Inte alls tolv men snart trettioett

Klockan är inte ens femton och jag är redan uppsminkad för kvällens konsert. Tidsplanering tänker jag. Plus att det är lite kul att föra in glam i en annan så tentafylld tillvaro. Premiär igårkväll i hemkommunen och det var en lyckad kväll. På så många sätt. Själv kände jag hur jag förvandlades till en påfågel. Spärrade upp fjäderdräkten. Jodå, vännerna i publiken såg det de med. Och jag vill liksom inte gå av nu. Jag vill stå på scen 24/7. Inte göra något annat. Förutom att skriva och måla då. Det är som om alla de här tjugo åren bara har flutit förbi och parantesen har upphört, som om jag är tillbaka på huvudspåret. Där jag hör hemma. Mitt blod kommer ihåg processen, släpper fram det glömda och tickar in en skön feeling. Kommer ihåg hur jag stod bakom kulisserna inför premiären i femman, vår klass egenregisserade teater (som för ett par år sedan fortfarande visades på skolan) och inte alls var lika nervös som de andra kompisarna. Jag bara kände, att det här är jag, och det finns ingenstans jag hellre vill vara på just nu. Det här är att visa mitt innersta, utan att avslöja mina innersta rum. Och jag är där igen. Inte alls tolv år men snart trettioett men med samma känsla. "Ser ni! Det här är jag, det här är min själ".