Ofta fladdrar jag förbi.
Kan inte uppbringa att stå still. Stå stilla. Allt för länge.
Vad länge är - är relativt.
Ofta är det i själva rörelsen jag slappnar av.
Blir fri.
Är noll.
Och jag älskar hur det har format mig.
Fortfarande ett barns ögon och nyfikenhet.
Så mycket galet roligt jag genom livet har ramlat in i.
Exakt lika mycket.
Fördjupar jag.
Lånar grävlingsklor och gräver fram rötter.
Ikläder.
Klär av.
En bizarr balans. - Om balans nu finnes.
En kroppslig kännedom om att slå av och på.
När jag själv kan tycka att den fattas.
Lika fågelfri.
Som tyngdegrå.
Alla bär vi väl på vår egen komplexhet.
Vilken den nu än må vara.
*
Jag läste Navajo av Norrshaman i sommar.
Så mycket substans!
Så många pärlor att kunna diskutera.
Förhoppningsvis kunna applicera.
Att lära sig sjunga och diagnostisera.
Tar en livstid.
Det tar en livstid för att verkligen lära.
Därav Haggan.
Tålamod och erfarenhet.
Lyhördhet.
Långsiktliga mål deklarerar delmålen.
Kanske så klart.
Men inte för mig inom alla områden.
*
Jag fyller min skattkista för att plocka fram.
När humöret och vardagen kräver det.
Överlevnadskit och glitterstänk.
Poesi & Magi.
Is the shit.
En och annan lakritsbit.
Bland kyla och hetta..
*
Med en sådan väska på armen.
Fladdrar jag.
Nu, när jag på annat vis åter fördjupar.
Jag tror jag kan vara redo för skolstart.
Igen.
Den sista bunten av bundenhet.
Sedan väntar ängen.
Ändlöst.
Under tiden leker jag.
Det är det enda jag förmår.
Leker med tarotkorten och drömmarna.
Något annat hit och dit.
Typ.
Sedan får jag se vilket tåg jag hoppar på.
(Förhoppningsvis ett cirkuståg.)
Which way the wind blows.
Which direction home.
* Forgotten sources*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar