Tillbaks till vardagen?

Studierna börjar snart. Det blir slut på den långa ledigheten. Allt som ska fixas och bli klart och tiden som krymper. Allt stressar mig, skrämmer mig. Jag intalar mig att jag inte vill, att jag vill skjuta på det ytterligare en termin, att senare är guldläge men inte nu. Jag vill inte gå igång på det sätt som jag har gjort. Hitills har jag lyckats göra u-svängar de där dagarna. Tagit mig upp på en annan och mer bekväm och stillsam väg - då har mer blivit gjort. Märkligt nog, eller inte alls...

Den här dagen började rätt bra, vill inte styra ner på den där krokiga och ångestframkallande vägen. Pluggar jag det jag ska idag, får jag med all säkerhet tid över till annat senare. Här och nu, är det som ska gälla, här och nu... inte låta mig styras och störas av impulser...

Tuta som om det inte fanns någon morgondag

Nu börjar det bli lite smått tröttsamt, varje gång vi har ett fönster eller två öppna så tutar var och varannan bil. Nu undrar jag är det vanligt? Är det ett normalt beteende? För omvärlden eller bara här, mellan bergen och skogarna...

Ytligt deluxe

Jag såg en annons om att förlänga ögonfransarna i en gammal hälsotidning imorse. Vad gör den här? var min första fråga. Sedan ramlade det på ett par stycken. Visst säger väl det en hel del om vårt samhälle när vi spenderar så mycket tid, pengar och fokus på vårt yttre så att det faktiskt finns en marknad för ögonfransförlängning. I say no more, I tell you!

Btw, jag är på jakt efter ett schampoo med fikon i. Ytterligare något jag sett reklam för men kan inte komma ihåg vart...

Sol, sol, sol

Återigen är det varmt ute. Sådär jättevarmt, eller, i alla fall på väg att bli. Det är som de här veckorna av konstant regnande är på väg bort över horisonten, på väg bort över nejderna, på väg att glömmas bort och helt raderas. Det är härligt. Jag tycker otroligt mycket om regn men inte var dag, jämt. Sommaren är så unik och exotisk för oss, några få ynka månader om året. Då vill jag ha sol.

Återigen kan man ligga på en filt/gräsmatta/klippa och absorbera ljus och lagra viktig D-vitamin inför det mörka halvåret. Återigen går det att bada och svalka sig. Sitta på en uteservering, äta glass och titta på folk bakom solglasögon. Återigen blir det intressant att uppsöka skugga. Återigen är Sunna här. Lovely!

Fjärilen

Fjärilen som budbärare
Och återigen förde fjärilen mig till den pinne jag sökte i mina drömmar. Historien upprepade sig som förr, den här gången helt omedvetet. En liten tallgren med en yoni på mitten, kan hända blir den handtag i en kvinnoskallra, kan hända blir den till någonting annat.

För mig är fjärilen budbärare och portvaktare och jag använder mig gärna av dem som hjälpare, har så gjort många gånger genom åren, bland annat när jag skall finna en ny stav. De är mycket speciella för mig och det brukar innebära något speciellt när de är centrala i mitt liv. Många gånger när den inre utveckligen är i fokus, och spinner positivt i livsväven.

La mariposa, fjärilskvinnan

"Fjärilsjungfrun är den kvinnliga fruktbarhetens makt. När hon forslar pollen från plats till plats korsbefruktar hon, liksom själen befruktar intellektet med nattens drömmar, liksom arketyper befruktar den vardagliga världen. Hon är centrum. Hon fogar samman motsatser genom att hämta lite på ett ställe och placera det på ett annat. Det är inte märkvärdigare än så att åstadkomma förändring. Det är vad hon lär ut. det är så fjärilen gör. Det är så själen gör.

Fjärilskvinnan korrigerar missuppfattningen att omvandling är något som är förbehållet de svårt hemsökta, de fromma eller de otroligt starka. Självet behöver inte försätta berg för att åstadkomma en omvandling. Litet duger. Litet räcker långt. Litet ändrar mycket. Fruktbarhetens makt gör det obehövligt att försätta berg.

Fjärilsjungfrun befruktar jordens själar: Det är lättare än ni tror, säger hon. Hon viftar med solfjädern och hon hoppar och sprider pollen över alla som är där: urinvånarna, småbarnen, turisterna, varenda en. Hon använder hela sin kropp som en gåva, sin gamla skröpliga, feta, kortbenta, korthalsade, fläckiga kropp. Detta är kvinnan i kontakt med sin vilda natur, hon som tolkar det instinktiva, hon som är fruktbarhetens makt, hon som läker och lagar, hon som minns den gamla kunskapen. Hon är La voz mitológica. Hon är vildkvinnan förkroppsligad.

Fjärilsdanserskan måste vara gammal därför att hon representerar själen som gammal. Hon är bred om höfterna och baken därför att hon bär på så mycket. Hennes gråa hår är tecknet på att hon inte längre är underställd tabun ifråga om att röra vid andra människor. Hon får ta i alla: pojkar, spädbarn, män, kvinnor, småflickor, de gamla, de sjuka och de döda. Fjärilskvinnan får röra vid alla. Det är hennes privilegium att vidröra alla, nu äntligen. Däri ligger hennes makt. Hennes kropp är fjärilens, La Mariposa.

Utdrag ur: Kvinnor som slår följe med vargarna - myter och sagor om vildkvinnans arketyp av Clarissa Pinkola Estés

Kaniner och födelsedagar

Sitter på min platå och njuter av att äntligen kunna se vad som händer utanför. Inte idag men andra dagar har vi kunnat se kaniner. Jag tror det började med en rymling och nu är de ett par stycken. Känns lite märkligt med vildkaniner i våra trakter, om man nu kan kalla dem för det. Jag tänker på den där platsen i Stockholm, där man brukar åka förbi med bussen hem till Värmland, där det kryllar av dem... Så blir det nog inte här, vi har alldeles för mycket skog och djur tätt inpå... Men vad vet jag?

Idag är det katter och hundar, en helt vanlig dag mitt i veckan med andra ord. Igår fyllde Anders år. Vi gjorde en tårta enbart på frukt och bär. Den blev god och uppskattad om än lite väl mosig i min smak men med smulade digistivekex eller liknande i bottenmoset så kan det absolut bli mycket bättre. Vill iaf pröva att göra den en gång till. Det var ingen stor födelsedag, bara en mitt emellan-ålder men ändock en födelsedag. Vissa tycker den egna dagen inte alls är något märkvärdigt och något som behöver firas, jag som fyller år vart fjärde år är helförtjust i att fira. Men det beror på, i tre av fallen firar jag på en dag som inte är min riktiga och vart fjärde år firar jag dagen efter den jag normalt sett brukar ha, vilket i sig känns märkligt. De där fjärde åren blir jag som ett litet barn, jag fyller år! Det blir även så att de dagar som för andra är speciella inte riktigt blir så för mig. 20, 25, 30, 50 - det är år som de flesta firar, för mig blir det 20, 24, 40, 60. Att fylla 28 eller 32 känns större än 30, faktiskt.

Jag kan dock inte påstå att jag menar fest när jag säger fira. Jag firar hellre på andra sätt, finns det snö när jag fyller är jag helst i backen. Eller gör något annat utomhus. Överhuvudtaget brukar min present till mig själv vara att få träna. Jag vet inget finare att ge till mig själv än en träningstund. Jag tycker även om att fira andra men vad är det man firar? Bara ytterligare ett år, inget märkvärdigt eller speciellt i det, det kan jag verkligen tycka men samtidigt, året har, i de flesta fall, 365 dagar. Att få en specifik dag för sig själv, när man blir behandlad som kung eller drottning, det är en rättighet. Alla förtjänar vi den här dagen. Men visst, om man hellre tar den en annan dag, av en eller annan anledning gör äl detsamma, huvudsaken, tycker jag, är att man tar och får den.

Hittekatt

Jag har återfunnit dig
du var inte speciellt svår att finna
när jag väl lärde mig att kalla på dig
på det sätt du helst önskar


Du var aldrig långt borta
tvärtom
du strök dig alltid längs mina kanter
i hopp om att jag en dag skulle

uppmärksamma



En dikt jag skrev för ett par år sedan och som inte så oväntat passar in väldigt mycket på vad jag känner just nu, om livet.