Jag vet inte hur jag ska hantera de här Måndagsringningarna. De här försöken till samtal och uppdatering som är lika omedvetna hos de som ringer som medvetna hos mig som inte svarar. De dog. De löstes upp i intet för att sedan återuppstå, när tiden antogs vara mogen. Vara mogen. För vaddå? För rörelsen, för planen, för det stukturerade. Var jag själv befinner mig i processen är inte relevant. Det sker inte nog fort för vad som är mönstret. Min oförmåga till att kunna ge svar blir till en krampande tystnad. Bättre att inte svara - för vad ska jag svara? Inga svar förutom ett är godtagbart. Och svaret finns inte inom mig. Hets leder sällan till konstuktivt tänkande/handlande. Jag försöker att inte gå igång som i gamla mönster och det gör jag inte heller, i alla fall inte lika djupt. Jag vill bara säga, strunta i att lägga er i mina beslut och mitt liv, måna om era egna istället. Men det är inte mödan värt, orden är bara en tom fras. Den förstås inte. Vet inte vad att göra med den.
Livet som glider förbi. Stormaskiga nät som inte fångar upp det som så många gånger stryker likt en katt nära, nära. Åldriga händer men egentligen bara barngamla. Vet inte hur, vet inte vart. Mörkar, lägger filtar över för att inte visa. Förvirrade steg genom livet. En kommunikation som begränsas. Jag kan inte begränsa längre, det är ohållbart. Behöver en time out, en paus från er i mitt liv.
2 kommentarer:
vet inte just vad måndagsringningarna syftar på, men kommer ofelbart, genast att tänka på relationen till mina "vuxna" barn.
Den ena jobbar för en utlandsflytt, går igenom möjliga försäkringar, ev. boenden och försörjningsmöjligheter.
Efter det tänkte hon sig studier några år, ev. i Schweiz.
Detta skall ske i September.
Den andra avvaktar med studier, satsar på hälsan och väntar på egen lägenhet, senast i December.
Kvar blir jag och lillskruttan och den nya kattungen.
Vi måste hyra ut ett rum för att få ihop ekonomin då.
Så hur gör man för att släppa taget om sina barn?
LYSSNAR på dom och till DERAS behov, inte till mina egna egostiska.
Att släppa taget ÄR sann kärlek.
Hur är det där med att ställa krav då?
Krav behöver vi alla på oss, för att växa som människor, ingen människa bör vara ensam i en öken.
Men kraven bör då baseras på: hälsa, framåtskridande och utveckling. (stagnerande är okej, om det är det tillfälliga behovet)
VAD är då framtåtskridande?
Återigen: inte MINA behov, men just DET barnets.
Krångligt?
Säg ifrån, så förklarar jag mer.
Eller utveckla dina känslor, i ord, här.
Du är såå briljant bra!! Man kan inte hålla en fågel för hårt i sin kupade hand, eller ha den i en bur för länge. Då dör den inifrån.
Att inte kliva i för mycket, en konst.
Skicka en kommentar