Det är det här fönstret vid skrivbordet som är problemet. Det är för litet och det sitter för högt upp. Det jag ser är himlen och vita molnslöjor, ett par grenar av ett vackert träd. Det är på tok för lite. Jag vill se hela träd och vidder. Skator som leker och flyger runt, en och annan bofink och kajor i mängder. Låta mina tankar sätta sig likt kardborrar i vingarna och flyga iväg genom landskapet, bort mot horisonten och tillbaka. Då och endast då svalnar tekoppen och glöms bort. Ord skapas och blir till meterlånga vävar. Eller? Är det verkligen det som det handlar om, egentligen? Aldrig det yttre hur gärna jag än vill tillskriva den det. Alltid det inre. Bara vi själva som sätter gränserna. Ingen annnan eller ingenting annat behöver göra det eftersom vi fixar det så himla bra själva. Jag och endast jag avgör vad som kan få bli till och vad som får fortsätta vara tankar och idéer. Det är bara att byta fönster, byta vy. Eller kanske ännu hellre plocka fram det inre landskapet. Plocka bort det distraherande och gå in i den egna världen.
Jag läste, eller hörde någonstans, att vad författarskap handlar om är att vara vän med ensamheten. Att inte ha problem med att skala av, vara själv utan andra, utan ljud. Då och endast då kan tankarna, idéerna och fantasierna formas. Jag tror knappast det stämmer in på alla och i alla sammanhang men det stämmer in på mig. Inspiration kan komma vart helst ifrån men det är när jag är själv och inte lyssnar till musik som det verkligen utvecklas. Fast nu ljuger jag lite. Minst lika mycket har kommit till mig mitt i natten på högljudda nattklubbar och vad jag vill ha sagt med det har jag ingen aning om. Tanken flög ut genom det höga fönstret. ja, där ser man! Det var aldrig fönstret det handlade om...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar