Spinning around

Mina två största problem med mig själv är att jag tänker för mycket och spinner i 190. Det är inte genomdåligt i alla situationer, tvärtom. I vissa kan de vara en enorm fördel. Att jag tänker för mycket kan även innebära att jag inte räds att gå på djupet, att ta tiden för att sätta mig in i något etc. Att jag spinner är att jag brinner, att jag kan engagera och känna engagemang. I mina spinnar perioder brukar jag även vara effektiv, kreativ och produktiv.

Men så kan ju även spiralen snurra sämre.... När jag spinner kan ingen stoppa mig, inte ens jag själv. Det är som en gammal radio som fortsätter gå fastän batterierna är urtagna, som en karusell som inte går att stoppa. Det stjäl energi så inåt helvete. Är jag i en period när jag både spinner och tänker för mycket, ja gissa...

Nu för tiden har jag lärt mig att bromsa och plana ut. Jag varken vill eller kan radera ut, jag är ändå jag och en riktig humörmänniska men jag kan leva mer harmoniskt, vilket är mycket skönare. Dessutom får jag mer gjort, så förbaskat mer gjort. Jag har ju energi som räcker längre stunder. Det är inte alltid helt enkelt att ligga steget före mig själv. Jag antar att det på sätt och vis innebär att jag har vuxit upp i dess rätta bemärkelse. Jag kan förstå hur en småbarnsförälder har det som ligger steget framför.. Det är riktigt gött att förändra och skapa goda mönster och rutiner.

Jag tror vi alla bär på en djävul/frestare ibland, som vill få oss av de goda vägen vi vandrar. Med den goda vägen menar jag den rätta vägen, den svåra vägen (för att vandra rätt är aldrig att vandra lätt, det är en annan väg) den väg vi väljer medvetet. När vi gör hälsosamma val, hälsosamma ur olika synvinklar. Hur som, när vi har vandrat där ett tag i snårskogen väcks en djävul inom oss som vill få oss att tro att vi är fel ute, får oss att spinna...och det enda vi behöver göra är att hålla fast i oss själva, i tron på att vi faktiskt fixar det och är rätt ute. Då prövas vi och vi vinner. Vi vinner framgång och insikter, vi mognar.

Oj, oj...låter en hel del mer kristet än vad jag har för avsikt...Och enklare också för den delen.. Jag tror aldrig livet kommer bli genomlätt. Vår lycka och sinnesro beror istället på hur vi tacklar motgångarna. Vad vi gör dem till, om vi gör en höna av en fjäder eller väljer att betitta fjädern medan den sakta seglar förbi. Kan visserligen hända att det ibland är en hel fågel som flyger förbi men ändå - det är livet!

Och man är aldrig ensam. På varje liten rädsla eller pirr av nervositet sitter det en bukett av andra människor i ens närhet som upplever liknande känslor. På sätt och vis tror vi för mycket om oss själva samtidigt som vi tror för lite. Och det är där vännerna kommer in. Hur mycket enklare kan tillvaron inte kännas efter en stund med vännerna? En fika på stan med mina tjejer brukar få mig så jäkla lycklig i livet när jag innan kanske har varit skitorolig för nåt. Vänskap är magi. Tänk om vi kunde behandla våra okända medmänniskor på samma sätt som våra närmsta vänner, vad vackert det skulle bli i samhället - och ödmjukt. Det är sånt som skulle få oss att inte gå igång på en otrevlig kassörska utan istället tänka att ja, ja hon har ju problem med ditt och datt. Det är sånt som får oss att se bakom den järnhårda attityden på ungdomar vi möter och istället se den osäkra människan, just därför bjussar vi på ett leende.

Och jag tror det är då man slutar upp att tänka för mycket utan landar mjukt i att bara vara och göra. Det är då man säger ja till att leva.

Berömda ringar

Just nu läser jag Selma Lagerlöfs släktkrönika om Löwensköldarna: Den Löwensköldska ringen, Charlotte Löwensköld samt Anna Svärd. Den första boken handlar om en ring som blir stulen ur en grav och som sedan skapar begär, ägandelystnad och besatthet hos alla som kommer i dess väg och därmed även drabbas av olycka. Kort och gott, mer än så säger jag inte då jag tycker de är riktigt läsvärda.

Men handlingen känns onekligen bekant. En ring som skapar ett beroende, en besatthet och bringar olycka, hmm, hmm, hmmm - var känner jag igen det måntro?? Skulle inte alls förvåna mig om Tolkien hade Lagerlöfs svit som förlaga och inspirationskälla när han skrev om sin berömda ring.

Det var en gång...

Hon stoppades från att drömma, från att flyga fritt över träden och blommorna. Kontakten med de jordiga händerna, med de smutsiga tårna och knäna bröts innan det började gro drömskefrön. Det spilldes ut förtrollat grått över den gnistrande paletten, som en ständig påminnelse, som ett ständigt beroendeklister. Hon kröp in i mörkergarderoben, kröp in i den svarta värmen och stängde dörren. Hon kröp ut igen fast ett par år senare och med händerna avhuggna. Hon blev en stympedocka. Det var mycket som var trasigt och hon ville läkas och botas. Hon var tvungen att vandra snårskogen. Så hon packade ihop sig och gav sig av. Och sakta och fort samtidigt växer händerna ut igen. Redo att drömma, att skapa, att blomstra och verka. Det vill fortfarande spillas ut förtrollande grått men burken når ej längre fram.

Tillstånd

Mycket behöver bearbetas, behöver sjunka in - och jag njuter storskaligt!

På toppen av ett berg

Ikväll, inatt, känner jag mig så sugen på att ge mig ut i skogen, upp till toppen av den gamla skidanläggningen. Sitta i frid av månens ljus och vindens sus. Låta skallran rassla och rösten sjunga.

Anna Anka

Anna Anka sveper över landet och överallt tycks det uppstå efterstormar. Själv tycker jag det är ganska uppfriskande. Nu kan jag inte påstå att jag har vidare koll på kvinnan då skvaller och kändisar knappast finns med på min lista över intressse. Det jag har snappat upp har jag svårt för att ta för sanning och skrattar gott då hon för mig är en kvinna som mest verkar provocera. Det roliga är hur vi som svenskar åter igen suger åt oss likt tvättsvampar och känner oss manade att hugga tillbaka. Varför ens bry sig? Det är så intressant som fenomen att det inte är klokt. Hemmafru eller inte, varje familj gör väl som den vill, eller?

Hon får tycka vad hon vill, i ärlighetens namn bryr jag mig inte det minsta. Däremot tycker jag det är hur härligt som helst med en individ som inte räds för att skräda orden och uttrycka sin mening. Oavsett om det är ren provokation eller äkta statement. Sverige är proppat med alldeles för många mesar och mellanmjölks drickande lattesvenssons. Det är så bedövande tråkigt att det lyser beige (dvs latte) lång väg. Och jag tror det är där skon klämmer. I min värld handlar nästan alla sådana här försvaringar uteslutande om dåligt självförtroende och svensk avundsjuka. Om fler slutade upp med att oroa sig för att bli omtyckta eller falla rätt i mun så skulle vi ha betydligt mer jävlar anamma i det här landet och det skulle se betydligt annorlunda ut. Och då menar jag definitivt inte till det sämre.

To Russia with love

Jag är svag för Ryssland, har alltid varit. Det är som en livslång och passionerad kärleksrelation. Som 5-åring pekade jag i pappas almenackskalender och frågade vad det hette. Han svarade Sibirien. Sedan dess har jag velat åka dit. När jag var runt 12 lärde jag mig ryska via UR, märkligt nog försvann de språkkunskaperna... Hmm...i ärlighetens namn lärde jag mig nog bara att räkna och säga enstaka meningar och fraser. Sedan år tillbaka hägrar Transsibiriska järnvägen som resmål och i bokhyllan tronar reseböckerna. På måndag ett föredrag om just det samma.

Hur som, jag åtrår Ryssland och finner det intressant på många sätt. Inte minst den klassiska klädstilen och kulturen. Jag har målat upp en bild av mig under hösten där jag framöver går klädd i etniska kläder, långa kjolar och blommiga sjalar (alltså precis som nu), dricker fernet som enda alkohol och röker på en ostoppad pipa. Jag såg mig själv i min sagolikt vackra och armeinspirerade ullytterrock i olivgrönt och assymetrisk skärning och en stor vit pälsmössa som pricken över iet. Jäklar vad jag har drömt och kikat efter den där pälsmössan.

Men vad händer? Helt plötsligt tycks hela modeSverige tända på tsarriket och vodka. I lilla Karlstad nära mig anordnas det tjejkväll med ryskispirerad modevisning. Inte så spännande och roligt, på något jäkla sätt. Jag som inte följer modet och alltid kört mitt eget race är plötsligt helt rätt i tiden? Det får mig att se rött, skratta och gråta - fast inte alls så dramtiskt - jag ville vara ensam rysskärring i området.