Återigen är det en sådan där förmiddag när samhället vibrerar och slumrar i ett ljummet soldis, bärandes korgar av hetta för eftermiddagen. Man upplever dem ofta utomlands men här hemma är det sällan. De inträffar bara i längre perioder av värme och vid högsommar. Jag kan inte sätta fingret och orden på att beskriva dem, känner bara av deras magi mot kroppen och huden... Jag älskar dem. Älskar hur jag stiger upp i en luftballong av fantasier och skaparkraft via dem.
Om en stund ska jag åka ut till ataljen för att luncha, äta chokladmuffins, måla och ha det underbart tillsammans med mina fina väninnor här bland de blånande bergen. Visst kände jag dem innan men jag är glad och tacksam för att flytten hit upp innebar att jag kommit dem närmare.
Och det är så jag fyller mina dagar numera. Med glädje och tacksamhet. Ödmjukhet innför livet. Att omge mig med sådana tankar och insikter gör livet mer harmoniskt. Visst finns det sådant som drar ner mig också men med det andra runt omkring mig drar det inte längre ner mig lika djupt som tidigare. Pröva själv, om du inte redan gör det. Vad känner Du dig glad och tacksam över? Kanske är det skuggan under äppelträdet, som gör det möjligt att komma undan de varmaste timmarna och som dessutom ger skugga åt blommorna som växer där. Kanske är det timmarna vid stranden, avkopplingen och svalkan i vattnet. Kanske är det att du och din partner har börjat kommunicera. Kanske är det någonting helt annat.
tisdag 29 juni 2010
fredag 25 juni 2010
Time for party
Idag är det Midsommar - och grått och mulet, precis som det brukar vara. Att fira sommarsolståndet, årets längtsta dag, på en helt annan dag än den faktiska - känns riktigt urbota dumt. Det är den tjugoförsta som är den riktiga dagen för mig och således den jag vill fira big times, som det anstår en riktig häxa vill jag mena. Men så blev det inte alls i år. Inte det minsta uppmärksammad blev dagen av mig. Sådan tur jag har att naturen och året går i cykler och därmed återkommer nästa år...
Men jag överlever utan magi, även om jag vill ha den med mig var eviga dag. Jag kommer äta min sill och potatis, häva i mig gräddfil och gräslök och njuta storartat. Det är den absolut godaste maten jag vet och midsommar brukar alltid få utgöra premiärdagen.
Under den stora lönnen sitter den vita kaninen förmiddagen till ära. Den som jag trodde hade dött av hjärtesorg. Kanske sitter den där och väntar på mig, kollar på sitt fickur och suckar högt och ljudligt. Undrar när jag har för avsikt att komma, som om jag inte förstår att jag är försenad till något viktigt - något alldeles extra och fyllt av magi som är högst verklig. Man ska inte ta lättsamt på tepartyn, de är viktigare än vad man tror. Mitt hjärta smälter en aning, det är fel jag vet men tanken finns där, att skaffa den en ny vän, någon den kan skutta omkring med och bli glad igen. Det var en bister vinter, en bister, kall och mycket lång.
Men jag överlever utan magi, även om jag vill ha den med mig var eviga dag. Jag kommer äta min sill och potatis, häva i mig gräddfil och gräslök och njuta storartat. Det är den absolut godaste maten jag vet och midsommar brukar alltid få utgöra premiärdagen.
Under den stora lönnen sitter den vita kaninen förmiddagen till ära. Den som jag trodde hade dött av hjärtesorg. Kanske sitter den där och väntar på mig, kollar på sitt fickur och suckar högt och ljudligt. Undrar när jag har för avsikt att komma, som om jag inte förstår att jag är försenad till något viktigt - något alldeles extra och fyllt av magi som är högst verklig. Man ska inte ta lättsamt på tepartyn, de är viktigare än vad man tror. Mitt hjärta smälter en aning, det är fel jag vet men tanken finns där, att skaffa den en ny vän, någon den kan skutta omkring med och bli glad igen. Det var en bister vinter, en bister, kall och mycket lång.
torsdag 24 juni 2010
Pride
I år arrangeras Prideparaden i Karlstad för tredje året i rad. Alla partier i kommunstyrelsen har uttalat sitt stöd, förutom Sverigedemokraterna som går till val med att stoppa festivalen. Att det överhuvudtaget finns folk som på allvar inte kan acceptera homosexualitet och HBT är bortom all rim och reson, heeelt förkastligt! Vad är det som är så upprörande med folks sexualitet kan jag undra? När blev det upp till var och en att ha en åsikt om det? När gav det rätten att bete sig illa, förfölja, hota och göra vardagen hemsk för medmänniskor? Det är skrämmande, riktigt skrämmande att vi i världen i allmänhet men i Sverige i synnerhet inte har kommit längre. Något borde vi ha lärt av historien kan jag tycka.
Ordföranden i RFSL:s ungdomsdistrikt i Värmland dödshotades nyligen och även om Sd förnekar all inblandelse är det inte svårt att lista ut var utövaren hör hemma politiskt. Förhoppningsvis är utövaren ung själv och vet inte bättre, ser världen ur ett svart/vitt perspektiv och letar syndabock för något den har svårt att acceptera och svårt att förstå sig på, vill bara göra världen greppbar. Iaf, är det vad jag hoppas. När ska vi förstå att respekt och ödmjukhet är ett socialt ansvar? Något som inte bara hänger på föräldar och skola att lära ut? Givetvis följer med det tankesättet även en ödmjukhet för dem som ännu inte har kommit dit men jag vill hellre fokusera på rörelsen i att angagera och ta ställning än att sitta tyst och tiga. Jag har för mig att lättja är en dödssynd?.... Visserligen är jag inte ett fan av kristendomen men onekligen har den en hel del att komma med ibland.
Den 10 juli är det dags för årets parad och jag vet absolut vart jag ska se till att vara den dagen. För den som vill veta mer finns det att läsa här.
In the name of love - U2
Ordföranden i RFSL:s ungdomsdistrikt i Värmland dödshotades nyligen och även om Sd förnekar all inblandelse är det inte svårt att lista ut var utövaren hör hemma politiskt. Förhoppningsvis är utövaren ung själv och vet inte bättre, ser världen ur ett svart/vitt perspektiv och letar syndabock för något den har svårt att acceptera och svårt att förstå sig på, vill bara göra världen greppbar. Iaf, är det vad jag hoppas. När ska vi förstå att respekt och ödmjukhet är ett socialt ansvar? Något som inte bara hänger på föräldar och skola att lära ut? Givetvis följer med det tankesättet även en ödmjukhet för dem som ännu inte har kommit dit men jag vill hellre fokusera på rörelsen i att angagera och ta ställning än att sitta tyst och tiga. Jag har för mig att lättja är en dödssynd?.... Visserligen är jag inte ett fan av kristendomen men onekligen har den en hel del att komma med ibland.
Den 10 juli är det dags för årets parad och jag vet absolut vart jag ska se till att vara den dagen. För den som vill veta mer finns det att läsa här.
In the name of love - U2
onsdag 23 juni 2010
Föräldraskap
Jenny Doh har en fantastiskt fin och inspirerande blogg och hemsida, Crescendoh. I måndags bloggande hon så vackert och tänkvärt om föräldraskap och att finnas där för sitt barn. Om att odla den egna personligheten och få barnet att blomma till det den är menad för att göra. Tycker även att det går att applicera på det egna jaget och i klassrummet.
För att göra det tror jag det krävs att man tar steg tillbaka och reflekterar. Kanske enklare sagt än gjort, ibland är man omedveten om det som behöver förändras. Som i alla relationer tycker jag kommunikation och dialog är det viktigaste. Kan inte nog understryka det. Att våga öppna upp, samt förmå sig att lyssna och inte vänta på att den andre tystnar så att man själv får prata utan bara lyssna. Så mycket som går att undvika om man tar sig tid. För ett par år sedan fick jag ta del av en studie som visade att föräldar av idag spenderar 10-15 min kvalitetstid på varje enskilt barn. Skrämmande! Och säkert lätt ångetsframkallande om man har flera barn och ett dagsschema som knappt räcker till.
Men ändå, jag är övertygad om att det är genom att få blomstra och brinna för det man tycker om som man undviker själslig död och olycka. Att vara lika mot alla är inte rättvist, vi är alla olika individer med olika behov och uttryck. Det är banne mig vår mänskliga rätt och skyldighet att komma ihåg det.
Klicka er gärna dit och läs.
För att göra det tror jag det krävs att man tar steg tillbaka och reflekterar. Kanske enklare sagt än gjort, ibland är man omedveten om det som behöver förändras. Som i alla relationer tycker jag kommunikation och dialog är det viktigaste. Kan inte nog understryka det. Att våga öppna upp, samt förmå sig att lyssna och inte vänta på att den andre tystnar så att man själv får prata utan bara lyssna. Så mycket som går att undvika om man tar sig tid. För ett par år sedan fick jag ta del av en studie som visade att föräldar av idag spenderar 10-15 min kvalitetstid på varje enskilt barn. Skrämmande! Och säkert lätt ångetsframkallande om man har flera barn och ett dagsschema som knappt räcker till.
Men ändå, jag är övertygad om att det är genom att få blomstra och brinna för det man tycker om som man undviker själslig död och olycka. Att vara lika mot alla är inte rättvist, vi är alla olika individer med olika behov och uttryck. Det är banne mig vår mänskliga rätt och skyldighet att komma ihåg det.
Klicka er gärna dit och läs.
Some kind of lägesrapport
Varm, varm, vaaarm förmiddag och det är alldeles underbart. Trafiken är något lugnare, himlen klarblå och i radion strömmar P2 Världen. Det är sommar! Och om det kåserar min alldeles jättevackra sambo i P4 Värmland. Klicka er dit och lyssna igen förmiddagen, ca 9.40 börjar hans dikt.
Igår blev det klart med ännu två läsningar för min del vilket innebär att jag har fyra scenframträdanden att se fram emot. Kanske inte så mycket egentligen men med tanke hur mycket jag har gömt mig tidigare är det en ren explosion. Det har hänt så mycket det senaste ett/två åren. Att leva och andas kultur är precis vad jag vill med mitt liv. Ikväll är det dags för andra upplagan av Småstadshjärtankvällen och jag ser fram emot att träffa poetvänner och konstnärsvänner och gå vilse i samtal om färger.... Och längre fram Vildrosfestivalen, Heidruns 20 år, Säljerydsfestivalen och Kulturbomben.
Om 1½ vecka är dags för årets häxträff i Dalarna och jag längtar stort efter att träffa avlägsna men nära vänner. Kanske framför allt S, M och M för det otroligt fina systerskap jag har funnit i dem. M's glittrande sneda ögon och rungande göteborska kan smälta vilken frusen själ som helst. Få samtala ostört i timtal... Det kommer bli så galet fint.
På det hela känner jag mig i otroligt bra form. Inifrån och ut. Jag har tränat otroligt intensivt och mycket genom åren men jag har ändå aldrig upplevt mig i bättre fysisk form än nu. Löpningen går som på räls, vilket det mesta gör. Psykiskt kanske jag inte är på topp men jag mår bättre och är mer harmonisk än vad jag någonsin har varit. Vilket är värt att fira och hylla bara i sig. Kreativiteten flödar och jag har släppt på allt vad dåligt samvete heter. Livet är alldeles för kort för att fyllas med tvångstankar, skam och skuld för allt som inte blir av. Och genom det tänket får jag lustigt nog mycket mer gjort. Kanske lever jag inte som normen (om det finns någon), kanske särskiljer jag mig en hel del men jag lever mer och mer i samklang med mig själv och mitt innersta. Jag väljer att leva i kärlek och fyller livet med fantasi, färg och magi och flyttar ut gränserna så långt jag förmår. Ju mer jag säger nej till sådant som förväntas av mig öppnar jag upp dörrar till sådant jag vill syssla med. Jag är otroligt impulsiv och intensiv men börjar bli bra på att reflektera före. Jag väljer att göra något kreativt eller skapande av mitt spinnande. Det är inte alltid det fungerar men jag slår heller inte längre på mig själv för det. Livet är sådant.
Jag kan känna mig tjatig och upprepande om min utveckling och blommande men det behöver komma ut. Jag är otroligt stolt över det jag har åstadkommit med mig själv hitills. Fylld av kärlek och ömhet gentemot mig själv, att jag hade modet att förändra, påbörja och skala av. Men även till alla de människor som har funnits runt omkring mig. Utan hjärtat, hans familj, gamla och nya vänner hade jag inte befunnit mig där jag gör. Att ha så fina och tillåtande vänner är en stor rikedom. Att kunna sträcka fram händerna, visa sina svagheter, samtala om det gör att man tillsammans vandrar framåt.
Mitt sätt att leva är inget rättesnöre men jag har kommit fram till att det är det som fungerar för mig. Jag trivs i min värld. Och idag är det inget jag vill förändra. Jag vill förbättra vissa områden men inte längre förändra. Det som behövdes är bortrensat men processen upphör aldrig. Livet pågår här och nu, imorgon och i övermorgon, dagen efter det och dagen efter det....
Nu ska jag göra iordning en hemmagjord cappuchino, för det måste vara bland det godaste som finns på sommaren.
Igår blev det klart med ännu två läsningar för min del vilket innebär att jag har fyra scenframträdanden att se fram emot. Kanske inte så mycket egentligen men med tanke hur mycket jag har gömt mig tidigare är det en ren explosion. Det har hänt så mycket det senaste ett/två åren. Att leva och andas kultur är precis vad jag vill med mitt liv. Ikväll är det dags för andra upplagan av Småstadshjärtankvällen och jag ser fram emot att träffa poetvänner och konstnärsvänner och gå vilse i samtal om färger.... Och längre fram Vildrosfestivalen, Heidruns 20 år, Säljerydsfestivalen och Kulturbomben.
Om 1½ vecka är dags för årets häxträff i Dalarna och jag längtar stort efter att träffa avlägsna men nära vänner. Kanske framför allt S, M och M för det otroligt fina systerskap jag har funnit i dem. M's glittrande sneda ögon och rungande göteborska kan smälta vilken frusen själ som helst. Få samtala ostört i timtal... Det kommer bli så galet fint.
På det hela känner jag mig i otroligt bra form. Inifrån och ut. Jag har tränat otroligt intensivt och mycket genom åren men jag har ändå aldrig upplevt mig i bättre fysisk form än nu. Löpningen går som på räls, vilket det mesta gör. Psykiskt kanske jag inte är på topp men jag mår bättre och är mer harmonisk än vad jag någonsin har varit. Vilket är värt att fira och hylla bara i sig. Kreativiteten flödar och jag har släppt på allt vad dåligt samvete heter. Livet är alldeles för kort för att fyllas med tvångstankar, skam och skuld för allt som inte blir av. Och genom det tänket får jag lustigt nog mycket mer gjort. Kanske lever jag inte som normen (om det finns någon), kanske särskiljer jag mig en hel del men jag lever mer och mer i samklang med mig själv och mitt innersta. Jag väljer att leva i kärlek och fyller livet med fantasi, färg och magi och flyttar ut gränserna så långt jag förmår. Ju mer jag säger nej till sådant som förväntas av mig öppnar jag upp dörrar till sådant jag vill syssla med. Jag är otroligt impulsiv och intensiv men börjar bli bra på att reflektera före. Jag väljer att göra något kreativt eller skapande av mitt spinnande. Det är inte alltid det fungerar men jag slår heller inte längre på mig själv för det. Livet är sådant.
Jag kan känna mig tjatig och upprepande om min utveckling och blommande men det behöver komma ut. Jag är otroligt stolt över det jag har åstadkommit med mig själv hitills. Fylld av kärlek och ömhet gentemot mig själv, att jag hade modet att förändra, påbörja och skala av. Men även till alla de människor som har funnits runt omkring mig. Utan hjärtat, hans familj, gamla och nya vänner hade jag inte befunnit mig där jag gör. Att ha så fina och tillåtande vänner är en stor rikedom. Att kunna sträcka fram händerna, visa sina svagheter, samtala om det gör att man tillsammans vandrar framåt.
Mitt sätt att leva är inget rättesnöre men jag har kommit fram till att det är det som fungerar för mig. Jag trivs i min värld. Och idag är det inget jag vill förändra. Jag vill förbättra vissa områden men inte längre förändra. Det som behövdes är bortrensat men processen upphör aldrig. Livet pågår här och nu, imorgon och i övermorgon, dagen efter det och dagen efter det....
Nu ska jag göra iordning en hemmagjord cappuchino, för det måste vara bland det godaste som finns på sommaren.
måndag 21 juni 2010
More than words
Hemma igen - och tusen gånger rikare på inspiration. Har så många idéer till målningar och inredning. Kan knappt hejda mig själv. Vill måla hela världen, här och nu. Måla och skriva, hipp hipp hurra. Ute är det en bedårande vacker och varm sommarkväll men det hjälps inte. Jag stannar inne och blandar till på paletten. Har längtat så...
fredag 18 juni 2010
Regn längs memory lane
Så blev det fredag igen och inte alls lika soligt väder som igår. Blåser gör det och river ner vattendroppar från skyn. Det är absolut vackert.
Jag har bott på många ställen genom åren, både själv och med familjen. För många år sedan bodde vi ett tag, ett par år, i ett hus som jag genast blev kär i. Det var där jag hade mitt blå rum som jag skrivit om tidigare. Det fanns en stor trädgård och granne med den låg en gammal lada bakom en gräskulle där det växte smultron samt en gigantisk syrenhäck. Det här var mitt i samhället men med blicken riktad ditåt var det som att vara på landet. Det fanns även en gigantiskt stor veranda under plasttak och med slingriga buskar runtom. Jag älskade att sitta där, skymd av växtligheten, sådana här sommardagar och kvällar, tända ljus, bara vara eller helst skriva mig fram till döden och tillbaka. Och om jag var ensam hemma, röka ett par cigg till en tekopp och njuta av att allt, precis allt, låg framför mig.
Idag ska jag packa för till morgonen åker vi ner till just det där samhället. Det finns ett par ställen jag behöver återse, av olika anledningar. Och det är möjligt, mycket möjligt, att vi tar svängen förbi memory lane. Det ligger på vägen till kyrkogården och ett besök där är en självklarhet.
Jag har bott på många ställen genom åren, både själv och med familjen. För många år sedan bodde vi ett tag, ett par år, i ett hus som jag genast blev kär i. Det var där jag hade mitt blå rum som jag skrivit om tidigare. Det fanns en stor trädgård och granne med den låg en gammal lada bakom en gräskulle där det växte smultron samt en gigantisk syrenhäck. Det här var mitt i samhället men med blicken riktad ditåt var det som att vara på landet. Det fanns även en gigantiskt stor veranda under plasttak och med slingriga buskar runtom. Jag älskade att sitta där, skymd av växtligheten, sådana här sommardagar och kvällar, tända ljus, bara vara eller helst skriva mig fram till döden och tillbaka. Och om jag var ensam hemma, röka ett par cigg till en tekopp och njuta av att allt, precis allt, låg framför mig.
Idag ska jag packa för till morgonen åker vi ner till just det där samhället. Det finns ett par ställen jag behöver återse, av olika anledningar. Och det är möjligt, mycket möjligt, att vi tar svängen förbi memory lane. Det ligger på vägen till kyrkogården och ett besök där är en självklarhet.