Det regnar näst intill oupphörligt.
Och i det korta uppehållet,
bildas en havsrand i fjärran.
Bortom tar de stora skogarna vid.
Blånande och högresta.
Bevarare av berättelser.
Stammar sprickfärdiga av sagor.
Som ljuvaste honung och mörkaste tjärn.
Den som lyssnar får höra.
Inget utelämnas den som öppnar sinnet.
Jag behöver återuppta kontrollen.
Den som så fort höll på att förloras.
Likt en bil på väg ner i diket men som lyckats värja i stunden.
Ibland är det ett saktande tempo som är snabbaste vägen.
"Det är när vi människor blir sjuka som vi får en gåva från kroppen.
Något att uppmärksammas.
Oftast lyssnar vi, vet inom oss varför och vad vi bör tillföra,
respektive plocka bort.
Sedan tillfrisknar vi. Glömmer.
Fortsätter.
Insjuknar. Fortsätter.
Eller reder i väven."
Ungefär vad jag läste i en bok för en vinter sedan. Eller två.
Jag försöker ta till mig.
Och för varje varv lär jag mig något nytt.
Uppmärksammar något nytt.
När allt rullar fint är det lätt att uppmärksamma signalerna.
Det är ingen match då.
Det är när det börjar stressas upp.
Beroende på vad man nu finner stressande.
Och jag har också insett att det svåra inte är att lyssna,
utan att tillgodose kroppen samtidigt som man möter de yttre faktorerna.
Utifrån bästa förmåga.
Att inse att förmågan inte alltid motsvarar viljan, eller kravet.
Man är inte mer än människa.
Ibland tycks jag tro att jag har krafter utöver.
Ibland förväntar sig andra att jag har krafter utöver.
Iblan vet jag fan inte orsaken och så är det med det.
Det finns utveckling i det här.
Om jag har lust att ta det till mig.
Jag vet inte.
Kanske är den största utvecklingen att för mig skita i det.
Inte vara så förbannat duktig och leverera, prestera.
Lite tvärt emot.
Lite Heyoka och Coyote så där.
Göra tvärt emot för att få perspektiv.
Skrika rakt ut om det inte vore för den svullna halsen.
Gnälla.
Aviga maskor kan också uppfattas räta.
Aviga dagar bidrar också till mönstret.
Med tid bli till något vackert.
Något att stolt bära upp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar