På väg hem från Gamla Vägen

Vi gick hem i vinternatten. Ner längs den där långa och kurviga backen, passagen, porten, till allt det neranför - eller ovanför. Gatlyktorna var släkta men det glittrande ändå, glittrade i snön, i träden, på all metall men mest i våra glansiga ögon. Vi hade halkiga skor och han med det långtunna håret hade den där tunna jackan, som alltid. Det var liksom så det var. Kylan förde upp våra andedräkter mot universum, förde ut våra drömmar, de som var som delmål och det vi pratade om. Det enda som existerade var musiken och ni repade och repade tills hösten och rockmusiklinjen var gripbar. För det var det ni sände ut i vinternatten. Förstod aldrig att det var till de trakterna även jag skulle, så många år senare. Men där och då sände inte jag ut några drömmar. Jag höll dem tyst för mig själv, rädd för att de skulle uppmärksammas, rädd för att de skulle bli gripbara och att jag sedan skulle falla. Falla och falla och falla och falla tills det att drömmen inte ens var drömbar. Så jag pratade om annat och knöt fast rädslan likt en sidenrosett om hjärtat och själen.

Vi skiljdes åt vid korset, ni fortsatte över bron och hem till hennes pappas hus. Eller om det var till det stora vita, det kunde vara vilket som. Jag rökte en sista cigarett innan jag tog hissen upp. Sände ut min förvirring och tankekaos till den blinkande satteliten ovanför telemasten. Vi ringde eller textade varandra, fortsatte samtalen, kunde liksom inte avsluta natten. Den var alltid vår. Någon hade försökt mer men det var inte så mitt hjärta älskade er. Jag vet vad jag tänkte när jag somnade. Och där och då nådde mitt meddelande den där satteliten och en livlina började att firas ner. Det tog ett tag, ett par år, för den att nå mark, att hitta fram. Men när den kom knöts den snabbt fast kring mitt hjärta och själ. Det var möjligt, platsen var ledig efter det att min kärlek likt en brevkniv sprättat bort rädslan. Det fanns en liten kapsel instucken mellan trådarna. Ett litet meddelande att veckla ut -

allt är möjligare än vad du tror, allt är gripbart

På gräsplanen står grävskopan orörd

Lyssnar på Medwyn Goodalls Clan III, The Lands Beyond, på Spotify. Älsklingen åker österösterut för 30-års firande och jag har plugghelg. Föreläsningar över internet och bok efter bok. Till kvällen tänker jag klämma in ett bad med honung, fikon- och getostpaj och så många avsnitt av Twin Peaks jag bara kan. En korvstopparhelg kan man säga. Jag tror egentligen inte på sånt men det tycks inte hindra mig för det.

På skrivbordet ligger en guldfärgad liten nyckel. Jag vet hur den fungerar och jag vet vart den leder. Jag har allt jag behöver.

Vintern töar och jag gnider in fukten i mitt skinn.
Absorberar.

Back in the days

Det hände över en natt, att mammajorden tog ett krumsprång och förvandlade sig till en vacker februaridag. En sån där dag med gyllenstänk i håret, iskyla och decimeterdjup av snökristaller, dagsmeja och starkt solljus mot krispigt blå himmel. Inte alls som gråstark november, dagen innan. Hon var verkligen på alerten, Skade. Jag förstod aldrig att hon hade sin boning såpass nära. Mellersta Norge, säger hon. Bergen i mellersta Norge, du vet. Det är där. Jo, jag vet.

Det var där vi knöt kontakten när jag var liten. När jag fick syn på henne skida fram bakom den där tallen som stod alldeles ensam och som jag sedan skrev en berättelse om när jag kom hem. Där flimrade hon förbi och dagarna som kom blev till en upptäcksfärd, till ett sökande efter henne, hon med håret och skidorna och jag hade henne på kornet så ofta. Kände hennes andedräkt mot min kind när jag susade nerför fjälltopparna, sjöng högre än alla andra och hade rävsvansen piskande mot hjälmen.

...
Så lite som har förändrats i kärnan, konstaterar jag. Sex år och allt handlade om nu, nu, NU. Om att uppleva, otåligt vänta och fokuserat stilla sig över något. Om att skriva - det jag såg och upplevde och det jag ännu inte begrep mig på men ville förstå långt innan det var upplevt. Om att känna sig friare än fri och susa ut över brantaste branterna och vara himmelskt störtförälskad i snö, fjäll och vinter och inte vilja göra något annat om dagarna. Förutom att sjunga, uppträda, spela teater och vara allas blickpunkt. Det föll sig så naturligt utan att jag för den sakens skull blev för bekräftande, eller jo, kanske lite...

Jag hoppade upp i en skyltdockas knä en gång, när jag hälsade på farmor i Örebro. Och jag blev så rädd när jag upptäckte att hon inte var levande att jag började gråta. Lustigt att jag inte fann det märkligare att hon var okänd snarare än gjord av plast.. I Järvsö letade jag mig fram till Lill-Babs caffär, frågade Malin och Kristin efter henne, sprang in till kontoret, hoppade upp i hennes knä, gav en kram och sa hej. Hon tyckte jag var en frisk fläkt och började skratta. Sedan sjöng jag allt jag kunde komma på. Det tog ett tag. Vi hann fika därbakom, hon och jag. Nu hör det väl inte till vanligheten att jag fortfarande gör spontana besök i okända människors knä men jag är fortfarande helförtjust i att vara i centrum och stå på scen. Så många år jag valde bort det och jag förstår inte varför. Jag minns när vi skulle ha cabaret på skolan när jag hade börjat sjuan. Jag blev himlastormande glad när jag såg anslaget och fann det vara en självklarhet att vara med. Kompisarna ville inte alls, jag förstod inte varför men föll och ställde aldrig upp. Det blev aldrig någon cabaret, för få deltagare. Sedan gick åren och tjohej vad det gick fort.

Jag ska banne mig börja sjunga i backen igen. Jag ska strunta fullkomligt i andras blickar, strunta fullkomligt i att det annars bara är barn som gör det. Jag ska strunta i allt sånt för att det är så bubblande superhärligt inombords att sjunga och åka samtidigt. Ungefär som kolsyra i näsan. Så att det alldeles spritter i kroppen. Ungefär samma befriande lycka som att äta en apelsin när man duschar.

Och jag tror det är precis just det Skade vill ha sagt: Vem fan har sagt att det inte kan vara en vacker februaridag i November? It´s up to you, upp till dig vilka gränser du behagar låsa in dig i. Knyt upp dig och kom ut och lek!!!

Det faller så naturligt.

Och jag kom hem. Ett vaggande yrigt snöfall som tog mig med på ett rött löv och som varsamt satte ner mig på farstukvisten. Tack så mycket sa jag och omfamnade himlen innan jag gick in och plockade upp allt omedelbart istället för att dricka te. Jag bor i en skål med bomullsbollar och det är vackert. Jag vill krypa nära, mysa inåt och på håll längta ut. För jag vill inte ut. Än. Sen. Inte nu. Ett par timmar kvar innan härligt kreativ dag börjar men jag drar ut morgonen som en seg råtta och njuter småbitarna en i taget.

I need it.

Fortfarande lite svallvågor mot land efter ett oväder till sjöss. Efterdyningarna. Det är inte så illa. Man brukar kunna hitta lite roligt vid strandkanten då. Sådant man kan skapa av. Återvinna. Åter. Vinna.

Kålsoppa till lunch men det blir nog bra, det blir så mycket fylligare sen.

Jag flyttar förresten fokus till chakra fyra nu. Det liksom faller sig naturligt.

Monday blue

Och det här blev ju inte alls som förväntat. Som om det någonsin blir så. Ända ut..
Nej, inte alls som det var tänkt. Som det var tänkt, utav mig. Och jag vet inte alls var jag ska göra av'et. Hur jag ska ta mig över eller runt.

We dream about heaven

och begränsar tanken. Klistrar in den i en box och.....
Och??

Vi börjar fundera på dubbla boenden. Dessutom. Eller börjar och börjar, vi när väl tanken ouphörligen men jag har börjat accelera, bli manisk och bara tänka en tanke. Fast det var innan nu.

Jag vill hem. Jag vill hem. Jag längtar hem! Sitter i ett dockhus med benen långt utanför. I väskan ligger en liten flaska med brygd och texten drick mig. Men jag krymper inte av den, tack och lov. Nä, jag blir bara än större så jag kan ta sjumilasteg hem. Räknar dar, en dag kvar. En till förvirrad dag och sedan hem.

Till älsklingen. Till sängen. Till lugnet. Till näringen. Till älsklingen, till älsklingen. Till hans fina ögon. Fan, bli natt!

Och allt är en övning. Oavbrutet, är det så.

Hon som lurar

Vad hon gör är att samla in hjärtan, bultande hjärtan, i sin säck. Smygande går hon runt och suger in liv, lust och passion, suger in allt ihop i sina lungor och gör det till sin kraft. Hon växer. Hon expanderar. Sedan låter hon de långa klorna gå in i skinnet och plockar ut det hon helst vill ha. Försiktig är hon, varsamt plockar hon ut det och lägger det i sin säck. Obemärkt glider hon fram. Osynlig för otränat öga. Ibland tar hon formen av en gammal man. Gör sig dold, gör sig till. Döljer sina intentioner och framstår som en snäll gammal gubbe. Hon lurar.

Ibland dröjer det lång tid mellan hennes skrovmål. Så lång tid att generationer flyter förbi, näst intill eoner. Men hon vet. Hon bidar sin tid. Trycker och väntar från sin plats i väggarna, i vrårna andra har glömt bort. Vaktar likt en svart änka. Biter av livstrådarna blixtsnabbt. Är det en stark själ händer ingenting, då finns det ett skydd, då är krigarkraften slipad men är sköldarna nere och själen nästar inväntar, då kallnar blodet. Lyssnar örat inåt tar själen det som en varning men är det inte så får själen istället en känsla av överrumpling. Hon lurar.

Det sägs att man kan höra havets brus i en snäcka
men man kan inte höra sina fotsteg i en sko
men det är sant att man kan höra sina drömmar
om man lyssnar till sitt hjärta


Hon lockas av rädsla, av mörkret som rider inombords. Hon förtjusas av liv, av styrka, kraft och vitalitet. Hon trånar efter allt det som hon själv inte har. Hon lurar.
Hon lurar.

She

Och porten som hade varit låst så länge öppnades upp. Snirkliga gångjärn och bruna breda trästycken som gnisslade till och på egen hand vred runt den tunga nyckeln, gled upp en aning och visade vad som fanns där innanför, vad som var dess hemlighet. Ett brinnande gult sken och värme som sprakade från elden. Breda bänkar och skinn utlagda. Brickor med gott att dricka och äta. Och ingenstans lurade rädslan i mörka hörn. Bortsopad och bortblåst. Fick ta sin tillflykt någon annanstans. Trådar i Väven som lämnats lösa och spretande, vävdes åter in, vävdes åter till mönster. Nya, påbörjade.

Ett hjärta som öppnade upp och en annan själ som fick träda in, efter åratal av väntan vid porten. Jag ser henne i spegeln och ser mig själv.