A vision thing

Och den föll ur, krångliga mässingsknappen. Föll ur ytterligare en gång och blev ganska så tröttsam i mina tankar. Föll ur, föll bort, utan att egentligen ha blivit flyttad på. Inte alls utomhus, inomhus i gråhallen, där föll den ur, där trillade den bort. Kilade fast sig och hoppas på att bli funnen ytterligare en gång - som genom ett trollslag, iaf är det vad jag hoppas på.

Jag bor på bergsfoten, nere bland granarna och tallarna. Behöver vandra till toppen, till hennes hjässa. Sitta på fäll och trumma vinternatten. Dricka varmt. Äta något gott. Klättra upp i rymden på kylan. Resa ner i tjälbacken.
Så mycket som vill bli skapat - oljor och dockor, tavlor, stickat, skrivet... Konsterna, de olika konsterna, som tisslar och tasslar, skapar bakom ryggen, bakom drömögat, bakom svansen, framför. Alldeles framför.

Jag skrubbar rent.
Förbereder.

Och jag ska väll egentligen packa

Det eviga snöandet....någon skakar snökulan rejält nu. Jo, precis så är det. Jag tänker på kaninen. Undrar hur den har det, om den ruvar under boden eller fall den kanske har dött. Jag kan nästan inte se ut, all snö i flingdriva och jag är inte minsta sugen på att skyffla bort det. Gillar att känna mig insnöad, iaf en liten stund till.

Jag ska koka sylt.
Plugga färdigt boken
Packa inför veckan och för julen
packa med vad jag behöver för skogen
för vintersolståndet
sånt jag behöver för sista pluggandet till veckan
träningskläder
aahh
jag vill bara ha en skön söndag, inte alls åka bort. Det är så redan...nu.

Och jag är hård i magen. Kan inte alls smälta, att det blir ytterligare en dumjakt på varg. Det är en särdeles svårknäckt nöt det här, hur man ska få till en förändring. Som sockerstinna barn som bär iväg åt alla håll och kanter. Bara yr runt. Utan sans. Ingen alls. Det fattas en vuxen. En som samlar och säger "det är bra nu". Pippi Långstrump var bra på det, att vara vuxen åt sig själv.

Jag hade velat bränna hårflätan till veckan. Velat se den brinna och ryka. Spraka! Men jag var för feg att plocka den med mig. Fast det finns så mycket annat att elda. I olika världar.

Planerar en helg för att vända innåt. För att se in under skinnet och längre än så. Jag i en stuga, drömmandet, seendet, magin och häxkonsten. Manifestera. Senare. Det kommer att utkristallisera sig när och var.

Simmar in och ut
en snöflinga som gror
som slår rot
får vingar och lyfter
flaxar klotet levande

!

Du korp, du korp

Och där sitter den nu, korpen, den korpen, i trädet utanför fönstret. Den och en till, skatan ett par grenar ner är så liten jämförelse. Så liten! Och det är den korpen jag vet. Den korp som för ett par veckor sedan började kalla på mig från sin skog, vilken visste jag inte. Ropen som skallade, lockade, drog mig till sig. Något som behövde sägas mig, något som skulle göra skillnad, av något slag. Ännu vet jag inte budskapet men jag vet att den blev otålig, sökte upp mig. Tog ögonkontakt genom glasrutan. Nej, nu ljuger jag, jag tror jag förstod budskapet här och nu. Jag är lite förvånad, dels över att ha en korp här utanför, dels för att jag inte trodde att det var den här skogen den levde i. Jag var så inställd på en annan, en längre bort...barndomsskogen...

Snöovädret, det gula ljuset, it's such a winter wonderland...

Bland djupen

Jag dansar med dig nu

Nordljuset drar i mig, sänder ut tentakler av iskristaller och skatfjädrar, ångor av rykande kryddte och skelettarmar till björkarmar. Susande virvlande lockar det ut mig på fälten, in i skogen, in i drömlandet och tillbaka. Viskar ord och symboler, gör mig besatt, tills jag har tolkat och vaggat in. Suger in mig i mjukaste bomullsvitt, kristyrstarkt, marshmallows och friskaste apelsingult.

Återkommande är jag bland isflaken och norrskenen. Återkommande dyker jag med valarna och sälarna. Ner, ner, ner och än längre ner. Skapar utrymme, skapar rörelse. Jag dansar med dig nu Sedna. Dansar med dig. Lär känna din familj och omgivningar. Expanderar. Krymper.

Förstår ännu inte kopplingen.
Fullt ut.

Det är skogsvattnet. Vänervattnet och oceanvattnet. Fostervattnet. Det är där allting börjar. Där, i de innersta djuptrakterna. En och samma källa.


Ett urverk som tickar. Moln som passeras. Papper som rivs.
Och ute blir det allt mörkare.

Drömtid

New me

Och långljushåret kapades. Stora testar som föll till golvet. En efter en likt ett pärlband. En hel peruk utspridd likt en solfjäder. Kvar belv inte så mycket. Inte så mycket alls. Det blev ungefär såhär:

och det var en rituell klippning. Ett av många sätt att tömma bagaget. Enbart en klippning förändrar inte så mycket men tillsammans med mer...
Så kraftfullt!

och jag bygger vidare på tornet. Murar ytterligare ett par våningar.

släpper fram

ljuset

Från sin allra bästa sida

I Egypten råder hajhysteri och vacker fenkropp efter fenkropp får sätta livet till.
I Värmland skjuts ytterligare en varg, efter ett par plågsamma dagar.
Hela tiden vill hon in och peta, människan. Och Mamma Jord hon bara skiner.
Visar sig från sin allra bästa sida.

Om jag vore Shiva

Och glaskulan måste vara rejält dammig på utsidan nu för här på insidan är det rejält grått och snön yr ner stilla, stilla. Stilla. Inga skator som flaxar yvigt och inga talgoxar som tjattrar. Det är tyst som längst inne i skogen fast inte alls, för vi är i samhället nu.

Jag har blivit som besatt av pepparmynta och mynta. Dricker pepparmyntste för man kan inte dricka varm choklad med krossade polkagrisar varje dag. Bränner aromaoljor.

Det finns så mycket jag bör ta tag i, som fick stå tillbaka för att hemtentan skulle bli klar. Nu är den det och resten står på kö. Och jag konstaterar åter igen att man bör vara en hinduisk gud med många armar som universitetsstudent. Det skulle vara ett gynnsamt utgångsläge om man säger så. Kanske att det inte räcker, kanske att jag bör ha fler huvuden också, det vore än mer ultimat. Då skulle jag kanske få allt gjort som jag antas få gjort. Jag får tacka min lyckliga stjärna att jag inte sjuk, då skulle det vara omöjligt. Bara tre terminer kvar, tänker jag. Bara tre och sen. Sen släpps jag fri. Sen släpps jag äntligen fri.

Sedan blir jag till en tall. Lång och rak. Med skymningstimmens sista strålar varmt gyllene i grenkronan långt uppe i stratosfären.

!

Och jag reser ner till dig. Tar med termosen med starkvin och några skattletarfynd jag har gjort sen senast. Jag griper tag i barken och drar mig nedåt. Du har väntat mig, jag vet. Månskärvan som försvinner och drömmen som tar vid. Det är kraftfullt nu. Skinnet vibrerar och knottras. Kylan är överväldigande och du finns överallt.
Överallt.
Jag ser dig. Jag känner dig. Vet vad jag behöver göra. Vad jag redan gör.
Renar mig.
Lägger bakom.
Avslutar.
Gudinna vad jag sätter punkt!

En sekund

Jag lutade huvudet mot hans bröst, kröp in i famnen och utestängde allt annat. Hjärtan som tickar och isrosor som växer. Ett mörker som en yllefilt. Värmen som växer och ögonen som möts. Som verkligen ser. Som tittar in i varandras själar och säger hej. Bygger bron mellan än starkare. Vågar språnget.

Det allra vackraste

Det smakar romrussin i munnen, fast att jag inte alls har ätit.
Jag passar på att njuta.
Samtidigt ror jag min eka, långa lugna drag som för mig framåt.
Jag vill ut i solen, sitta fårskinn och äta apelsin fast det får vänta resonerar jag. Det är så förbaskat kallt. Det hinns med, så småningom.

Minnet letar strandpromenaden från hembygden. Den där jättevackra mellan stränderna. Bland höga granar och björnbärsris. Den breda stigen av bark. Och där, någonstans mitt emellan, platsen dit mormor gick med korna - men av det syns inte ett spår, inte en flisa. En innanvik i Vänern.
Och på vintern, hur stigen flyttade ut på isen. En upptrampad slinga bland glitterkristaller och solljus. Det allra vackraste av bruksorten.
Jag var där så ofta.
Åt andra hållet mindre tillgänglig stig.
Som bortglömd.
Som ett Alicehål till en annan värld.
Som om bara jag kände till.
Gravar från stenåldern och bronsåldern - inte märkligt alls. Därefter de vilda äppelträden och därefter åkermarken, de majestätiska enarna och fårhagarna. Den döda allén och kyrkan så alldeles nära. Den gamla milbanan i skogen på tillbakavägen, eller inte alls.

Så viktigt att vandra de där stigarna. Att leta sig fram i tanken. Att hitta förhållningssätt till det som inte är fysiskt nära. De fyller ju en viktig funktion så varför sluta bara för att det är på avstånd? Inte låta sig begränsas.

Det finns en korp som väntar på mig. Som kraxande nickar på huvudet och ropar ut sin befallning. Kom hit! Jag vet inte var men jag känner den. Känner dess ögon. Känner dess klor, fjädrar och näbb. Den vill mig något specifikt.
Var? Vaar är du?
Spelar ingen roll, ut med dig. Ut och leta. Sök, sök efter mig. Then you will know.

Islossning

Vid tio års ålder
tillhörde jag redan de resande
när känslorna svämmade över
lät jag dem droppa ner i cykelkorgen
och trampade iväg längs grusvägen
där de gamla gravarna låg på rad
och blommorna blommade vilt
jag lyssnade till träden,
stillades av vetesax
och korpkrax
funderade över livet
och hade i mina drömmar
redan flyttat ut i världen
jag hade redan slagit ut

I love

Haus Of Gloi

ForStrangeWomen

ForStrangeWomen

Haus Of Gloi

Två skönhetssidor som får mitt häxiga hjärta att pumpa frenetiskt av vällust och vill-habegär. Visst, jag gör en del produkter själv och även om jag tänker på den estetiska inramningen av det hele så är det långt ifrån så här vackert. Och ibland är ju vitsen även att just slippa göra själv och bara köpa. Just because...

Tänk en riktig spakväll hemma med de här produkterna. Eller kanske utomhus, vid Vänerhavet eller det riktiga havet...eller kanske vid en porlande skogsbäck...eller skogstjärn... Kanske som vardagslyx eller som rit innan magiskt arbete...

Haus Of Gloi

ForStangeWomen

Naturlagar och festblåsor

Återigen vandrar jag strandkanten efter en storms rytande. Ytterligare en gång ramlar gamla svallvågor in mot land, de som var så långt ut, de som var mitt i. Det gör inte så mycket, för som sagt, jag hittar sånt jag kan skapa av. Går här med min korg och samlar. Tång och sjögräs, snäckor och musslor - med en och annan pärla, pinnar och kottar, torkade blommor, skräp. Allt möjligt tar jag till vara på. Och ovädret är inte över. Jag förstår det på riktigt nu. Det kommer aldrig gå över. Det här landskapet är dramatiskt. Det är så vid kustens utpost. Sagolikt vackert och lugnt, följt av piskande storm och orkanbyar. De som bor så lär sig leva med det, blir en del av det. Jag försökte trotsa, gå emot, bryta naturlagar. Sådant är omöjligt. Jag stred en obeveklig strid. Jag behöver lära mig och det är av Vänerhavet, av oceaner, av fostervattnet, jag kan lära mig.

Och det är som jag aldrig förstod hur nära släkt de är Ran, Skade och Hel. Så nära, så nära, precis som bröderna från Olympen. Och jag vänder blicken norrut-västerut, mot Norges fjälltrakter och bortom, bortom kusten och bortom, bortom Nordatlanten och lite till. Till Grönland som inte alls är grönt. Och där, där i de isiga mörkervattnen återfinns hon. Sedna, livgiverskan och förgöraren, som en slags moder för de tre nordiska. Deras egenskaper bär hon. Halva ansiktet liv, halva död. Halvt människa, halvt valross. Den som kommer förbi och fram - den har mycket kunskap att hämta.

Och jag vill ha en riktig festblåsa. Rysch och pysch, paljetter och rosetter. Färg. Lanvin för H&M var fantastiskt, helt bedårande fantastiskt. To kill for. Kanske sällan det är riktigt sådana fester men ändå, scenklädsel tänker jag. Läsa dikter iklädd påfågelsklänning....helt olikt min tanke om begravningshatt med flor, svart klänning och röda skor.
Liksom både och.
Man är väl den där dramatiska utposten vid kusten. Man är väl det där landskapet. Man är väl den där naturen. Hälften solsken, hälften stormby, hälften liv och hälften död.

Halvt människa, halvt valross.

Just like Laika

Och iväg bar det och inga knappar fanns det att trycka på.

Ångestraketen och en one-way ticket till redan känd destination.

Det var osäkert hur länge jag skulle bli borta från Jorden.

Så fel. Så märkligt.

Det var ju landa jag behövde.

Nudda mark.

Såhär? Nä, såhär!

Snöplogen körde fram från gömman. Plogade och plogade. Plogade så vackert. All snö, all vardag, lade sig i så fina högar. Det gnistrade och glimmade om högarna. Folk ooohhh och ahhh över de vackra högarna. Ingen kan mäta sig med snöplogen, sa man. Ingen kan göra vackrare högar. Och ingen kunde vara stoltare än snöplogen själv i den arla morgontimman. Men framåt kvällen bet sig orokylan fast om maskineriet. All vacker pudersnö blev till hård skarsnö och ingenstans fanns det en öppning in till innanmätet. Snöplogen började skruva på sig, gnisslade i plåten och skar tänder. Kanske var det fel högar som hade plogats upp, kanske var det inte meningen att det skulle bli högar av vardagen, kanske var det något annat, kanske längre fram?

Jag prövar mig själv. Leker och försöker finna min egen balans i vardagen. Att rycka hårt i kopplet är inte så schysst, inte heller att vara slapphänt och ploga, som gårdagen. Men hey, jag kände av'et tidigt, inte dagar, månader, halvår senare utan samma dag. Det är framsteg. Jag behöver inte känna in mer än så, vet att det är en dag idag, vet att jag är på väg mot något.

Vet att jag vandrar starkare än någonsin.

***
Den som befinner sig i Karlstad imorgon kväll, Onsdag 24/11, kl.19.00. Kan bege sig till Koriander för att höra mig läsa poetry tillsammans med andra. Kommer bli en fin kväll.

Inte nu heller

Så otroligt många år sedan jag fysiskt var i den där lägenheten. Så länge sedan jag blickade ut genom köksfönstret, satt i mjuksoffan och tittade på alla ting eller gick som en katt på upptäcksfärd. Så länge sedan jag drack vatten ur prickigglaset eller åt hemmagjord kräm ur någon av de där skålarna vi aldrig kunde bestämma oss för var vår favorit. Fast farmor visste, hon hade kollen. Så otroligt längesen alltihop, fast ändå inte. Så ofta jag kommer på med själv med att stå i mitten av hallen eller vandra mellan rummen. Så ofta rosdoften ligger strax under nästippen. Det vita badrummet men som jag alltid upplevde rosa, hängarna med rosor där morgonrocken med volanger hängde.... Så längesedan. Så ofta. Värmen och den påtagliga harmonin, det är väl det.

Och det är November och den gillade vi tillsammans. Gråvädret och regnet. Kala grenar och förruttnelse Steniga gator och stadsmiljö. Poesi och öppna åkrar. Konstglas. Stenar och kristaller. Fika. Smycken. Så mycket vi var lika i att orden inte behövdes. Inte nu heller.

Vi vilar istället. Vilar i lägenheten.

Inte alls tolv men snart trettioett

Klockan är inte ens femton och jag är redan uppsminkad för kvällens konsert. Tidsplanering tänker jag. Plus att det är lite kul att föra in glam i en annan så tentafylld tillvaro. Premiär igårkväll i hemkommunen och det var en lyckad kväll. På så många sätt. Själv kände jag hur jag förvandlades till en påfågel. Spärrade upp fjäderdräkten. Jodå, vännerna i publiken såg det de med. Och jag vill liksom inte gå av nu. Jag vill stå på scen 24/7. Inte göra något annat. Förutom att skriva och måla då. Det är som om alla de här tjugo åren bara har flutit förbi och parantesen har upphört, som om jag är tillbaka på huvudspåret. Där jag hör hemma. Mitt blod kommer ihåg processen, släpper fram det glömda och tickar in en skön feeling. Kommer ihåg hur jag stod bakom kulisserna inför premiären i femman, vår klass egenregisserade teater (som för ett par år sedan fortfarande visades på skolan) och inte alls var lika nervös som de andra kompisarna. Jag bara kände, att det här är jag, och det finns ingenstans jag hellre vill vara på just nu. Det här är att visa mitt innersta, utan att avslöja mina innersta rum. Och jag är där igen. Inte alls tolv år men snart trettioett men med samma känsla. "Ser ni! Det här är jag, det här är min själ".

Lilla stjärna

Och pärlorna sprids ut över golvet. Studsar och rullar fram över plankorna. En och annan som kilas fast. Det glittrar till av solljuset och prismor som blänker till i markhöjd. Fågel, fisk eller mitt emellan? Fisk. Så klart. Ner i fothöjd med dig människa! Åla runt, krumbukta, yoga, vila, älska, läs, lev. Ner på marken, ner på golvet, ner i vattnet, ner i Undervärlden, ner var helst du behagar. Sprid ut dig likt en stjärna, likt himmelens avbild.

På mitt skrivbord ligger en liten stansad silverstjärna på en hög med pyttesmå pärlor av pärlemor. Förr hängde den runt lampan på fönsterbläcket, likt en ständig påminnelse om Crown of Success. Nu bildar den högen. Och kanske är det just så den ska få fortsätta, som en symbol för crown of success och ingå i oljan med samma namn, eller i voodookatten som ännu inte blivit tillverkad. Perhaps, perhaps..

Och Vintersolståndet närmar sig, det är alldeles runt hörnet.

Månsystrarna gör det

Vanadis Syd startar upp. Och banne mig, jag bor i fel ände av landet igen. Just det här jag själv drömmer om, både att starta upp och bara delta i. Skulle lätt kunna flytta till södra delen av landet enkom för de här träffarna. Spekulationerna om Skånesemester till sommaren känns helt plötsligt än mer intressanta. Aahh, jag vill varje månad! Vandra över till en jättefin blogg och läs mer, bli inspirerad och bor du söderöver, planera in i kalendern!

Det måste vara den vackraste November någonsin

Lyssnar till Skeeter Davis och all hennes hjärta och smärta. På gränsen till komiskt men jag gillar det. Jag blir så bubblande glad av musiken som är en skööön kontrast till det majestätiskt vackra November utanför.

Den första snön ligger ännu kvar - och jag är sprudlande glad likt en skolflicka över detta faktum. Jag vet inte att jag har upplevt det tidigare, att den första snön ligger kvar vill säga. Den var på väg att töa bort men lååångt innan sista sekunden övergick dropparna till stora och perfekta snöflingor. Det måste vara den finaste November någonsin. Jag blir alldeles gråtig. Det är som att leva innanför en lortig glasbubbla. Det blygråblå ljuset, solskenet som silas in, höstlöv och tät dimma. Lovely!

Agent Cooper poängterar vikten av att varje dag, någon gång under dagen, unna sig en present. För honom och Harry S Truman innebär det att de där och då tar sig en perfekt kopp kaffe på RR Café, för mig innebär det en förmiddag off. Vilken blir din present?

Man kommer längre med ett helt ägg

Och jag är med i en artikel i tidningen idag. Jag och goda vänner, som pratar om skogen och eventuell rädsla för den. Vi är inte rädda, sa vi, vi vill hellre springa ut i den om natten och yla ikapp med vargarna till månen, såna är vi. Så då fick det bli lite annorlunda vinkling på den, artikeln. Men jag har inte läst den än och ingenstans finns den att länka på hemsidan. Fan, jag som hade tänkt... Jag är nyfiken. Så mycket jag inte sa men som jag kunde ha sagt, till exempel.

Jäkla unge!!! Sa terapeuten till mig imorse. Jäkla unge att bränna på, gasa på, i uppförsbackar och utförsbackar. Sitt ner och sitt still!!!! Försök tänka lite så. Haha, jaa, det är ju det här med att landa. Landa, nå mark, sätta ner fötterna på jorden. Jag är så tacksam för att jag har henne. Att om jag inte öppnar upp själv och förstår, lättar på trycket, så finns hon där och berättar. "Don't cut the hair, cut the crap" skriver Rosie Björkman. Precis så, det är bättre än vilken helrenovering som helst hos frissan. Fast det börjar verkligen bli dags för det med. Jag vill göra det själv när jag kommer dit, ta saxen och kapa i stora tjok. Se det gamla skinnet falla till marken. Livlöst. Om jag kapar vid öronen så är allt kvarvarande hår från återfödelsen och framåt. Finns något skönt och lugnande i det. Mitt hår har växt rekordfort. Strax innan midsommar kunde jag inte sätta upp det, nu hänger det långt ner på ryggen. Seriöst, vad tar du för tillskott? frågar man mig. Ingenting, jag har bara ett helt livs växtkraft att ta igen. Så är det konstigt egentligen att det växer?

Vi har en miniturné i slutet av veckan. Och jag ska köra. Jag ska sjunga i mikrofon! Sist jag framträdde så måste vara för tjugo år sedan. Tjugo! Vad hände? Som om jag inte undrat nog över det. Det föll sig bara så naturligt när vi repade igår, att jag sjöng med. Utan att reflektera. Det bara kom. Och sedan. Ingen mer förutom de som ska. Hjärtat som säger efteråt att vi kan dela mick. Jag förstod inte. Ja, köra så klart, svarade han. Jaha, du tänker så! Mmhmm. Inte tänka bara göra. Spelar ingen roll att det kommer låta falskt som bara den. Allt sådant är oväsentligt. I need it! Liksom att måla asstort - 1.70 cm i bredd, minst! Uttrycken är olika men effekten är den samma.

