Rum

Jag har, så länge jag kan minnas, tilltalats av ett vagabondliv, att likt en nomad flytta runt med ett lättare bohag. Att vara en cosmopolit, hemmahörande i all världens städer, byar och länder. "Whereever I lay my hat is home". Att likt en zigenerska med sin vagn åka fram längs vägar som är nya och oupptäckta eller gamla å kärt återseende. Semestra eller bo längre perioder i stor båt eller husbil. (Eller andra udda platser som kvarn och fyrtorn.) Mina tidigare boenden har varit ettor eller andra mindre lägenheter, dels för att jag alltid har trivts med det men även för att jag levde efter att mitt hem skulle gå att packa ihop på ett par timmar, iaf jag skulle komma på något spontant.

För att ha levt under den ledstjärnan samlade jag på mig såpass mycket saker (läs möbler och böcker) som går helt i annan linje. Jag skulle lätt kunna fylla ett stort hus enbart med mina prylar. De egna ytorna räcker sedan länge inte till, jag lånar lite förvaringsmöjligheter både lite här och där. Och nej, det är inte ett alternativ för mig att göra mig av med de här möblerna. Prylar och saker är en sak men gamla fina och ärvda möbler en helt annan. Jag har ju alltid vetat att en dag så finns platsen. Tills vidare, jaa....

Men nej, det är ju inte enbart möbler, hur mycket jag än vill intala mig det. Jag är en ekorre, likt farmor återvinner jag presentpapper och snören - vet ju aldrig när jag får användning för det (oftare än vad man kan tro). Små garnstumpar kan bli rosetter och då går det inte alls att slänga. Likadant med små pappersbitar, allt, ALLT sparar jag. Men det gör ju inget, intalar jag främst mig själv, jag är ju en skapande och kreativ människa. Som om det skulle göra skillnad, jag är en samlare punkt slut. Helt stick i stäv med min egen självuppfattning.

Fast det är inte helt sant. Jag har inte ett förhållande och en relation till varenda pryttel, jag är samtidigt ruskigt bra på att göra mig av med saker. Och bättre blir jag. Förr kunde jag inte göra mig av med en enda bok, det spelade ingen som helst roll om den var så dålig att jag aldrig mer skulle öppna den - den hade sin givna plats i hyllan. Not any more. Det rensas flitigt.

Igårkväll innan jag somnade reflekterade jag över vad jag egentligen behöver. Vad jag absolut inte klarar mig utan. Det framträdde ett väldigt sparsmakat inre rum. En bädd på golvet (skönast för ryggen) plats för att måla och skriva, ett altare, en platsbyggd soffa med inbyggd hylla bakom samt ett litet bord - det är verkligen allt. Och det får verkligen plats på minimal yta. Mer behöver jag inte. För min inre syn ser jag ett murkalkat och vitt rum i ett varmare land med kakelplattor på golvet, bambujalusier på väggarna. Ett altare i form av rökelsekar och en rosa keramikskål fylld med vatten och ett flytljus. Bland annat. Och jag tror att jag behöver det där inre rummet. Att det är i den miljön jag för tillfället kan hämta kraft och energi, liksom vila ut och bara vara.

Jag tror att vi alla har de där inre rummen och att de byts ut allt efter våra behov. Vi behöver dem, de utgör en viktig funktion för oss gällande kraft och återhämtning. Det är inte alltid vi kan besöka de fysiskt viktiga platserna och då är det bra om vi kan vandra runt i vår inre värld, i våra inre rum.

Hur ser ditt rum ut? Finns det framträdande färger eller möbler, vilken känsla får du?