Det var så många ord, så många formuleringar
och alla blev de raderade
bara försvann
ut i rymden, eller inte alls
I köket brinner ett lila ljus ännu, fast att dagen brinner starkare. Här och där flyger ett par katthår omkring och är vi riktigt tysta kan vi höra käkar som öppnas till en stor jäspning och fyra små tassar som går med klor över parketten. Fast han har åkt hem nu, Katten.
Jag skriver mest och försöker få ihop min vardag. Trilskas och utvecklas. Jag når små segrar och njuter storartat av det, när jag är på det humöret och det blir jag tack och lov allt oftare.
Idag är det Tisdag, en helt vanlig vardag, varken mer eller mindre. Bara ytterligare en dag i kalendern. Och det är helt underbart. Dagen kan bli precis så magisk som vi gör den till. Själv ska jag begrava mig till sena kvällen. Ytterligare fjällad hud som behöver samlas ihop och brännas. Klolika naglar som vill grävas ner i den fuktiga och råkalla mammajorden innan de klipps ner och bränns i lågans sken. Ett bagage som vill tömmas innan det kan fyllas på med nytt och en skallra som vill dåna längs med ryggen. Och sedan stillhet. Absolut stillhet. Ett hölje som läggs över, ögon som inte kan se. En sambo som tycker att det inte är ett dugg märkligt. Och jag gör det till den avtagande månen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar