Och vi reste uppåt i landskapet, längs hästhagar och glittrande Klarälv. Regnmolnen som smekte horisonten men som aldrig blev mer närgågna än så. Solljuset som silades mellan mogen åkersådd och vildvuxet ängsgräs. Juli i sin mognaste prakt. Och möten skedde och ögon möttes. Röster som hördes och studsade ut bland de blånande finnskogsbergen. Jag satte mitt avtryck, öppnade strupen. Och jag var klädd i min regnbågsklänning (och leriga gummistövlar), kanske mest för att visa ställning men kanske också för att hålla kvar sommaren ännu en stund. Än är det långt till vinter. Och man frågade mig om jag livnär mig på mitt skrivande och jag svarade nej, inte än. En fjäril landade på mitt bröst för en stund, tog silkesrosen för att vara riktig. Och där var jag, lockerskan, Moder Jord, ja, det var jag. Det är jag. Det är vi alla kvinnor. Både det ena och det andra. För ja, så är det.
Och jag är så nöjd och tillfreds. Kan inte se mig mätt på Värmland som jag både älskar och känner krymper ner som ett par urvuxna skor jag helst vill slippa se. Och kvällstimmar innan hade det varit en resa neråt, längs beteshagar och kråkstråt. Porlande skratt och kluckande Vänervågor. Björksus och stillsamma hjärtslag. Sovande bebisfingrar och ögon som börjar fokusera. God mat och inte en tanke längre bort än i ett vilande nu, nu, nu. En korp som kraxande i bistra nattvinden och själen som expanderar och skjuter ut i kosmos, fram och tillbaka i flera andetag. Levande, levande, levande. Som om jag behövde tvivla. Och det var Fröding och det var så mycket mer än det. En bukett av konstnärers tolkningar. Inspiration som en värmande sharlakansröd filt och syltkakor som kostar mer än vad det var njutbart.
Och åerkommande var det de där örhängena. De där i skimrande svart och hjärterform. De som jag fingrade på och lät stå. Jag såg dem på öra efter öra utan att kunna se mig trött. Såg bara släktskapet, såg bara allt vad de representerar. Cirklar. Cirklar och cirklar. Cirklar igen. Jag lär mig dikten utantill och citerar den där jag tar mig utrymme. Sänder ner pengar till örhängen i ett kuvert och drömmer mig uppåt i landet. Skjuter snart i väg mig själv på vandringen. Fjällvandringen för endast mig och mig. Fjälltoppar och ripris.
Likt en zigenarvagn rullar jag vägen levande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar