Det glittrar och glimmar kring glasbiten på parkeringen. En skärva av något större men som skimrar på egen hand. Plockar man upp den i handen och sätter den mot hörat kanske man inte hör dess sång och historia, dess öde, men väl något annat. Något inre, något djupfryst eller högst närvarande. Hos en själv.
Igår stod jag på bron, den där lilla över forsen. Kände starka sensommarvindar och njöt av solskenet. Vattnet forsade i de bästa av brunblåa nyanser, allt beroende av solens brytningar. Såg de meterhöga och vissnande tistlarna, de orangea rönnbärsklasarna, oändligheten i tillvaron.
Idag samlar jag ihop mina skärvor, breder ut dem på bordet framför mig, fast besluten att lägga mönstret. Det finns där, om jag går tillräckligt nära.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar