Stigfinnare

Det är i skogen jag rör mig så fort jag gjort undan det som dagen kräver av mig. Tentan jag skriver på är nog vad jag skulle kalla för min största utmaning hitills. Det går trögt och oftast är det som att köra huvudet in i en trävägg. Mestadels av tiden är känslan inte så angenäm. Det är svårt men jag vet ju att det finns andra ingångar. Att väggen kommer förvandlas till en port som öppnar sig. Förhoppningsvis. Och banne mig, vad jag ska fira när den är avklarad. I skogen, på picnicfilt med redan inhandlad champagne och gula löv och svamp och korp. Men under tiden... Jag tänder ljus, smörjer med min olja, bränner, upprättar ett altare - vänder mig dit jag kan.
Mediterar.
Är i skogen.
Tar mina snabba långpromenader. Försöker slita blicken från marken och se i ögonhöjd. Varvar höga höjder med lägre samt dalsänkan. Alla fantastiska dofter som hör hösten till. Väta och förruttnelse, de mogna frukterna, svamparna, kyla. Alla färger, alla träd som sakta börjar spraka. En klyscha ja - men skogen är mitt tempel.
Tänker på Oden och de nio dygnen i Yggdrasil.
Räknar ner.

P.S

Jag är förresten September månads gästpoet här.

Eremiten

När jag skrev om undanskymda platser. Om att träda in i gömda rum. Att distansera sig från allt det omkringvarande. Dra sig undan larmet, måstena och allt som hör vardagen till och istället glipa på filtduken in till det dolda, det inre, det andra. Om att iträda sig Eremitens mantel och med lyktan i ena näven. Förstod jag nog inte vad väl det passade på mig just då och vad jag faktiskt sa till mig själv var av vikt att göra. Det trillade dock ner ett par dagar senare. Och det är vad jag ägnat mig åt att vara den senaste veckan, Eremit.

Situationer, relationer, händelser - som kom på sin spets och som jag valde en annan ingång till än tidigare. Helt plötsligt ser min hösttermin inte alls ut som förväntat men så mycket bättre, lugnare och mindre kaosartad. Det är viktigt att inte glömma bort för vems skull man gör vissa saker. Sin egen. Inte för en studievägledare. Eller någon annan. Ibland beror oron man känner på att man bör välja en annan väg, att man vet om det men inte lyssnar till det.... För första gången på mycket länge upplever jag att jag tar över kontrollen, gör ett autentiskt val - sansat och noga övervägt. Inte ett beslut där jag köpslåt om tid, för att vinna tid och täcka förvirring. Eller, jag gör väl oftare och oftare de autentiska valen på senare år men det var ändå något annorlunda som skedde den här veckan. Något som förändrar alltihop. Typ.

Och vad jag vill ha sagt med det (förutom vad bra jag är) är vikten av att ha kontakt med sin inre Eremit. Speciellt i det samhälle vi lever i idag. Där allt ska vara så effektiviserat och där det inte ska finnas tid för eftertanke utan beslut ska lämnas så fort som möjligt utan helst i en stund som redan har varit. Visserligen en överdrift men ändå. Behov av meditation, avslappning, mindfulness och yoga - är alla sysselsättningar som hör Eremiten till men som nödvändigtvis inte behöver innebära kontakt med henne/honom. Snarare, tolkar jag det som, är de stigar som leder fram till grottan. Och egentligen är det inte själva grottan som det ska fokuseras på utan istället är det tystnaden besöket medför som är det väsentliga. På tarotkort syns Eremiten oftast i språng, än sittandes i grottan, lysa upp det som annars är dolt i natten. Och många gånger är det väl just så, kan jag tycka, att det är en sysselsättning som leder fram till bra beslut, snarare än aktivt tänkande. To clear the mind... Långpromenader i avslidhet, gärna i skogen och om sena kvällar eller nätter är ett utmärkt sätt att väcka upp kontakten.

Glöm inte lyktan, den är väsentlig, den visar hur det egentligen ser ut och förhåller sig. Tar död på de illusioner som skapats. Något otäckt i skogen om natten är ju oftast ingenting annat än en stubbe i ficklampans sken... Det är väl det som avses då, när man talar om att ha blivit upplyst...

Hidden place

Det hörs ett dovt nynnande, ett plingande från långt borta, knappt hörbart. Stanna upp och lyssna riktigt noga - kan du höra det? Jag hör. Och jag letar mig bortåt. Följer stigen ner till grinden och bortom den. Bort över fältet, ner i hålet bakom rosbusken och upp igen vid trädet inga vanliga ögon ser. Jag följer ärtstjälken upp bland molnen och bortom dem, trippar förbi stjärnor och galaxer och bortom dem. Kanske kan det tyckas evighetslångt men det går på ett litet kick. Så snabbt färdas jag, att du förmodligen knappt hinner blinka. Tonerna blir allt starkare men än kan jag inte se var de kommer ifrån. Följer du med? Jag sätter mig i korgen på Ekorrens rygg, färdas nerför stammen och skuttar ut på gräset. Springer vild över nya ängar och stannar inte alls. Nej, stannar inte alls. Förrän det att de mjuka tonerna klämtar alldeles nära. Alldeles nära på bakgården, precis runt hörnet. Jag sjunker ner på en filt. Sprider ut mig likt en solfjäder. Ler. Redo att börja samtala. Om gömda platser.

Hidden place

Som det regnar idag men allt jag hör är mina egna andetag

Som veckorna rullade på och jag knappt tog mig tiden till att andas. Andas in. Andas ut. Fatta inga beslut på inadning, gör det istället på utandning. Jag frångick mig själv, lyssnade på inandningen. I tröttheten infann sig ovädret. Det blåste in en natt när jag glömt fönstret på glänt, letade sig fram bland skrymslen och vrår och gosade sig tillrätta i en vrå knappt synbar. När det upptäcktes var nätet redan stort och det tog tid innan det fastnade i dammsugaren. Metaforer...

Imorgon åker vi till Stockholm för att se vodouutställningen på Etnografiska innan den plockas ner. Huruvida det sedan blir semester i stugan utan el, vatten och toa, belägen på en ö nära norska gränsen - återstår att se. Men jag hoppas verkligen. Hoppas som bara den. Har hela tiden sett hur vi första kvällen börjar med en wahoorening. Jag är säker på att det är där den ska bli av. Och tämligen snart.

Men allt det där hör morgondagen till. Idag stiger jag inte ens upp. Ligger nerbäddad och återhämtar som katten. Läser Agatha Christie och gör ingenting förrän den är slut. Absolut ingenting.

**

Det är tänkt att jag ska ta det lugnt nu. Vila vid min källa så att säga. Välbehövligt efter det ena efter det andra. Men innnan kroppen har ställt om sig till viloläge försöker rastlösheten generera ångest. Det känns innåt helevete ombytligt i humöret. Jag försöker bara vila i det, acceptera och inte gå igång på ett mönster jag börjat kartlägga. Jag har verktygen redo i handen, tetermosen i den andra. Det är egentligen rätt okej. Bara havet stillar sig.

Summer almost gone

Det skedde ett par spännande möten. Ett där mystiken, gemenskapen, humorn och kunskapen stod i centrum. Ett där musiken, dansen och ögonblicket var det centrala. Inom loppet av en vecka - så totalt berikad. Utvecklad.

Ur granhäcken växte den fram. Undan för undan för att slutligen visa sin fulla prakt. Vildrosen, på andra sidan vägen.

Drömmar att arbeta vidare från. En tå att läka. Rutiner som äntligen är på intåg igen.

Jag fortsätter trådarna. Vävarna. Allt ett varv till. Årshjulet vrider, ännu knappt märkbart. Bara en uns mörkare kvällar. Något kyligare luft. Några fler tusentals stjärnor.

Syns vi?