Jag har rensat i högarna, slängt papper och skräp, rensat ur böcker för jag vet inte vilken gång i ordningen. Vissa av dem ska helt bort, andra blir konstnärsmaterial för mina dikter och tavlor. Till köksbordet har en mer höstig duk åkt fram och ljusaltaret i mitten har uppdaterats. Silverfat har utplacerats och ljuslyktor dekorerats. Tallkottar som jag plockade i somras för att jag tyckte de såg ut som små ananaser har målats och placerats i burk - så att jag kan påminnas om de inre frukter jag har skördat. Överhuvudtaget känner jag för att klä in hemmet i tweed, päls och brunmurriga skogsnyanser. Dekorera med nypon, nötter, löv och allt annat som den påtagande hösten associeras med.
Jag tyckte att jag inte hade så mycket skaparkraft häromdagen. Vrickade till foten och föll ner i mörkerhålet, kunde inte klättra upp utan blev kvar bland trasslade snårrötter och konstaterade med spinnmask i huvudet att jaha, nu var det färdigt med det. Det blev inte mer än såhär, nu är jag jojodragen tillbaka. Sedan sov jag på saken och klättrade upp till regnljuset igen. Skaparkraften är inte borta, utan ständigt närvarande, kanske bara mer fokuserad till inredning för stunden. Jag är inte jojodragen tillbaka, jag var utmattad och behov av vila. Jag vandrar framåt... Så, gårdagen innebar rensning, under inflytande av höstväder och fullmåne. Och ofta är det just så, tycker jag, att vad månskenet drar fram i ljuset är just vad det finns ett inre behov av. Samklang. Symbios. Och med månblodet strilande finns ett än mer uppdämt behov av att vila på en tuva. Sitta med bara ben i grönaste björnmossa och låta blodet vandra fritt ner i marken. Fuktig jord i möte med fuktig jord. Från en livmoder till en annan. Låta ansiktet transformeras och låta vilddragen framträda. Vildkvinna och vilddjur. Inre eld och yttre eldstad, inre och yttre dans. Vila. Reflektion. Återhämtning och läkning. Utrensning. Låta myror klättra på rad uppför handen, armen, axeln och vidare ut i stjärnhimlen och se hur de blir till glitterspår i den redan magiska tillvaron. Under bar himmel slumra eller i en tipi. Bara de egna gränserna sätter gränserna. Testa, pröva, pröva på nytt, ta bort, lägga till, omstrukturera, återvinna, ge bort, be om nya, ta ett steg bakåt, ett närmre, stå still, testa, testa, testa...
Vi äter en paj av plommonen alldeles purpurlysande vilande i skålen. Mörka plommon i ljusrosa keramikskål, så fantastiskt vackert att de nästan kunde få ha möglat och ruttnat bort med vilja. Plommon, russin, vaniljsocker, kanel och kardemumma i dans med potatismjöl och sedan smuldeg på vad som fanns hemma. Mjöl, margarin, solrosfrön, havregryn och farinsocker. Man tager vad man haver... Antecknar nötter och mörk choklad i huvudet till ett annat tillfälle. Vi avnjuter om sena eftermiddagar med tekoppen rykande. Spelar vändtia ett par omgångar för mycket.
Och under alla veckor sedan det mildstarka juniljuset är jag alldeles kaninbrydd. Vet inte hur jag ska hantera kaninsituationen som uppstod, om den ens har uppstått. Om den nu har flyttat till vår gård, om den nu är helt övergiven. Utan kompis och med en ny vinter framför sig. Ah, jag älskar den där kaninen! Tämja eller låta vara, ny kompis eller inte alls. Inte alls lägga sig i eller vara den som kliar i hela kroppen. Tämd och omhändertagen, boende i stor gård eller springande, skuttande, hoppande alldeles fritt på stora ytor? Jag sliter med frågan.
Och till kvällen läser hjärtat högt ur Alice i Underlandet för mig. Kan historien, tröttnar aldrig. Ständig oupphörlig källa till inspiration. Och jag faller, faller i vackerhålet. Träder in i min inre värld, hör hans röst allt mer avlägset. Längtar katten Dina. Och sover.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar