammans.
Jag menar, vem drabbar inte livet?
Det är sådana självklarheter så det är inte klokt.
Men vissa dagar känns annorlunda.
Som en skör kopp av tunnaste porslin.
Tunnare än tyll.
Helst drucken ur på gräsmattan en varm dag med soltorkad jordlukt och mogna bärbuskar
bakom ryggen...
Ibland behövs det så lite för att drabba tillbaka.
Att falla tillbaka ut ur hålet och in i livet.
Inte sådär fort.
Utan njutningsfullt sakta.
En kattsvans mot kinden.
Ett tassavtryck på låret.
En sol som sveper ögonfranserna.
Det var något med molnen när jag var liten.
Med ballonger som färggranna steg mot skyn.
Och det är lite samma sak tänker jag mig.
Med livet.
Omformationer.
Utan något som helst rättesnöre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar