Vad hon gör är att samla in hjärtan, bultande hjärtan, i sin säck. Smygande går hon runt och suger in liv, lust och passion, suger in allt ihop i sina lungor och gör det till sin kraft. Hon växer. Hon expanderar. Sedan låter hon de långa klorna gå in i skinnet och plockar ut det hon helst vill ha. Försiktig är hon, varsamt plockar hon ut det och lägger det i sin säck. Obemärkt glider hon fram. Osynlig för otränat öga. Ibland tar hon formen av en gammal man. Gör sig dold, gör sig till. Döljer sina intentioner och framstår som en snäll gammal gubbe. Hon lurar.
Ibland dröjer det lång tid mellan hennes skrovmål. Så lång tid att generationer flyter förbi, näst intill eoner. Men hon vet. Hon bidar sin tid. Trycker och väntar från sin plats i väggarna, i vrårna andra har glömt bort. Vaktar likt en svart änka. Biter av livstrådarna blixtsnabbt. Är det en stark själ händer ingenting, då finns det ett skydd, då är krigarkraften slipad men är sköldarna nere och själen nästar inväntar, då kallnar blodet. Lyssnar örat inåt tar själen det som en varning men är det inte så får själen istället en känsla av överrumpling. Hon lurar.
Det sägs att man kan höra havets brus i en snäcka
men man kan inte höra sina fotsteg i en sko
men det är sant att man kan höra sina drömmar
om man lyssnar till sitt hjärta
Hon lockas av rädsla, av mörkret som rider inombords. Hon förtjusas av liv, av styrka, kraft och vitalitet. Hon trånar efter allt det som hon själv inte har. Hon lurar.
Hon lurar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar