onsdag 6 oktober 2010

Så många höstfärger och jag ser dem alla

Vinden rasar och de små, de pyttesmå regndropparna filtrerar luften och bakom höghusen på andra sidan älven, där storskogen skymtar, lurar den mörkblågrå himlen. And I’m in heaven. Höstlöven på träden, i luften, på marken är som mynt från ovan och jävlar vad jag njuter. Lyssnar på John Frusciante är här, här, här i ett nu, nu, nu. Inget kan vara mer fullkomligt. Så är känslan. Tilltron till morgondagen, till mig själv - att allting ordnar sig och att jag fixar det för mig så som jag vill. För det är vi som fixar. Det är vi som fixar att saker och ting (läs livet) rullar på i samma gamla hjulspår. Det är vi som fixar att inga förändringar infinner sig. Det är vi som fixar att vi inte kommer i närheten av det vi egentligen vill och det är vi som fixar att förändringen fastnar på oss likt en kardborre. Det är vi som fixar förutsättningar och slänger ut drömmar i universum i förhoppning om att de ska fastna i väven, i nätet. Det är vi som lägger ner energi, tid och pengar för att skapa det så som vill ha det. Oavsett vad, om vi gör val med hjärtat eller inte, om vi väljer medvetet eller omedvetet så är det vi som fixar det. Och det kan vara oss övermäktigt att ta in, den absoluta påverkan på våra val som vi har. Ett helt samhälle, en hel värld, frodandes i en sjuk träskmark. Grönstinkande och klafsig. Faktiskt. Av alla möjligheter vi hade VALDE vi att skapa världen såhär. Hepp. Men jag är positiv, kanske naiv, jag tror till hundra procent att morgonrodnaden är nära. Jag tror att vi snart vaknar upp, att all galenskap närmar sig sitt cresendo. Att världen bultar starkt i det tredje chakrat och snart kommer lägga tonvikten vid det fjärde. Och därefter, långt in i framtiden kommer vi äntligen börja kommunicera. Men inte än. Inte än. Än så länge behöver det ske i mötet mellan dig och mig. Inte kommunicera med känslorna utan med hjärtat. Så många gånger känslorna får styra. Jamen åh jag vet ju så jäkla väl, a Vulcano Girl I tell you. Men jag stickar, stickar en hud. Ett skal, en sköld skulle man kunna säga, att täcka det som ligger utanpå sedan födelsen, dem båda. Eller dem alla, jag är årshjulet.

Vi träffas på tisdagarna och målar, skapar, jag och mina konstnärsvänner, fast mest kanske vi äter choklad. Så mycket att vi i kretsen började kallas för chokladpralinerna. Och sedan blev det ju choko loco då. Kanske inte lika rart som den första benämningen haha! Och trots detta enorma chokladintag och trots att jag egentligen föredrar lakrits big times framför choklad, de få gånger jag äter sött om jag väljer annarsvis än tisdagar så sitter strumpbyxorna mycket lättare idag än i vintras. Tränat har jag väl alltid gjort men aldrig så balanserat och aldrig varit så stark i min löpning tidigare. Det ger resultat, på många sätt obviously.

Annars drömmer jag små stenhus med enorma öppna spisar och fåtöljer som gjorda för sagor och ockult läsning. Svepande kjolar och en skördefest kring knuten. Och kanske, bara kanske en rykande kopp varm chokolad...

4 kommentarer:

mörkersökerskan sa...

mmm, nu har du förpassat mig igen in i drömmarnas land, Rosenklo.
Här sitter jag och drömmer om svepande kjolar, fika, sagor och drömhuset i goda väninnors lag.
Fyyy dig! att trolla mig in i drömmarnas land, dagtid, hur skall jag nu orka med den gråa vardagen?
pusselipuss puss på dig, för din trolleriförmåga, din gamla trollkona, där.

Rosenklo sa...

Komsi, komsi, komsi.... Jag förpassar dig till drömhuset. Där ska du sitta i tio dagar och tio nätter och inte göra annat än att fika, läsa och skratta tårna av dig. Sedan får du gå. För ett kort slag haha!

Jaa, visst behövs väl allt det här för att orka den grå vardagen. Det är ju då den inte blir så grå längre, mer paisleymönstrad...

PUSS, PUSS, PUSS min fina, heltokiga och helt fantastiska
på-riktigt-vän!!!

Asynja sa...

Så otroligt vackert, medryckande och poetiskt.
Jag hamnade som i ett meditativt tillstånd när jag läste.

Och jag känner så igen den där känslan av att en brytpunkt är nära. Snart måste det vända. Snart är den kritiska massan nådd. Snart går det inte att stoppa snöbollen...

Rosenklo sa...

Något sent svar men ändå. :)

Och jag känner det du skrev Asynja, att jag rycktes med. Något påbörjades för två höstar sedan och innan dess men resan slutar aldrig. Börjar aldrig. Ständigt pågående och återkommande. Men med brytpunkter emellan. Mmmm

Kanske har den där snöbollen kommit. Hunnit smälta och tillta på nytt?

Och nu, en ny höst knackar på. En korg från livet med både delikata och ruttna ägg..

Brytpunkter och brytbröd, lite samma sak är det väl. Dela och njuta. :)