Livet pågår här och nu och det är fina dagar, om man betraktar dem så. Ibland är det en övermäktigt och den upplevda kontrollen över tillvaron uteblir, det känns som korthuset har rasat. Det är en vanlig känsla och jag tror vi alla grips av den emellanåt. Men även om det regnar kan man dansa. Genom att bredda basen, att grunda sig, och stå stadigt på modersjorden kan man undvika att rasa så fasligt djupt. Är min åsikt. Men det så klart, ibland kan man behöva rasa just rejält djupt för att ögonbindeln ska falla. Vår kropp har enorm förmåga att tala med oss, allt utifrån hur benägna vi är att lyssna.
Min kropp säger till mig att det är nog med vitt socker. Att jag helt behöver utesluta det för att må bra då jag med all sannolikhet är sockerallergiker. Fast egentligen spelar det ingen roll om det finns överkänslighet med i bilden eller inte, att bli som hög av socker är ett redan känt faktum och något som jag ur hälsosynpunkt helst vill undvika. Som sagt, godis är inga problem, det är sällan jag får ett sådant sug, liksom efter glass. Men hembakta kakor....lavendelskorpor med choklad, kanelbullar.... men återigen, effekten blir densamma. Ni hör, jag tampas med stora problem...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar