Photographic

Jag har lyssnat på Depeche Mode sedan barndomen, de ÄR min barndom. Det finns vissa låtar som vägrar bli ett minne, som vägrar låta sig representera en speciell tid, ett speciellt minne, utan blir till eviga följeslagare. Sedan finns det ju givetvis de som ÄR minnen, kort och gott. Jag kommer bli sjukt jäkla ledsen om inte min eminente pojkvän lyckas fixa fribiljett till Arvikafestivalen genom sitt eget uppträdande. Som det ser ut nu är min sommarbudget noll så alla andra år han har levererat fin biljett gills inte, det är i år det gäller. Lite gäller det även för att kompensera att jag MEDVETET valde bort Björk för ett par år sedan. Missar jag DM kommer jag att inta dramatisk teaterpose, gråta krokodiltårar och falla till marken. Ja, jag kommer nog att dö. Faktiskt. I tell you.

http://www.youtube.com/watch?v=KZvGWINoW98

Genom kameran

Det finns många duktiga fotografer, en av dem är Sally Mann. En mycket inspirerande kvinna och jag skulle gärna vilja gå på en utställning med henne. Hon har en särdeles begåvning tycker jag. Gillar skarpt när det finns kontraster mellan mjukt och hårt, kvinnligt och manligt, något skört och något hårt etc. Gäller nog de mesta områdena, inte bara fotografi. Speciellt den övre bilden är en av mina favoriter.

Fuldansa

Sedan en tid tillbaka har jag och min käre Anders fått en ny sysselsättning om kvällarna, vi dansar. Vi slänger av alla kläder och fuldansar allt vad vi orkar i hallen. Helst till tonerna av Sparks, Laurie Anderson eller annan experimenterande musik. Det är så himla roligt och befriande. Try it, you like it! ;-)

Ansvaret och lögnen

I tidningen i morse stod det att läsa om en rättegång som nyligen har ägt rum. Gärningsmännen är två killar vid 20-strecket som har misshandlat en tredje kille ursinningslöst. När han har krupit ihop i fosterställning för att skydda ansiktet har de tagit bort hans armar för att enklare komma åt. När han sedan är som mest blodig och sönderslagen tar de kort på honom och om han inte gick med på det skulle han få mer stryk. Senare sprider de bilden på Lunarstorm där den misshandlade återfinner bilden. Tidningen uppger att gärningsmännen har sagt i rätten att de var kraftigt berusade och därmed varken kan säga fall de begått brottet eller inte.

Alltså fy fan. Vad har hänt med ansvarskänslan kan jag undra. Jag tycker det är var mans skyldighet att stå för sina handlingar, ageranden, åsikter, ord... Ibland får det konsekvenser, följder och påföljder men man tar ändå sitt ansvar. Ta tjuren vid hornen och stå för dina ord och det du har gjort, hur svårt kan det vara?! Uppenbarligen väldigt svårt om man betraktar de här killarna, politiker, styrelseledningar och hur många fler som helst. Vad signalerar det i samhället? Att det är okej att ljuga, att det är okej att undanhålla sanningen för att rädda sitt eget skinn, etc, etc. Men framför allt vad signalerar det till det egna jaget när sanningen undahålls?

Det soldisiga

Det skimrar av solljus och växtkraft. Det grönskar, spirar och värmer. Det är efterlängtade dofter och bortglömda kläder. Det är underbart. Ändå befinner jag mig i soldiset, halvt dold, halvt bakom. Mår faktiskt riktigt bra men blir inte kvitt den här disorienteringen, bläckklumpen, svärtan inom mig. Inte en vårdepression som förr, inte den känslan, inte heller min medfödda och nedstämda klang, någonting annat. Nåt jag antagligen kan sätta fingret på, som jag kan se ljusning i, nåt som jag arbetar med ständigt men ändå, det finns de här dagarna, de här perioderna, när känslan är så mycket mer påtaglig. Men det river inte hål som förr, det är inte svarta klor som sprättar upp min spetsgardin, det bara vandrar där vid min sida, likt en lufsande hund. Någonting som behöver bejakas. Jag kan bara se åt dess håll, rufsa om pälsen och skrattande kasta mig in i leken.

Elden och jorden

Under helgen som var firades det Valborg och Belthane runt om, eldar tändes, Maj månad invigdes. Jag tycker om den här tiden och i år tog jag verkligen fasta på Vårelden och eldsmagi. Det har aldrig känts viktigare att få tid för eget firande. Det fanns så mycket jag ville bli kvitt och slänga på elden, så mycket jag ville rensa bort, låta eldens lågor ta hand om och bereda plats för spirande nytt.

På kvällen lämnade jag den stora brasan och gick hem för att göra en trumresa med goda vänner. Var och en på sitt håll men förenade i sinnet. Vi reste med intentionen kvinnokraft. Jag fick till svar att jag skulle dansa. Att det är genom dansen min glöd väcks till liv och frigörs. Samt att det är genom att gå bortom mina rädslor, genom att öppna upp som jag finner gemenskapen. Jag har funderat en del kring det jag fick till mig. Dansen symboliserar inte enbart dansen i sig utan även det uttryckande i stort. Vissa delar av min uttryckande konst lever jag redan ut men det finns så mycket mer inom mig som behöver komma ut, som inte mår bra av att fortsätta hållas tillbaka. Min häxkonst inklusive. Jag kan tycka att jag lever ut men vid en närmare granskning, ser jag att jag inte alls gör det i den utsträckning som jag faktiskt vill - och kan. Och jag vet att förändringen redan är här, det har varit annorlunda den senaste veckan eller två. Jag varken vill eller kan slå på mig själv. Allt handlar om perioder och att var tid kräver sitt. Ingen början och inget slut jag kan bara bejaka det som behövs här och nu. Och genom att gå bortom så utvecklas jag.

Jag eldade upp under helgen, åh vad jag närde lågorna. Jag brände bort mina kanter, brände bort det som hindrar mig, brände bort allt det som bara ligger och stör. Sedan vilade jag. Vilade ut i Moder Jords famn. Vandrade runt i skogen och bland vatten. Lyssnade till mig, till Gudinnan, till rådarna, till stenfolket, till alla som hade något att säga mig. Därefter jordade jag mig, på alla sätt. Skjöt ner min svanskota till trädens rötter och förankrade mig. Stack ner mina händer djupt ner i jorden, lät dem bli svartare än på många år. Lät det svartfuktiga krypa in under mina naglar. Välkomnade lorten och myllan. Jag grävde ett grönsaks- och blomsterland och för varje frö jag stack ner i jorden stack jag även ner förhoppningar, drömmar, löften och tomma hål - för framtiden att fylla. Det tog en hel helg, nu är det ny vecka och jag ser med klarare ögon på tillvaron, alla mina verkligheter och sidor.

Innan Valborg var jag och Anders till bibblan för att låna med böcker över helgen. Jag hade med en lista på 20-30 titlar på böcker jag är nyfiken på. Inte en enda bok fann jag! Förutom en serie jag redan har läst men vill läsa om, dock inte nu så den räknas inte. Jag blev smått förvånad när jag rusade omkring bland hyllorna på det tomma biblioteket och såg hemlighetsfull ut. Anders fnös åt mig och sa att det inte var så konstigt med mina intressen. Det kunde ha varit sant, om jag hade tagit med mig en av de andra boklistorna men den här var rakt igenom skönlitterär. Inga Hce-böcker på ett bibliotek!? Något skumt är det, en flytt på gång månne?