Man kan baka så otroligt mycket mer på ett helt ägg än genom att separera vitan från gulan. Så många fler möjligheter som öppnas upp. Så många fler recept att välja på. Likadant är det med oss själva. Vi kommer så mycket längre med att baxa in hela vår person i bilen än att bara ta med några sidor. Både skuggan och leendet. Så många fler utgångar att välja på. Skade är lekfull i vinter. Jag kan se det.

Same same but different

Vi är i samma syltburk och kletar, utan att för sakens skull trampa omkull varandra. Nej, vi bara flyter sakta bredvid, hand i hand. Konstaterar att tystnad på varsit håll är bättre än träning. Hoppla, hoppla. Jag ser ett avsnitt på Twin Peaks - min avkoppling. Lämnar sedan över soffan till honom och Hajen - hans avkoppling. Snacka om besatthet och nörderi. Haha, det är helt underbart! Ingen förstår mig så som han gör, det är konstaterat sedan eoner tillbaka. Typ. Ibland är det kämpigt att vara två bokstavsbarn under samma tak, andra gånger, låt säga i dag, underlättar det.

Ullögon

Det är stickigt, kliigt och oskärpa i ögonen. Nya linser som beter sig som gamla. I fucking hate it! Kanske var det jag som glömde göra rent dem igårkväll, det skulle kunna vara så... Och glasögonen är trasiga och ska lämnas in idag. Det är nästan som för ett par år sedan när jag tillbringade en helg utan vare sig eller. Det fanns liksom inte så mycket att göra då. Ut och gå var otänkbart, jag är i princip blind utan hjälpmedel. Det var en utmaning att öppna köksluckor och kylskåp. Jag låg mest och läste. Det gick inte så stor nöd på mig, om jag ska vara ärlig. Det är egentligen inte på långa vägar nu som då men det är kanske så att jag ska använda något mer sinne lite extra än synen.

Igår tillbringade jag hela dagen utomhus för fotosession och minst lika många timmar i intressanta samtal. För vad avslöjar jag senare.

Vi såg Upp igår. Ville se något enkelt och lättsamt. Det var den inte. Men den var så vacker. Såå vacker! Ett himla fint budskap. Jo, den var rolig också men mest gråt vi.

Neh, det var nog inte samtala eller berätta jag skulle göra heller. Så mycket annat, som lurar, kring hörnet.

På väg hem från Gamla Vägen

Vi gick hem i vinternatten. Ner längs den där långa och kurviga backen, passagen, porten, till allt det neranför - eller ovanför. Gatlyktorna var släkta men det glittrande ändå, glittrade i snön, i träden, på all metall men mest i våra glansiga ögon. Vi hade halkiga skor och han med det långtunna håret hade den där tunna jackan, som alltid. Det var liksom så det var. Kylan förde upp våra andedräkter mot universum, förde ut våra drömmar, de som var som delmål och det vi pratade om. Det enda som existerade var musiken och ni repade och repade tills hösten och rockmusiklinjen var gripbar. För det var det ni sände ut i vinternatten. Förstod aldrig att det var till de trakterna även jag skulle, så många år senare. Men där och då sände inte jag ut några drömmar. Jag höll dem tyst för mig själv, rädd för att de skulle uppmärksammas, rädd för att de skulle bli gripbara och att jag sedan skulle falla. Falla och falla och falla och falla tills det att drömmen inte ens var drömbar. Så jag pratade om annat och knöt fast rädslan likt en sidenrosett om hjärtat och själen.

Vi skiljdes åt vid korset, ni fortsatte över bron och hem till hennes pappas hus. Eller om det var till det stora vita, det kunde vara vilket som. Jag rökte en sista cigarett innan jag tog hissen upp. Sände ut min förvirring och tankekaos till den blinkande satteliten ovanför telemasten. Vi ringde eller textade varandra, fortsatte samtalen, kunde liksom inte avsluta natten. Den var alltid vår. Någon hade försökt mer men det var inte så mitt hjärta älskade er. Jag vet vad jag tänkte när jag somnade. Och där och då nådde mitt meddelande den där satteliten och en livlina började att firas ner. Det tog ett tag, ett par år, för den att nå mark, att hitta fram. Men när den kom knöts den snabbt fast kring mitt hjärta och själ. Det var möjligt, platsen var ledig efter det att min kärlek likt en brevkniv sprättat bort rädslan. Det fanns en liten kapsel instucken mellan trådarna. Ett litet meddelande att veckla ut -

allt är möjligare än vad du tror, allt är gripbart

På gräsplanen står grävskopan orörd

Lyssnar på Medwyn Goodalls Clan III, The Lands Beyond, på Spotify. Älsklingen åker österösterut för 30-års firande och jag har plugghelg. Föreläsningar över internet och bok efter bok. Till kvällen tänker jag klämma in ett bad med honung, fikon- och getostpaj och så många avsnitt av Twin Peaks jag bara kan. En korvstopparhelg kan man säga. Jag tror egentligen inte på sånt men det tycks inte hindra mig för det.

På skrivbordet ligger en guldfärgad liten nyckel. Jag vet hur den fungerar och jag vet vart den leder. Jag har allt jag behöver.

Vintern töar och jag gnider in fukten i mitt skinn.
Absorberar.

Back in the days

Det hände över en natt, att mammajorden tog ett krumsprång och förvandlade sig till en vacker februaridag. En sån där dag med gyllenstänk i håret, iskyla och decimeterdjup av snökristaller, dagsmeja och starkt solljus mot krispigt blå himmel. Inte alls som gråstark november, dagen innan. Hon var verkligen på alerten, Skade. Jag förstod aldrig att hon hade sin boning såpass nära. Mellersta Norge, säger hon. Bergen i mellersta Norge, du vet. Det är där. Jo, jag vet.

Det var där vi knöt kontakten när jag var liten. När jag fick syn på henne skida fram bakom den där tallen som stod alldeles ensam och som jag sedan skrev en berättelse om när jag kom hem. Där flimrade hon förbi och dagarna som kom blev till en upptäcksfärd, till ett sökande efter henne, hon med håret och skidorna och jag hade henne på kornet så ofta. Kände hennes andedräkt mot min kind när jag susade nerför fjälltopparna, sjöng högre än alla andra och hade rävsvansen piskande mot hjälmen.

...
Så lite som har förändrats i kärnan, konstaterar jag. Sex år och allt handlade om nu, nu, NU. Om att uppleva, otåligt vänta och fokuserat stilla sig över något. Om att skriva - det jag såg och upplevde och det jag ännu inte begrep mig på men ville förstå långt innan det var upplevt. Om att känna sig friare än fri och susa ut över brantaste branterna och vara himmelskt störtförälskad i snö, fjäll och vinter och inte vilja göra något annat om dagarna. Förutom att sjunga, uppträda, spela teater och vara allas blickpunkt. Det föll sig så naturligt utan att jag för den sakens skull blev för bekräftande, eller jo, kanske lite...

Jag hoppade upp i en skyltdockas knä en gång, när jag hälsade på farmor i Örebro. Och jag blev så rädd när jag upptäckte att hon inte var levande att jag började gråta. Lustigt att jag inte fann det märkligare att hon var okänd snarare än gjord av plast.. I Järvsö letade jag mig fram till Lill-Babs caffär, frågade Malin och Kristin efter henne, sprang in till kontoret, hoppade upp i hennes knä, gav en kram och sa hej. Hon tyckte jag var en frisk fläkt och började skratta. Sedan sjöng jag allt jag kunde komma på. Det tog ett tag. Vi hann fika därbakom, hon och jag. Nu hör det väl inte till vanligheten att jag fortfarande gör spontana besök i okända människors knä men jag är fortfarande helförtjust i att vara i centrum och stå på scen. Så många år jag valde bort det och jag förstår inte varför. Jag minns när vi skulle ha cabaret på skolan när jag hade börjat sjuan. Jag blev himlastormande glad när jag såg anslaget och fann det vara en självklarhet att vara med. Kompisarna ville inte alls, jag förstod inte varför men föll och ställde aldrig upp. Det blev aldrig någon cabaret, för få deltagare. Sedan gick åren och tjohej vad det gick fort.

Jag ska banne mig börja sjunga i backen igen. Jag ska strunta fullkomligt i andras blickar, strunta fullkomligt i att det annars bara är barn som gör det. Jag ska strunta i allt sånt för att det är så bubblande superhärligt inombords att sjunga och åka samtidigt. Ungefär som kolsyra i näsan. Så att det alldeles spritter i kroppen. Ungefär samma befriande lycka som att äta en apelsin när man duschar.

Och jag tror det är precis just det Skade vill ha sagt: Vem fan har sagt att det inte kan vara en vacker februaridag i November? It´s up to you, upp till dig vilka gränser du behagar låsa in dig i. Knyt upp dig och kom ut och lek!!!

Det faller så naturligt.

Och jag kom hem. Ett vaggande yrigt snöfall som tog mig med på ett rött löv och som varsamt satte ner mig på farstukvisten. Tack så mycket sa jag och omfamnade himlen innan jag gick in och plockade upp allt omedelbart istället för att dricka te. Jag bor i en skål med bomullsbollar och det är vackert. Jag vill krypa nära, mysa inåt och på håll längta ut. För jag vill inte ut. Än. Sen. Inte nu. Ett par timmar kvar innan härligt kreativ dag börjar men jag drar ut morgonen som en seg råtta och njuter småbitarna en i taget.

I need it.

Fortfarande lite svallvågor mot land efter ett oväder till sjöss. Efterdyningarna. Det är inte så illa. Man brukar kunna hitta lite roligt vid strandkanten då. Sådant man kan skapa av. Återvinna. Åter. Vinna.

Kålsoppa till lunch men det blir nog bra, det blir så mycket fylligare sen.

Jag flyttar förresten fokus till chakra fyra nu. Det liksom faller sig naturligt.

Monday blue

Och det här blev ju inte alls som förväntat. Som om det någonsin blir så. Ända ut..
Nej, inte alls som det var tänkt. Som det var tänkt, utav mig. Och jag vet inte alls var jag ska göra av'et. Hur jag ska ta mig över eller runt.

We dream about heaven

och begränsar tanken. Klistrar in den i en box och.....
Och??

Vi börjar fundera på dubbla boenden. Dessutom. Eller börjar och börjar, vi när väl tanken ouphörligen men jag har börjat accelera, bli manisk och bara tänka en tanke. Fast det var innan nu.

Jag vill hem. Jag vill hem. Jag längtar hem! Sitter i ett dockhus med benen långt utanför. I väskan ligger en liten flaska med brygd och texten drick mig. Men jag krymper inte av den, tack och lov. Nä, jag blir bara än större så jag kan ta sjumilasteg hem. Räknar dar, en dag kvar. En till förvirrad dag och sedan hem.

Till älsklingen. Till sängen. Till lugnet. Till näringen. Till älsklingen, till älsklingen. Till hans fina ögon. Fan, bli natt!

Och allt är en övning. Oavbrutet, är det så.

Hon som lurar

Vad hon gör är att samla in hjärtan, bultande hjärtan, i sin säck. Smygande går hon runt och suger in liv, lust och passion, suger in allt ihop i sina lungor och gör det till sin kraft. Hon växer. Hon expanderar. Sedan låter hon de långa klorna gå in i skinnet och plockar ut det hon helst vill ha. Försiktig är hon, varsamt plockar hon ut det och lägger det i sin säck. Obemärkt glider hon fram. Osynlig för otränat öga. Ibland tar hon formen av en gammal man. Gör sig dold, gör sig till. Döljer sina intentioner och framstår som en snäll gammal gubbe. Hon lurar.

Ibland dröjer det lång tid mellan hennes skrovmål. Så lång tid att generationer flyter förbi, näst intill eoner. Men hon vet. Hon bidar sin tid. Trycker och väntar från sin plats i väggarna, i vrårna andra har glömt bort. Vaktar likt en svart änka. Biter av livstrådarna blixtsnabbt. Är det en stark själ händer ingenting, då finns det ett skydd, då är krigarkraften slipad men är sköldarna nere och själen nästar inväntar, då kallnar blodet. Lyssnar örat inåt tar själen det som en varning men är det inte så får själen istället en känsla av överrumpling. Hon lurar.

Det sägs att man kan höra havets brus i en snäcka
men man kan inte höra sina fotsteg i en sko
men det är sant att man kan höra sina drömmar
om man lyssnar till sitt hjärta


Hon lockas av rädsla, av mörkret som rider inombords. Hon förtjusas av liv, av styrka, kraft och vitalitet. Hon trånar efter allt det som hon själv inte har. Hon lurar.
Hon lurar.

She

Och porten som hade varit låst så länge öppnades upp. Snirkliga gångjärn och bruna breda trästycken som gnisslade till och på egen hand vred runt den tunga nyckeln, gled upp en aning och visade vad som fanns där innanför, vad som var dess hemlighet. Ett brinnande gult sken och värme som sprakade från elden. Breda bänkar och skinn utlagda. Brickor med gott att dricka och äta. Och ingenstans lurade rädslan i mörka hörn. Bortsopad och bortblåst. Fick ta sin tillflykt någon annanstans. Trådar i Väven som lämnats lösa och spretande, vävdes åter in, vävdes åter till mönster. Nya, påbörjade.

Ett hjärta som öppnade upp och en annan själ som fick träda in, efter åratal av väntan vid porten. Jag ser henne i spegeln och ser mig själv.

From my point of wiew

Nu, nu, nu drar speglingar över nejden. En tunn ishinna som blir hårdare och en näbb som slipas till. Sköldar uppresta och kristaller vita vaktposterande. Vingflax och svart fjäderskrud mot isblå himmel. Ljus som tänds, pumpor som karvas och ljung på andra ställen än i skogen. Gränserna som suddas ut. På så många sätt.

Frosten dröjer kvar och det kommer ta ända till våren innar den tinar.
Igen.

Energi föder energi. Så är det. Det har med acceleration att göra. Nåt med dynamik och hydralik. Det har med hjulen att göra. Jag har haft en lista över ett berg med snö, sådant som jag exemplariskt har skjutit framför mig och som nu lugnt och metodiskt gås igenom, sorteras till sina rätta fack. Och jag har vallat bra nu, det flyter på, inte alls jobbigt att staka vidare på. Tvärtom, jag blir starkare i armar och ben. Jag funderar över sådant som underlättar.
Verktyg...
och jag stickar och når mer insikter

Någonstans slår häftiga och salta vågor in över land. Når lite högre för var dag. Och det ligger alldeles öde. Repade tågar av plast, en och annan sandal och bitar av frigolit - allt är skatter. Bortglömda, minner om något dolt.

Det putsas i en fjäderskrud och något slår sig till ro. The owls are not what they seems.

Halloween Desserts

Bilder från Martha Stewart

I've got all the magic I need

I got sinister things waiting for you in my rattle bag

Egyptian rings, and the dust of kings, and the tooth of a hag

The bones of Keats, the tongues of cheats, and a mad dog’s eye

And I’m going to make you love me and you won’t know why

[...]

I’ve got war paints, the skulls of saints, don’t you want to see ‘em

The blood of popes, and Tyburn ropes from the Black Museum

I’ve got Frederick Delius’ finger, Wordsworth’s tattoo

And I’m going to love you with everything, and I think you’re going to love me too

I’ve got all the magic I need, all the magic I need

I’m going to do the business on you

I’ve got all the magic I need

Richard Thompson

Marie Laveau, bild från nätet

Queen of it all

Jag förespråkar klarhet och kommunikation. Tydlighet. Men jag har varit allt annat än bra på det. I vissa situationer då ra. Och som bekant är jag färdig med gammalt. Sådant har varit med alldeles för länge. Nu är nu och nu gäller annat. Utveckling.... Så, att öppna upp, att visa mig sårbar, osäker och ta hjälp av andra - det hör till det nya. Och kan man tänka sig! När jag börjar praktisera det, så löser sig gammal oro och ångest som genom ett trollslag. Jag är medveten om vilken självklarhet det är men i min värld har det inte varit det. Här är kvinnan som går upp i atomer om hon inte får göra själv, klara av själv, vara själv. Så över en vecka har jag en win win situation - just för att jag väljer att se det så. Alla dörrar står på glänt och jag väljer vilka jag vill öppna. Ja, jag har stängt ett par. Jag påbörjar och jag avslutar. Jag är så jävla framgångsrik att hela världen behöver veta. Kan man tänka, den där utbildningen kommer avslutas trots allt!

I'm queen of fucking everything

All the leaves are brown...

Trådar som spretat lösa alldeles för länge, vävs ihop. Bildar nya mönster. Gamla delar som får liv, träder fram från bakgrunden och säger hej, minns du mig? Och ja, jag gör ju det! Jag minns. Och välkomnar med öppna armar. Jag öppnar väskan och släpper ner alla löven, passar på att tömma ut nävar med gammal sand. Sådant som har lösts upp i partiklar och blivit till damm.

Och i alltihopa ryms insikter, fjäderdräkter och bepansrade lemmar. Det finns penslar och snäckor på havets botten, på insjöns botten, fullt av sjöfrukter redo att plockas av den hand som icke räds kylan och det okända. Det rädslan fruktar är aldrig så stort som New York, snarare mer som... Årjäng.

Och ta och ät den där kanelbullen till fikastunden. Just den här stunden återkommer ju aldrig. Och solen skiner och jag har käkat bullen. För i eftermiddag ska jag i storgotröjan ut i skogen och vandra med fina kängor. Och kanske kanske att det blir bra med kameran. Och alldeles alldeles mer säkert än kanske kanske ska spetsen in i snörningen för ja. Jag vandrar med Hel.

Hel

Foto från nätet, någonstans, för längesen

Mot himlen lyfter ett streck av fjädrar och hinnan blir allt tunnare. Allt enklare blir det att vandra emellan. Som en lumpsamlare sitter hon invid vägkanten i korsningen, med ostyrigt hår och en hatt som inte liknar någon annan sitter hon stilla och väntar, inväntar. De väderbitna händerna med de långa klolika naglarna håller hårt om den gamla aftonväskan i sammet. Fylld av höstlöv är den. Stora granna i rödaste rött och av lönn, mindre små, gula och förmultnande, sådana som ser ut som ett nätverk av trådar, bruna som ett i mängden, ett och annat ekollon, någon hasselnöt och ett par maskar, spindlar som funnit bo. Medicinpåsar fyllda av rönnbär och enbär. Mormorskängorna är knutna med svartaste spets och kring halsen vilar både en stickad mudd i violett och en rävstola. Med en lång cigaretthållare, en gång ägd av en brukspatron puffar hon de franska cigaretterna och kraxar likt kråkan, råkan, skatan, korpen, nötväckan. Jag tager vad jag haver säger hon och skapar liv av det döda, skapar död av det levande och skapar det vackraste fint av rostiga kapsyler och små metallföremål, knappar, pärlor, trådar och band funna efter vägen. Hon transformerar och hon förvandlar. Hon är Hel och hon är både och.

Jag möter upp, dricker te ur vackra koppar men med små porslinsflagor fattigare. Jag rådfrågar och jag samtalar. Reser upp och ned längs trädet och vandrar ut och in mellan världarna. Vid ett tillfälle sträcker hon fram en nyckelknippa. En salig blandning av nya blanka och gamla tunga. Några stora och några små, en och annan snirklig i guld, som tagen ur Underlandet. Jag vet vad det är för nycklar och jag vandrar genom skogen och över den gamla stenbron, fram till det lilla skjulet jag känner sedan länge. Vrider om låset med den gamla tunga och träder in. Det luktar unket och av björnmossa. Jag tänder i eldstaden, jag sitter i fåtöljen och jag sitter vid skrivbordet. Jag sover i järnsängen och jag dansar över golvbrädorna. Jag vet vad jag skall göra.

Hell dig Hel, människomoder

var fruktsam för himelens famntag

Halvtid

Månen som blir halv och jag är lika mycket delar ljus och mörk. Ett behov av resande inom mig, vet inte än om det är till blöt lövskog eller neråt eller uppåt i världsträdet.

Och det är dags att dekorera nu tycker jag. Med spindlar och egengjorda ljusstakar av vitlökar. Det gotiska, det skräckfilmsaktiga, det sakrala, den blöta naturdöden.... det är min favorittid på året. Och jag väntar in på samma sätt många väntar in med advent.

Och den här dagen är ny, alldeles full av möjligheter, mogna frukter på ett träd och hur många tänker du äta? Hur många tänker jag äta? Är det ens väsentligt?

Pearl

De flesta löven regnade ner över en dag, blev till det guldfärgade täcket. Fortfarande några gröna träd kvar men nästan inga röda. Kaninen blir allt smalare och den röda katten syns nästan inte alls bland löven, blir osynlig, träder fram först bland de kala grenarna.

Du kommer när jag behöver det

Det du drömmer, det du förväntar dig, föder du fram - alldeles strax
leriga åkermarker, öppna och oskyddade, slira runt och gå på krossat glas, med oändligt hotfullt Något
eller bomullsmoln med polkaklubbsträd, pariserhjul och leende sol
någonstans där emellan verkligheten

Jag vill krypa in i storströjan, tightsen och raggsockornaoch bara, bara trycka lätt på paus ett tag. Ta skivorna under armen och väskan under den andra och gå in i stugan genom garderoben.

Fårskinnsfällen och drömmagin.

Mamma Björn och Bergskristallen.

Crawlsim och andetag, skjuta fram genom vattenmassan.

Ett strålkastarsken i den råa skymningen.

Innan nu

..... and so may things happened.



Och allting till det bättre.

Och under tiden njöt jag. Njöt av allt jag var kapabel till. Och jag pulserade i andetaget utan att för den skull mista horisonten, tvärtom, jag höll den kvar extra tydligt i det tredje ögat.

Och strax innan det var där den där elden med höga rökpelare och innan det var där sömnen, drömmen med extra betydelse och klarhet

...och innan det var där renheten och innan det mörkret, kaoset som aldrig var mitt kaos, löpturen med långa stegen och innan det bebisbesöket och samtalen

innan det hängdes spetsgardinen, lampan tändes och tekoppen dracks. Innan det reste jag mig, sade nej tack och letade gamla snuttar ur Bottom och Smack the pony på youtube. Antagligen bland det absolut roligaste jag vet. Engelsk torr humor, satir och ironi.

Innan det gråt jag och innan det visste jag inte alls...

....allt det jag vet nu.

Nu.

Me.

Ahmen hjälp. Är det verkligen jag som har skrivit det där? I förmiddags? Så snabbt skiftar det, att varken löven eller jag hinner ikapp mig själv. Men det var klokt skrivet. Så klart. Och trösterikt, vilken tur känner jag omedelbart, att jag äger den förmågan – och att jag kan börja med mig själv. Då går det ju att slappna av en aning. Faktiskt.

Det här med mig, det är att jag bland annat inte släpper in. Och jag avslutar inte så bra heller för den delen. Egentligen är det inte så mycket som passerar ett sådant filter. Fast det gör ju det, passerar alldeles för mycket, för samtidigt har jag lite, jämt lite, svårt med att sålla impulser och intryck. Lite lätt kaosartat sådär. Fördelen är ju att det aldrig står stilla. Det händer alltid något. Och jag äger definitivt förmågan till framåtskridande. Men det borde vara lite mer tvärtom, mer som inte är någonting. Inte någonting. Som andas stilla och lugnt. Det mår jag bra av, fast samtidigt får jag panik när det inte händer något. Då blir jag rastlös. Och drar igång något, helst mera. Och vill det sig så, är det inte speciellt svårt att bli hyper. Hyper. Och jag blir helt omöjligt svår att sätta i pausläge eller hitta stoppknappen på. Men likaväl som jag når hypertopparna ramlar jag lätt ner i mörkerkärren, de där bottenlösa tjärnen där man inte vet vad som lurar i mörkret. Oftast ingenting annat än mig själv. Men man vet ju aldrig, det är svårt att bedöma hindren tycker jag.

Och givetvis slukar det mycket energi. Min sambo sa en gång att jag skulle kunna stå för energiförbrukningen motsvarande ett helt kärnkraftverk. That´s söta lilla mig. Sött eller inte you tell me. Att utföra vardagssysslor och samtidigt sköta andra arbetsåtaganden är som ett jävla 10 000 bitars pussel. Det vore en underdrift att påstå att det vore riktigt jävla skönt att bara leverera vardagen lugnt, sakta och metodiskt och inte hetsa upp sig, inte ryckas med och inte bli hänförd - framför allt att inte crasha i soffan fullkomligt slutkörd, fast samtidigt vill jag det inte alls. Verkligen inte! Det är liksom yttligheterna som skapar allt det vackra, magiska och fantasifulla i mig. Med mig. Jag vill bara få det att funka som andra människor. Inte som en normal människa. Där ger jag upp. Vad fan är det egentligen, en normal människa?
Jag vill ha ett stycke normal kyckling, tack.
Jag skulle vilja ha normala jordgubbar, tack.
Jag tycker om normal glass.
Jag tycker om onormala skor.

Tålamod och fokusering – kan man önska sig det i julklapp? I så fall gör jag det. Jag begär det. Att arbeta med själen, födas om på nytt och hitta min egen hjärteväg blir speciellt med
adhd-nerverna, brosket och muskelmassorna. Kanske finns där lite lätt autistiska drag också. Säkert både det ena och det andra av olika slag.

But I love to be me. Ja, jag älskar det. Jag älskar det så innerligt.

Så många höstfärger och jag ser dem alla

Vinden rasar och de små, de pyttesmå regndropparna filtrerar luften och bakom höghusen på andra sidan älven, där storskogen skymtar, lurar den mörkblågrå himlen. And I’m in heaven. Höstlöven på träden, i luften, på marken är som mynt från ovan och jävlar vad jag njuter. Lyssnar på John Frusciante är här, här, här i ett nu, nu, nu. Inget kan vara mer fullkomligt. Så är känslan. Tilltron till morgondagen, till mig själv - att allting ordnar sig och att jag fixar det för mig så som jag vill. För det är vi som fixar. Det är vi som fixar att saker och ting (läs livet) rullar på i samma gamla hjulspår. Det är vi som fixar att inga förändringar infinner sig. Det är vi som fixar att vi inte kommer i närheten av det vi egentligen vill och det är vi som fixar att förändringen fastnar på oss likt en kardborre. Det är vi som fixar förutsättningar och slänger ut drömmar i universum i förhoppning om att de ska fastna i väven, i nätet. Det är vi som lägger ner energi, tid och pengar för att skapa det så som vill ha det. Oavsett vad, om vi gör val med hjärtat eller inte, om vi väljer medvetet eller omedvetet så är det vi som fixar det. Och det kan vara oss övermäktigt att ta in, den absoluta påverkan på våra val som vi har. Ett helt samhälle, en hel värld, frodandes i en sjuk träskmark. Grönstinkande och klafsig. Faktiskt. Av alla möjligheter vi hade VALDE vi att skapa världen såhär. Hepp. Men jag är positiv, kanske naiv, jag tror till hundra procent att morgonrodnaden är nära. Jag tror att vi snart vaknar upp, att all galenskap närmar sig sitt cresendo. Att världen bultar starkt i det tredje chakrat och snart kommer lägga tonvikten vid det fjärde. Och därefter, långt in i framtiden kommer vi äntligen börja kommunicera. Men inte än. Inte än. Än så länge behöver det ske i mötet mellan dig och mig. Inte kommunicera med känslorna utan med hjärtat. Så många gånger känslorna får styra. Jamen åh jag vet ju så jäkla väl, a Vulcano Girl I tell you. Men jag stickar, stickar en hud. Ett skal, en sköld skulle man kunna säga, att täcka det som ligger utanpå sedan födelsen, dem båda. Eller dem alla, jag är årshjulet.

Vi träffas på tisdagarna och målar, skapar, jag och mina konstnärsvänner, fast mest kanske vi äter choklad. Så mycket att vi i kretsen började kallas för chokladpralinerna. Och sedan blev det ju choko loco då. Kanske inte lika rart som den första benämningen haha! Och trots detta enorma chokladintag och trots att jag egentligen föredrar lakrits big times framför choklad, de få gånger jag äter sött om jag väljer annarsvis än tisdagar så sitter strumpbyxorna mycket lättare idag än i vintras. Tränat har jag väl alltid gjort men aldrig så balanserat och aldrig varit så stark i min löpning tidigare. Det ger resultat, på många sätt obviously.

Annars drömmer jag små stenhus med enorma öppna spisar och fåtöljer som gjorda för sagor och ockult läsning. Svepande kjolar och en skördefest kring knuten. Och kanske, bara kanske en rykande kopp varm chokolad...

Right here

Det var så många ord, så många formuleringar
och alla blev de raderade
bara försvann
ut i rymden, eller inte alls

I köket brinner ett lila ljus ännu, fast att dagen brinner starkare. Här och där flyger ett par katthår omkring och är vi riktigt tysta kan vi höra käkar som öppnas till en stor jäspning och fyra små tassar som går med klor över parketten. Fast han har åkt hem nu, Katten.

Jag skriver mest och försöker få ihop min vardag. Trilskas och utvecklas. Jag når små segrar och njuter storartat av det, när jag är på det humöret och det blir jag tack och lov allt oftare.

Idag är det Tisdag, en helt vanlig vardag, varken mer eller mindre. Bara ytterligare en dag i kalendern. Och det är helt underbart. Dagen kan bli precis så magisk som vi gör den till. Själv ska jag begrava mig till sena kvällen. Ytterligare fjällad hud som behöver samlas ihop och brännas. Klolika naglar som vill grävas ner i den fuktiga och råkalla mammajorden innan de klipps ner och bränns i lågans sken. Ett bagage som vill tömmas innan det kan fyllas på med nytt och en skallra som vill dåna längs med ryggen. Och sedan stillhet. Absolut stillhet. Ett hölje som läggs över, ögon som inte kan se. En sambo som tycker att det inte är ett dugg märkligt. Och jag gör det till den avtagande månen.

Fruset hjärta

Värm ett fruset hjärta, står det på teförpackningen
och jag tänker att det är många
som borde få förpackningen i det här landet
så många kalla själar som tröstlösa vandrar mörka korridorer
så många som hatar vargar, kråkfåglar och mångkultur
när avbilden i spegeln är det egentligt svårhanterliga
likt förrädiska svampar ploppar de upp i skymundan
när all uppmärksamhet riktas bortåt, uppåt

Jag lossar på bandet av spets
som hållit ihop samlingen av silverbestick,
långhalsade gafflar och knivar i sirliga silversmedsmönster
som legat stilla och bortglömda i en byrålåda alldeles för länge
först nu har de plockats fram för att åter putsas och användas


Och tiden har stått stilla,
alldeles stilla sedan decennier tillbaka

Purpur

Himlen lyser av purpur, likt valet av blått och rött. I trädet somnar en puppa, minns vad mörkret ruvar på. Jag tappar upp ett bad och levererar inte på mycket länge. Bortom horisonten lyser tornet. Bara jag kan se det. I en stad långt borta faller ett par silvermynt ur en portmonä, rullar ett par meter över torget och kilar fast sig mellan två gatstenar, mellan lager av tidsåldrars smuts. I en lägenhet hörs klackarna från kvinnan ovanför. I en skog hörs rådjur råma.

Walk like a panther

Jag fashineras av äventyraren/storviltsjägaren/jorden runt seglaren, i nutid såväl som i historien. Tjusas av berättelserna och fantasin det sätter igång. En av dessa är Natasha Illum Berg.

Jag lyssnade aldrig till hennes sommarprat i somras men jag gjorde det imorse. Kanske en dag när jag som mest behövde det. Hennes vackra röst och poetiska, raka och självklara språk. Påminnelsen om viljan, instinkten att slipa till. Att det är vi själva som bestämmer världen, att det är vi själva som bestämmer över oss själva - vilka drömmar vi väljer att vårda och vilka vi så självklart mördar av olika anledningar varav godkännandet hos andra är en av de större. Och dessutom en kvinna som så självklart är kvinna och inte trycker ner sin existens utan tvärtom, kräver sin plats. Bara det! Hur bortskämda är vi med det? Det gav mig så mycket kraft! Och nu vet jag precis vad jag vill läsa i höst. Dåligt kan jag dock tycka, skrämmande dåligt att de svenska förlagen inte ger ut henne förutom den första boken, Floder av röd jord.

För den som ännu inte har lyssnat rekomenderar jag starkt att gå in på P1 och söka sig till lyssningsarkivet. Ett sätt att förlänga sommaren lite till. För nog är det väl lite så tycker jag, att under sommaren är man så upptagen med så mycket annat att det är först nu, när yran lägger sig och mörkret träder in som det är så härligt att krypa upp i fåtöljen med en kopp te och lyssna ikapp... Fast visst, en radio på stranden eller i trädgården brukar ju funka det med..

