Och någon har flyttat

Det var en gång en sommar som blev kallare och kallare och övergick till höst. Dagarna var fortfarande lika varma och soliga men om nätterna klev kylan fram från buskarna och dansade sin vilddans genom landskapet. Om tidiga mornar syntes hennes pärlande svett krama grässtrån och blommande sommarblomster. Det fanns en kanin som lyckligt skuttade omkring men med de gulnande löven blev alltmer påmind om den hemska kylan som besökte vintern förra gången. Då hade de varit två men nu var den helt ensam. Kaninen åt mer och mer av det saftiga gräset och blev allt rundare och rundare. Och mer och mer ängslig över vad som väntade. Så en dag fick den se någon den inte sett på riktigt länge. En kvinna stod i andra änden av trädgården och ropade ett namn som spände an något djupt inom den. Hon hukade sig ner och höll ut armarna. Minnen den kapslat in for fram med rekordfart och den runda kaninen insåg att den inte alls var ensam, de var fortfarande två! Det var längesedan, så längesedan den hade låtit sig klappas och det var så härligt att äntligen vara tillbaka. Åren av ensamhet var över, det visste den. Och under åren hade kvinnan inte alls mått bra i själen. Hennes vildkvinna var urblåst hennes kropp av en man som visste hur att binda den. Det var hennes uppgift att lära sig ta tillbaka och läka. Och det hade hon gjort nu och hon var redo att samla upp botentalerna och sätta ner dem på en plats där hennes vildkvinna kunde löpa fritt, tillsammans med kaninen hon inte brytt sig om. Men det gjorde hon nu och inga vägar skulle få störa dess skuttande stigar.