Till det snötäckta längtar jag.

 

Jag rör mig inte ute om dagarna.

Verkar inomhus.

Om morgonen.

Om kvällen.

Mörkt när jag går.

Mörkt när jag kommer.

Hem. Hemifrån.

Men inom,

känner jag mig långt från hem.

Hem som i jag.

Plnaerar för det enkla i tillvaron.

Det som för mig är lyx.

Långa skogspromenader.

Som en klyscha ur en kontaktannons.

Att få tanka bland granris och tall.

Släppa.

Fylla på med syre.

Fan vad jag längtar.

Vintertystnad och skogssus -

kanske de vackraste tystnaderna.

Den ena total, den andra av liv.

Under tiden duschar jag mig till ro.

Skrubb på gran och tall,

olja på gran och tall.

Som att älska med skogen.

Bli ett. Bli ren.

Renad.

Stärkt.

Så överlever jag dagarna, nätterna - några dygn till.

 

 

 

On fire

 

 

Mot mitten jag kryper allt närmre.

Svedda vingar, svedda hår.

Svedd hud.

Så värst mycket varmare -

kan det inte bli.

Övar på att bevara insidan kall.

Pendlar mest mellan överhettad och ljummen.

Fast på något märkligt sätt - kall.

Kall.

Kommer bli.

Igen.

Kommer dö.

Kommer leva.

Kommer mycket.

Men inte än.

Fortfarande inte detta än - än.

Kryper närmre eldens mitt.

De svidande kinderna.

Fågelflocken som en pil över himlen.

 

 

 



Fire walk with med

 

 

På hög har jag samlat.

Sånt som ska kastas och bli bränt.

Samlat rester, samlat spår.

Sånt som skulle bota, sånt som skulle sota.

Ord.

Känslor.

Det frustrerande.

Det stressande.

Mycket har jag samlat i min hög.

Sånt som rev och slet men inte längre.

Sånt som önskades men inte längre.

Sånt som har tillkommit.

Sånt som inte vibrerar längre.

Nagel, hår och blod.

Mossa, växt och jord.

Och när mörkret mörknar,

och månen avtar -

börjar fjädrarna sakta falla.

Då träder jag ur en roll.

Renar.  Renar. Renar.

Åker till skogs.

Där land smeker vatten,

eller om det är tvärtom.

Och bränner skiten i högen.

Dansar, äter, dricker.

Och bortom.

Men inte idag.

Idag ett kryss i almenackan.

Ännu inte skepp i hamn.

 

 

 



It's all about stars

 

 

 

 

 

 

 

Wikipedia, Crush Cul de Sac

 

 

 

Allt handlar om stjärnor.

Jag ser dem överallt.

Olika konstellationer.

När jag var liten tittade jag och pappa på stjärnhimlen om kvällarna.

Ibland med blotta ögat,

ibland med vanlig kikare.

Precis som farfar och pappa gjorde åratal tillbaka.

Det är inte mycket till stjärnhimmelskvällar för mig.

Just nu.

Jag kan ärligt inte minnas när jag sist.

Såg månen.

Såg stjärnorna.

Det är en inre grej.

Hur jag visualiserar vinternatten.

Hur jag ser dem överallt.

På örhängena. På sjalen. På väggen. I fönstret.

...

It's all about stars.

Tavlan jag målat det här året.

Några få penseldrag då och då.

Är en stjärnhimmel.

Min konstnärsväninna sa:

Du målar ditt eget universum.

Månader senare landar symboliken.

Jag trodde mig förstå,

nu har det utvidgats.

I fönstret ledstjärnor.

De leder mig.

Lyser upp.

Bringar ljus i mörkret.

Bringar struktur och planering.

I det annars så kaosartade.

Merparten är avklarat,

av min hitills hårdaste prövning.

Det är inte utan att jag känner mig

som en stjärna.

Min själ. Mina uttryck.

Spretar åt olika håll.

Som en stjärnas uddar.

Och förutom årskortet

arbetar jag med Stjärnan.

Ja, men vad annat skulle jag kunna göra?

Och när allt det uppenbarades.

Vad mycket stjärnor det just nu är.

Ger jag näring åt metaforen.

Välkomnar snön.

Som alltid.

Vinter och midvinter är min tid.

Hur jag och mamma när jag var liten klädde på oss,

och vildrusiga sprang ut i nysnövirvlet.

Tog sikte på en snöflinga

och blåste den i annan riktning.

Om och om och om och om...

Igen.

Rimfrost, bitande kyla - helst mot -20,

snömängder och tyngda grenar,

gnistrande mornar, dagar, kvällar, nätter,

pulsa skog, åka pister,

D-vitamintanka på isars glas.

Så, ja, jag välkomnar snön,

hälsar varje liten snöstjärna genom fönstret.

Tills jag snart kan springa ut bland dem.

Förena mig.

Men inte än.

Fast nästan gripbart.

Mina fötter trampar där dina tassar stigar finner

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Bland dagar jag knappt ser.

 

 

 

 

Det är långt mellan varven.

Mellan raderna.

Mellan vinter och vinter.

Mest regn, regn.

Regn.

En tid av för mycket.

Och en tid av för lite.

Minimalism.

Få ut det mesta av lite.

Landar i någon slags ödmjukhet och tålamod.

Striderna strids på annat håll.

Återkommande påminns jag om tarotkortet för 2012.

Jo, energin är verkligen utmaningen.

Jag tycks stundom glömma det.

Stundom ha det som ledstjärna.

Vågor och andetag.

Svallande slag mot land.

Och tillbakadragande.

Snart tid för andra ledstjärnor.

Att hänga i fönstren.

Jag gillar idén ledstjärna istället för adventstjärna.

 

Kokar vatten och låter svalna.

Dricker med saften från halv citron,

en matsked honung,

en bit ingefära

och ett kryddmått svartpeppar

-

för att rensa luftväggarna.

Jag är visst full av skit.

Haha!

Inte den bästa av tider precis,

inte alla är det.

Men de går över.

Längtar februarisol och apelsin.

Att stå fjällad och nyförlöst i krispigt vinterland.

Redo för en ny fas av livet som icke-student.

*

 

 

Brown Dress With White Dots

Det är mellan raderna jag verkar.

 

 

 

 

 

 

Ute viner regnet. Vinden. Den råa kylan.

River mer än smeker.

Träden, kala skelettgrenar.

Bland det vackraste jag vet att titta på,

när de blommar med kråkfåglar.

Kraaa, kraaa, kraaa.

Vi bor med granne med kyrkogården.

Bevittnar genom köksfönstret de långa biltågen,

lyktornas sken som ökar i antal.

Mexico.

Dia de los Muertos.

Ett annat slags firande.

Även här hemma har Mexico rumstrerat.

Fast av annat slag.

En resa är bokad.

En dröm sedan barnsben blir sann.

Jag faller död på andra sidan årsskiftet.

Ömsar skinn och gör mig kvitt en roll.

Vilar. Återhämtar. Firar. I Mexico.

Kommer hem och uppstår i ny skepnad.

Det ögats syn är blint för mig.

Alldeles vitt och grumligt.

Men där är jag inte än.

Nu ser jag med studiernas gammelögon.

Ett litet tag till.