Det finns en skog för evigt intakt inom mig. Där den där stora breda stigen, en gång skogsväg, fortfartande leder från ena sidan till den andra. Där tjärnen jag brukade gå eller cykla till som liten, fly till som tonåring och meditera vid, fortfarande ligger kvar med sitt mörkervattenvatten och fågeldun. Allt är intakt. Inte alls förstört. Inte alls skövlat. Inte alls avverkat. Som jag kände den skogen! Utan och innan. Kände rådarna, kände djuren, kände träden. Jag läste den som min handflata - om jag nu kunde den konsten... Det var där jag började praktisera häxkonsten, där jag reste cirklar, där jag fann mina stavar, där jag kommunicerade.
Fortfarande vill jag gärna besöka den när jag hälsar på men det är inte samma sak. Hur skulle det kunna vara? Det gör mest ont i hjärtat och jag har så mycket enklare att se allt det fula än det lilla intakta. Jag försöker blunda de där minuterna, låta fötterna trampa i muskelminnet och sedan njuta när jag befinner mig där bland smaragdmossan och högträden. Ännu är det ingen som upptäckt de där kantarellstråken men det är alldeles för långt att åka enkom för den saken. Det är ju inte så mycket annat som lockar egentligen än den där skogen - som inte längre är skog.
Innan jag flyttade var jag ut och vandrade nästan varje dag. Åt lunch under granar, på klippor jag inte suttit på sedan jag var fem, sex, fikade vid gamla kojor. Lämnade tillbaka. Gav offer. Tackade. Klippte av. Jag arbetar fortfarande med den men utan besök. Det är liksom så mycket mer liv i den.
2 kommentarer:
Jag läser här då och då, jag blir så inspirerad, det finns en sådan livskraft i orden, du berättar flera historier på en och samma gång. Det är en berättelse ur flera ögon..
Jag har dig i hjärtat!
spindelfot
Att inspirera och att inspireras, vackert! Från en berätterska till en annan. :)
Skicka en kommentar