Walk like a panther

Gnosienne

Höst, höst, höst och jag välkomnar det så starkt, mellan varven. Den majestätiska lönnen på andra sidan vägen har fått sitt karaktäristiska orangesprakande område igen. Varje höst jag tillbringat i Hagfors har det sett likadant ut. Och kaninen flyttade aldrig härifrån, den valde bara att fortsätta skutta på den egna tomten och ibland. Ibland, ibland, ibland, när ingen ser så förvandlar den sig till en vit liten kattunge och skuttar upp i träden. Alldeles nyfiken på livet.

Jag klär om hemmet, städar bort sommaren och tar fram färger och nyanser som stått i gömmorna för länge. Möbler flyttar om och hittar nya platser. Och det skulle kunna vara ytterligare ett duktighetssyndrom men det är det inte. Det är mitt sätt att flytta om gränserna och förhållningssätten. Om nätterna drömmer jag om boenden och där det äntligen har kommit till det stadiet att jag tar in hela bilden och börjar möblera och inreda. Och jag vet ju som sagt vad det innebär.

Överallt fortsätter den hysteriska valcirkusen att dra fram. Skruvar upp, skruvar till, lite till för var dag. Och jag orkar inte. Orkar inte följa, orkar inte se debatter och nyheter där varje kanal och program har sitt sätt att propagera. Och vore jag inte aktsam skulle jag kunna ta det för sanning. Förra veckan såg jag dock ett inslag på nyhetsmorgon med Stefan Sundström och det var så friskt befriande att höra honom säga att han gör allt för att undvika valcirkusen (även han) och fortsätte med att gjorde han det skulle han ha tappat sin partitillhörighet för längesen. Jag delar inte hans partitillhörighet men håller fullkomligt med om det. Igår slog vi istället över till kunskapskanalen och fick njuta av Gubben i stugan. En helt genomtyst dokumentär och enormt vacker. Så friskt vatten under broarna!

Och jag fortsätter fundera kring Viljan och hur jag handskas med mina val och icke-val - som är val även dem. Det är mycket att ta in och det skapar minst sagt kaos och pulserande ångest men det är så nyttigt och insiktsfullt. Jag arbetar på.

Och ikväll ska vi på invigning av det nya biblioteket. Hjärtat ska uppträda och jag mingla runt med goda vänner. Hålla kvar mina tentakler i mammajorden och låta mina ögonfransar nå andra sidan av mina tankar. Spinna trådar. Spinna trådar....

Och den enda musiken jag behöver är Erik Satie.

Andra sidan av myntet höst

Det kryper något på min skuldra. Jag kan skymta det när jag kisar över axeln. Något mörkt och klumpartat. Kletigt. Så det förslår. Det bär en stressklocka kring halsen, det känner jag minsann. I dess fotspår står PRESTATION skrivet. Min andra sida av myntet höst.

Finns så mycket att göra för att råda bot på det hela. Meditationer, avslappnigsövningar, yoga, visualiseringar, allt som har med tankekraft att göra. Effektivast för mig är definitivt att kombinera en ändring av beteende samt bota med skallran, she's such a killer.

Black Cat Charm Doll

För ett par dagar sedan fick jag ett tips om en länk som inspirerar mig till att göra min egen variant av den här dockan. Jag är väldigt förtjust i hoodoons "man tager vad man haver" tänk. Visserligen är just den här katten en Ju Ju docka hemmahörande inom voodoon, en docka som ska hålla det onda på avstånd. Intressant tycker jag att en svart katt symboliserar otur här i Skandinavien men inom hoodoo, voodoo samt andra delar av världen reprensenterar tur. Som häxa och kattälskare känns det som ett givet höstpyssel.

För den som är mer intresserad av hoodoo, Lucky Mojo.
För dockor, beställning och kanske inspiration, The Mystic Voodoo.

Appropå liv eller småbarnsliv

Tack vare helt underbart bra Hanna Hellquist, som jag för övrigt läste skriva och publicera med under gymnasiet, hittade jag till Lena Andersson superba ledare i lördagens DN.

Har man fått barn har man uppnått allt, tycks den allmäna uppfattningen vara. Då kan man sluta oroa sig över vad man vill göra med sitt liv, för helt plötsligt finns det något större att ägna tiden till. Om du inte vill ha barn är det okej så länge du är man, det är nästan så att du då förväntas ha den inställningen. Så att det kan dras lätt på smilbanden och sägas att så tycker alla, tills de väl är där. Är du kvinna är det inte godtagbart, eller jo, till en viss gräns. Man har bara inte mognat, man kommer dit - man måste komma dit. För annars måste det ju bero på en psykisk blockering. För det kan väl inte vara så, att det så självklart väljs bort?? Jag har många åsikter om det här. Och nej, jag är långt ifrån säker på att ett liv med barn är något för mig. Jag känner mig alldeles för självupptagen för att ens kunna leka med tanken. Kanske är jag bara just så insiktsfull om vad föräldralivet innebär som fler borde vara innan... Lena Anderssons krönika säger det så jäkla bra.

Häxkonsten

Mycket av min häxkonst det senaste året har handlat om läkning. Det har inte funnits så mycket energi till annat. Jag har inte alls varit så stark i kraften. Den har varit närvarande, högst påtaglig men inte alls som jag är van. Och jag tror det var nödvändigt så. Att ha en lång period i grottan. Jag arbetar och stärker inifrån, det finns bara positivt i det. Det börjar väckas en lust inom mig, ett behov av att koka samman, av att låta oljor stå och dra, av att skapa med nål och tråd. För mig är det nära förknippat med det tredje chakrat - viljan, styrkan. Och jag arbetar som bekant med kroppens chakran under en längre period. Och hösten är väll verkligen extra häxig. Det finns band jag vill utforska och jag vandrar vidare.

Ragtime seance

Tråkigt att det kostar pengar men en helt underbar idé och inspiration jag själv fastnat för... Ragtime. Kolla in.

Folkreveries

Mina kreativa fingar suktar ständigt efter att få stickas ned i pysseljorden. För den som inte redan upptäckt, folkreveries antingen för att bidra med alster själv, få inspiration eller bara titta på allt de vackra som andra har skapat. Lite exempelbilder ovan...

Och någon har flyttat

Det var en gång en sommar som blev kallare och kallare och övergick till höst. Dagarna var fortfarande lika varma och soliga men om nätterna klev kylan fram från buskarna och dansade sin vilddans genom landskapet. Om tidiga mornar syntes hennes pärlande svett krama grässtrån och blommande sommarblomster. Det fanns en kanin som lyckligt skuttade omkring men med de gulnande löven blev alltmer påmind om den hemska kylan som besökte vintern förra gången. Då hade de varit två men nu var den helt ensam. Kaninen åt mer och mer av det saftiga gräset och blev allt rundare och rundare. Och mer och mer ängslig över vad som väntade. Så en dag fick den se någon den inte sett på riktigt länge. En kvinna stod i andra änden av trädgården och ropade ett namn som spände an något djupt inom den. Hon hukade sig ner och höll ut armarna. Minnen den kapslat in for fram med rekordfart och den runda kaninen insåg att den inte alls var ensam, de var fortfarande två! Det var längesedan, så längesedan den hade låtit sig klappas och det var så härligt att äntligen vara tillbaka. Åren av ensamhet var över, det visste den. Och under åren hade kvinnan inte alls mått bra i själen. Hennes vildkvinna var urblåst hennes kropp av en man som visste hur att binda den. Det var hennes uppgift att lära sig ta tillbaka och läka. Och det hade hon gjort nu och hon var redo att samla upp botentalerna och sätta ner dem på en plats där hennes vildkvinna kunde löpa fritt, tillsammans med kaninen hon inte brytt sig om. Men det gjorde hon nu och inga vägar skulle få störa dess skuttande stigar.

Hösteldar

Allt jag ville den där kvällen
var att tända ljusen
plocka fram sällskapsspelen, värmen och glädjen
slappna av i utrymmet mellan oss två
släppa fram fjärilar av min essens
sedan länge tillbakahållna
men allt sådant var jag oförmögen till
jag rev av mig kvällens galadress
stack hornen i den tjocka luften
och skar den mitt itu med mina övertoner till skrik
jag gömde talet och logiken i en kakburk
och förvandlades till en utspilld pöl av fil på golvet
ett par kapitel senare steg jag ut från hörnet
slickade mina sår rena från skam och skuld
och påbörjade återhämtningen


Höst är skördetid. Och jag blickar tillbaka och minns. Påminns om hur jag har vandrat framåt, neråt lika med uppåt i spiralen. Jag skördar och lägger i min korg. Jag lägger det i min korg.

Skördetid

I skafferiet ligger en vacker rosa ros på tork, bakom glasburkar och krukor vilar den i mörkret. Sedan mitten av juni har vi varit hemma en helg. På tavlan jag håller på med för tillfället lyser ordet långsamt lika starkt som polstjärnan. Jag såg det aldrig när jag bearbetade grunden, det är först nu jag ser det framträda. Yes, kokongvila är min melodi. Likt en kålfjärilslarv vill jag sluta mig inom mig själv och bara blunda. Vila mig till återhämtning precis som katten.

Avtagande måne, tid för att avsluta. Stänga till kistlock och begrava. Jo, jag har ett par projekt att avsluta. Ska värma tevattnet och glida in i deras värld.

Ständigt är där rörelsen. Vi har det så naturligt. Blodet som pumpar, hjärtat, fostervattnet. Från oss alla löper osynliga trådar fram till hav, inlandssjöar, åar och älvar. Vi är alla näckrosor på långa stjälkar, med rötterna nerkörda i oceanens innanmäte. Alla, en del av.

Äpplen växer till och mogar, faller till marken. Om nätterna.

Mindre kanin och mer kaktus i mitt liv

Och det är väl så att den där vita kaninen, den är inte mitt ansvar. Inte mitt ansvar att bry sig om och värna om. Och inte den där andra i mänsklig form heller för den delen. Vad jag kan göra är att skriva en insändare i det lokala bladet. Och det tänker jag göra. Inte tämja vildad kanin (som om det inte är nog svårt med en "tam"), inte införskaffa kompis. Utan framföra min åsikt om precis vad jag tycker om saken. Jävla människor. På jävligt många sätt.

Jag unnade mig en ljuslykta idag, fast pengavakterskan i mig skrek hold your horses. Jag struntade fullkomligt i henne och släpade hem min höga, silvriga och mexikanska kaktus. Den är fullkomligt onödig och alldeles alldeles underbar. Kitch och tingel tangel.... som om jag skulle kunna motstå.

Ikväll Dionne Warwick och tapetklister, på lördag poesiläsning i Småland och Säljerydfestivalen. Nästa fredag en läsning till, jag kör min första miniturné skulle man kunna säga och det gör jag. När alla tankar slutar virvla och trassla in sig likt höstlövsyrseldans då är det rätt gött att be me faktiskt.

Tänk om vi alla kunde få betalt för att vara våra egna (inre) trädgårdsmästare, visst vore det helt kanon?! Som om vi inte sliter och gör ett heltidsjobb....

Just a ordinary day

Jag har rensat i högarna, slängt papper och skräp, rensat ur böcker för jag vet inte vilken gång i ordningen. Vissa av dem ska helt bort, andra blir konstnärsmaterial för mina dikter och tavlor. Till köksbordet har en mer höstig duk åkt fram och ljusaltaret i mitten har uppdaterats. Silverfat har utplacerats och ljuslyktor dekorerats. Tallkottar som jag plockade i somras för att jag tyckte de såg ut som små ananaser har målats och placerats i burk - så att jag kan påminnas om de inre frukter jag har skördat. Överhuvudtaget känner jag för att klä in hemmet i tweed, päls och brunmurriga skogsnyanser. Dekorera med nypon, nötter, löv och allt annat som den påtagande hösten associeras med.

Jag tyckte att jag inte hade så mycket skaparkraft häromdagen. Vrickade till foten och föll ner i mörkerhålet, kunde inte klättra upp utan blev kvar bland trasslade snårrötter och konstaterade med spinnmask i huvudet att jaha, nu var det färdigt med det. Det blev inte mer än såhär, nu är jag jojodragen tillbaka. Sedan sov jag på saken och klättrade upp till regnljuset igen. Skaparkraften är inte borta, utan ständigt närvarande, kanske bara mer fokuserad till inredning för stunden. Jag är inte jojodragen tillbaka, jag var utmattad och behov av vila. Jag vandrar framåt... Så, gårdagen innebar rensning, under inflytande av höstväder och fullmåne. Och ofta är det just så, tycker jag, att vad månskenet drar fram i ljuset är just vad det finns ett inre behov av. Samklang. Symbios. Och med månblodet strilande finns ett än mer uppdämt behov av att vila på en tuva. Sitta med bara ben i grönaste björnmossa och låta blodet vandra fritt ner i marken. Fuktig jord i möte med fuktig jord. Från en livmoder till en annan. Låta ansiktet transformeras och låta vilddragen framträda. Vildkvinna och vilddjur. Inre eld och yttre eldstad, inre och yttre dans. Vila. Reflektion. Återhämtning och läkning. Utrensning. Låta myror klättra på rad uppför handen, armen, axeln och vidare ut i stjärnhimlen och se hur de blir till glitterspår i den redan magiska tillvaron. Under bar himmel slumra eller i en tipi. Bara de egna gränserna sätter gränserna. Testa, pröva, pröva på nytt, ta bort, lägga till, omstrukturera, återvinna, ge bort, be om nya, ta ett steg bakåt, ett närmre, stå still, testa, testa, testa...

Vi äter en paj av plommonen alldeles purpurlysande vilande i skålen. Mörka plommon i ljusrosa keramikskål, så fantastiskt vackert att de nästan kunde få ha möglat och ruttnat bort med vilja. Plommon, russin, vaniljsocker, kanel och kardemumma i dans med potatismjöl och sedan smuldeg på vad som fanns hemma. Mjöl, margarin, solrosfrön, havregryn och farinsocker. Man tager vad man haver... Antecknar nötter och mörk choklad i huvudet till ett annat tillfälle. Vi avnjuter om sena eftermiddagar med tekoppen rykande. Spelar vändtia ett par omgångar för mycket.

Och under alla veckor sedan det mildstarka juniljuset är jag alldeles kaninbrydd. Vet inte hur jag ska hantera kaninsituationen som uppstod, om den ens har uppstått. Om den nu har flyttat till vår gård, om den nu är helt övergiven. Utan kompis och med en ny vinter framför sig. Ah, jag älskar den där kaninen! Tämja eller låta vara, ny kompis eller inte alls. Inte alls lägga sig i eller vara den som kliar i hela kroppen. Tämd och omhändertagen, boende i stor gård eller springande, skuttande, hoppande alldeles fritt på stora ytor? Jag sliter med frågan.

Och till kvällen läser hjärtat högt ur Alice i Underlandet för mig. Kan historien, tröttnar aldrig. Ständig oupphörlig källa till inspiration. Och jag faller, faller i vackerhålet. Träder in i min inre värld, hör hans röst allt mer avlägset. Längtar katten Dina. Och sover.

Brytningar

Det glittrar och glimmar kring glasbiten på parkeringen. En skärva av något större men som skimrar på egen hand. Plockar man upp den i handen och sätter den mot hörat kanske man inte hör dess sång och historia, dess öde, men väl något annat. Något inre, något djupfryst eller högst närvarande. Hos en själv.

Igår stod jag på bron, den där lilla över forsen. Kände starka sensommarvindar och njöt av solskenet. Vattnet forsade i de bästa av brunblåa nyanser, allt beroende av solens brytningar. Såg de meterhöga och vissnande tistlarna, de orangea rönnbärsklasarna, oändligheten i tillvaron.

Idag samlar jag ihop mina skärvor, breder ut dem på bordet framför mig, fast besluten att lägga mönstret. Det finns där, om jag går tillräckligt nära.

Child to a child

Jag vet inte hur jag ska hantera de här Måndagsringningarna. De här försöken till samtal och uppdatering som är lika omedvetna hos de som ringer som medvetna hos mig som inte svarar. De dog. De löstes upp i intet för att sedan återuppstå, när tiden antogs vara mogen. Vara mogen. För vaddå? För rörelsen, för planen, för det stukturerade. Var jag själv befinner mig i processen är inte relevant. Det sker inte nog fort för vad som är mönstret. Min oförmåga till att kunna ge svar blir till en krampande tystnad. Bättre att inte svara - för vad ska jag svara? Inga svar förutom ett är godtagbart. Och svaret finns inte inom mig. Hets leder sällan till konstuktivt tänkande/handlande. Jag försöker att inte gå igång som i gamla mönster och det gör jag inte heller, i alla fall inte lika djupt. Jag vill bara säga, strunta i att lägga er i mina beslut och mitt liv, måna om era egna istället. Men det är inte mödan värt, orden är bara en tom fras. Den förstås inte. Vet inte vad att göra med den.

Livet som glider förbi. Stormaskiga nät som inte fångar upp det som så många gånger stryker likt en katt nära, nära. Åldriga händer men egentligen bara barngamla. Vet inte hur, vet inte vart. Mörkar, lägger filtar över för att inte visa. Förvirrade steg genom livet. En kommunikation som begränsas. Jag kan inte begränsa längre, det är ohållbart. Behöver en time out, en paus från er i mitt liv.

I saltkristallen

Och himlen övergår till varm persikofärgad efter timmar av ljusblått, näst intill vitt strilat ljus. Träden nästan overkligt svarta i sina mossiga nyanser. Luften står still av sensommarhettan. Jag befinner mig på andra sidan glaset. Är bra på att bara vara. Jag är. Min helg är vit, kristallig, saltig till sin karaktär. Ren pur lyx.

Bejakande

Med båda benen vilande i hemmet, med stjärten placerad på stenbumlingen och ögonen mot stjärnorna vandrar jag längs rökslingan ner till Gammelmor Jord. Bra så.

Imorgon fortsätter färden. Jag som ska ner till goda vänner på Näset. Jag är ung nog att vara deras dotter. Det är så fantastiskt vackert med vänner i olika åldrar. Och det är så jag knyter banden, med mina fina vänner nära och långt borta, till en vacker bukett av andligt slag. Jag sörjer inte det jag inte har gällande familj och släkt utan skapar mig det på egen hand. Öppnar sinnet och släpper in. Det konstnärliga uttrycket kommer stå i centrum, vi ska skapa tillsammans samt lyssna till och beskåda andras uttryck. Resa i sinnet och med foten. Värmland, Bagdad och Egypten i skön mix. Med andra vänner släpps Brasilien och Columbia in. Världen ligger wide open för den som vill.

Det är en intensiv period just nu med mycket händelser och intryck. Somligt borde tas itu med men som får stå tillbaka ännu ett tag. Och jag fortsätter att njuta utan dåligt samvete. Det börjar råda jämvikt mellan kritikern och supportern. Och trots allt det intensiva tar det inte ut mig fullkomligt, tvärtom, det göder mig inför vintern. Jag lyssnar till Ekorren och fyller förråden.

Nu ska jag hälsa på en vän i hans garage och sedan, när jag kommer hem, äta kanske det godaste jag vet - rödbetor.

No Limit

På genomfart genom landet och på radions kanske värsta typ av musiklista kommer ett inslag av sommarplågor från 90-talet. Vi minns, ryser och skrattar.


Ur stereon strömmade 2 Unlimited, eller någon annan eurodisco. Begreppet var knappast påfunnet men vad musiken fick min kropp att känna var lika nytt. Jag hade lagt fram kläderna till kvällens disco flera kvällar innan men hade ändå tillbringat hela dagen med att göra mig iordning, samt occuperat telefonlinjen otroligt mycket längre än pappas tålamod. Jag övade med eyelinern framför spegelväggen men min linje ville inte alls bli lika rak som Petras, så jag struntade i den. Den svarta långärmade tröjan med trumpetärm, stretchjeansen från Kapp Ahls barnavdelning, den brunvita sjalen från Indiska (som fortfarande är min favorit) och pärlhalsbandet från samma affär. Lou Lou, min signaturparfym högstadiet igenom. De högklackade skorna. Håret rufsigt, för hur mycket tid jag än hade haft på mig så var jag ändå inte klar med det när pappa satt redo i bilen för att hämta kompisarna. Jag visste inte vad puder, fondation, ögonskugga och hela baletten var för något, bara brun mascara och djupt vinrött läppstift.

Jag ägde den kvällen och för evigt har den etsat sig fast i minnet. Det var inte sjuans första disco, antagligen ett längre in i höstmörkret. För första gången hade kläder verkligen intresserat mig och för första gången brydde jag mig inte heller ett skvatt om vad andra tyckte och tänkte utan klädde mig vacker inifrån och på mitt sätt. Jag var bekväm och trygg. Den kvällen släppte jag på allra hämningar av blyghet och dansade loss på golvet som jag annars bara gjorde hemma i flickrummet. Och jag älskade att dansa - före, under och efter kvällen. Kvällen, i klädsel och attityd kom att färga hela min tonårsperiod, ja, den färgar fortfarande. Jag hittade en nyckel till mig själv för när jag granskar mig själv idag, så är det i princip samma stil, nu som då. Det skulle fortfarande dröja ett par år innan jag fick dansa tryckare men det gjorde inte så mycket, jag fann något större den där fredagskvällen på Gruvan, jag hittade en av alla ventilar till att släppa ut all min själs passion och lidelse. Konstnärinnan. Kvinnan. Skatan.


På genomfart i landskapen och de senaste dagarna fäster sig i det brunbrända sommarskinnet. Jag har fjällvandrat. Ensam. Och det var underbart - och välbehövligt. Jag har varit i sällskap med hjärtat och vänner men det mesta av dagar och kvällar har jag varit ensam. Jag har suttit på kala och svårnårbara fjälltoppar och njutit av svårslagna vyer, tystnad och den snara vinden. Druckit te ur termos, skådat fjällämmel och ren. Vandrat barfota genom myrmarker och skog, vadat lårhögt i fjällbäckar och häft mig upp för urgröpta strandväggar. Jag har rest till heliga samemarker och smekt gamla trummor ömt. Jag har smakat landskapat med tungan och blivit mottagen som gäst.


På genomfart genom landet och det tär på energin. Sjunker tillbaka i soffan som den korp och kråkkvinna jag är, vilar i alla mina åldrar och varandet i nu, då och sen. Lämnar ett kloavtryck på badrumsspegeln, kraxar hemmet levande.

Vibrationer

Och vi reste uppåt i landskapet, längs hästhagar och glittrande Klarälv. Regnmolnen som smekte horisonten men som aldrig blev mer närgågna än så. Solljuset som silades mellan mogen åkersådd och vildvuxet ängsgräs. Juli i sin mognaste prakt. Och möten skedde och ögon möttes. Röster som hördes och studsade ut bland de blånande finnskogsbergen. Jag satte mitt avtryck, öppnade strupen. Och jag var klädd i min regnbågsklänning (och leriga gummistövlar), kanske mest för att visa ställning men kanske också för att hålla kvar sommaren ännu en stund. Än är det långt till vinter. Och man frågade mig om jag livnär mig på mitt skrivande och jag svarade nej, inte än. En fjäril landade på mitt bröst för en stund, tog silkesrosen för att vara riktig. Och där var jag, lockerskan, Moder Jord, ja, det var jag. Det är jag. Det är vi alla kvinnor. Både det ena och det andra. För ja, så är det.

Och jag är så nöjd och tillfreds. Kan inte se mig mätt på Värmland som jag både älskar och känner krymper ner som ett par urvuxna skor jag helst vill slippa se. Och kvällstimmar innan hade det varit en resa neråt, längs beteshagar och kråkstråt. Porlande skratt och kluckande Vänervågor. Björksus och stillsamma hjärtslag. Sovande bebisfingrar och ögon som börjar fokusera. God mat och inte en tanke längre bort än i ett vilande nu, nu, nu. En korp som kraxande i bistra nattvinden och själen som expanderar och skjuter ut i kosmos, fram och tillbaka i flera andetag. Levande, levande, levande. Som om jag behövde tvivla. Och det var Fröding och det var så mycket mer än det. En bukett av konstnärers tolkningar. Inspiration som en värmande sharlakansröd filt och syltkakor som kostar mer än vad det var njutbart.

Och åerkommande var det de där örhängena. De där i skimrande svart och hjärterform. De som jag fingrade på och lät stå. Jag såg dem på öra efter öra utan att kunna se mig trött. Såg bara släktskapet, såg bara allt vad de representerar. Cirklar. Cirklar och cirklar. Cirklar igen. Jag lär mig dikten utantill och citerar den där jag tar mig utrymme. Sänder ner pengar till örhängen i ett kuvert och drömmer mig uppåt i landet. Skjuter snart i väg mig själv på vandringen. Fjällvandringen för endast mig och mig. Fjälltoppar och ripris.

Likt en zigenarvagn rullar jag vägen levande.

Shiny Happy

Nej, det är inte höst än, det var bara solen som behövde vila upp sig lite. Idag är den tillbaka och brassar på med lite extra värme, bara för att visa lite. Den androgyna solen, än maskulin och än feminin, olika beroende på mytologi. Som om saker och ting inte kan förhålla sig både och. Återigen, antingen eller. Det är egentligen först när man erkänner både svart och vitt som det grå färgspektrat däremellan framträder. Inte antingen eller.

Idag har jag ansiktsmålat barn tillsammans med vänner. En fin dag! Där blomrankor längs huvudet, halsen, armen, benen - helst på båda sidor, var det klart populäraste valet. Om någon timme eller två väntar löpspåret och bad, därefter ytterligare en filmkväll. Det är skönt med sommar! Men nu, bara stillhet.

I skafferiet är örter på tork. Tyvärr låg all samling med brunört kvar på en stol under köksbordet, upptäckte jag efter ett par dagars frånvaro....

ÅH! Det är verkligen inte alls kul med dator nu.

Florhatt

Jag söker efter en svart florhatt, typ begravningshatt. Gärna old touch. Vart?! Vart, vart, vart finns det en som väntar på mig? Finkammar nätet men är pretty sure på att den återfinns i en gammal hattask eller på en second hand. Jag har skapat mig ett scenjag. En florhatt gör hela grejen.

No sugar

Livet pågår här och nu och det är fina dagar, om man betraktar dem så. Ibland är det en övermäktigt och den upplevda kontrollen över tillvaron uteblir, det känns som korthuset har rasat. Det är en vanlig känsla och jag tror vi alla grips av den emellanåt. Men även om det regnar kan man dansa. Genom att bredda basen, att grunda sig, och stå stadigt på modersjorden kan man undvika att rasa så fasligt djupt. Är min åsikt. Men det så klart, ibland kan man behöva rasa just rejält djupt för att ögonbindeln ska falla. Vår kropp har enorm förmåga att tala med oss, allt utifrån hur benägna vi är att lyssna.

Min kropp säger till mig att det är nog med vitt socker. Att jag helt behöver utesluta det för att må bra då jag med all sannolikhet är sockerallergiker. Fast egentligen spelar det ingen roll om det finns överkänslighet med i bilden eller inte, att bli som hög av socker är ett redan känt faktum och något som jag ur hälsosynpunkt helst vill undvika. Som sagt, godis är inga problem, det är sällan jag får ett sådant sug, liksom efter glass. Men hembakta kakor....lavendelskorpor med choklad, kanelbullar.... men återigen, effekten blir densamma. Ni hör, jag tampas med stora problem...

.....

En nyans som vägrar blandas till och påminner om taggen i hjärtat. En violett dimma, purple haze, och något som likt gelé glider ur mitt grepp. Som att fånga grodyngel en vacker sommardag. Det brukar vara först när man tar det varligt som det går bra. Ett steg tillbaka, andas in och ut, låta andetaget explodera i bröstkorgen. Nej, jag backar ett par steg till.

Det är varma, varma vackra dagar. Ljuvligt kvalmiga och klibbiga. Och fyllda till bredden av värmländsk naturmystik och kultur. Igår var vi till Bengt Berg och Heidruns, en fin resa upp till Torsbytrakten. Lyssnade till en skön mix av olika musikuttryck där kanske Nina Ramsby hörde till det vackraste. Vi bytte ett par ord och kramar, en ljuvligt vacker och ödmjuk kvinna. Det är sällan, anser jag, som en sådan ödmjukhet inför livet och artisteriet återfinns. Genomvackert. Och genomärligt.

Bortom höghusen, bland de blånande träden, lurar mörkermolnen. Vi bjöds på underbart regn- och åskoväder i Fensbol men hem hit ville det aldrig. Lurade i utkanterna bland bergen, där det fortfarande ligger kvar i nattlägret. Läget är oförändrat. Och jag väntar...

Samlingsark

I kaninens trädgård har en röd friggebod med vita knutar byggts upp. Jag tittar på mitt mässingsur som visar att tiden har stannat. Nu, nu, nu och nu igen. Jag har tusen och ett myggbett. De kliar, sticker och är för jävligt jobba men var och ett rymmer fina minnen från helgen. Solstrålar genom en prisma, silar dagar och kvällar fantastiskt njutbara. Jag lyssnar på Tom Pettys nya och prövar nya färgerna.

Jag reser med Hel. Och så är det med det. Och av den anledningen skapade jag spontant en ritual när jag stod i trevägskorsningen sent igårkväll.

Och det är klibbigt varmt. Det kvalmiga lägger sig som en stor yllefilt över landskapet. Jag kan inte andas. För ett sugrör upp till ytan, sänder ut tentakler i världsrymden. Letar luft. Letar liv. Vänder min kind till den fuktiga jorden. Förvandlar mig till en daggmask och kryper ner i mörkret, ner bland rötter och döda skal. På andra sidan jordklotet slår en fjäril med vingarna. Visar upp sprakande rött och ögon som inte finns. Den ryms i en handflata men har endast skådat regnskogen.

Rum

Jag har, så länge jag kan minnas, tilltalats av ett vagabondliv, att likt en nomad flytta runt med ett lättare bohag. Att vara en cosmopolit, hemmahörande i all världens städer, byar och länder. "Whereever I lay my hat is home". Att likt en zigenerska med sin vagn åka fram längs vägar som är nya och oupptäckta eller gamla å kärt återseende. Semestra eller bo längre perioder i stor båt eller husbil. (Eller andra udda platser som kvarn och fyrtorn.) Mina tidigare boenden har varit ettor eller andra mindre lägenheter, dels för att jag alltid har trivts med det men även för att jag levde efter att mitt hem skulle gå att packa ihop på ett par timmar, iaf jag skulle komma på något spontant.

För att ha levt under den ledstjärnan samlade jag på mig såpass mycket saker (läs möbler och böcker) som går helt i annan linje. Jag skulle lätt kunna fylla ett stort hus enbart med mina prylar. De egna ytorna räcker sedan länge inte till, jag lånar lite förvaringsmöjligheter både lite här och där. Och nej, det är inte ett alternativ för mig att göra mig av med de här möblerna. Prylar och saker är en sak men gamla fina och ärvda möbler en helt annan. Jag har ju alltid vetat att en dag så finns platsen. Tills vidare, jaa....

Men nej, det är ju inte enbart möbler, hur mycket jag än vill intala mig det. Jag är en ekorre, likt farmor återvinner jag presentpapper och snören - vet ju aldrig när jag får användning för det (oftare än vad man kan tro). Små garnstumpar kan bli rosetter och då går det inte alls att slänga. Likadant med små pappersbitar, allt, ALLT sparar jag. Men det gör ju inget, intalar jag främst mig själv, jag är ju en skapande och kreativ människa. Som om det skulle göra skillnad, jag är en samlare punkt slut. Helt stick i stäv med min egen självuppfattning.

Fast det är inte helt sant. Jag har inte ett förhållande och en relation till varenda pryttel, jag är samtidigt ruskigt bra på att göra mig av med saker. Och bättre blir jag. Förr kunde jag inte göra mig av med en enda bok, det spelade ingen som helst roll om den var så dålig att jag aldrig mer skulle öppna den - den hade sin givna plats i hyllan. Not any more. Det rensas flitigt.

Igårkväll innan jag somnade reflekterade jag över vad jag egentligen behöver. Vad jag absolut inte klarar mig utan. Det framträdde ett väldigt sparsmakat inre rum. En bädd på golvet (skönast för ryggen) plats för att måla och skriva, ett altare, en platsbyggd soffa med inbyggd hylla bakom samt ett litet bord - det är verkligen allt. Och det får verkligen plats på minimal yta. Mer behöver jag inte. För min inre syn ser jag ett murkalkat och vitt rum i ett varmare land med kakelplattor på golvet, bambujalusier på väggarna. Ett altare i form av rökelsekar och en rosa keramikskål fylld med vatten och ett flytljus. Bland annat. Och jag tror att jag behöver det där inre rummet. Att det är i den miljön jag för tillfället kan hämta kraft och energi, liksom vila ut och bara vara.

Jag tror att vi alla har de där inre rummen och att de byts ut allt efter våra behov. Vi behöver dem, de utgör en viktig funktion för oss gällande kraft och återhämtning. Det är inte alltid vi kan besöka de fysiskt viktiga platserna och då är det bra om vi kan vandra runt i vår inre värld, i våra inre rum.

Hur ser ditt rum ut? Finns det framträdande färger eller möbler, vilken känsla får du?