Trådar som spretat lösa alldeles för länge, vävs ihop. Bildar nya mönster. Gamla delar som får liv, träder fram från bakgrunden och säger hej, minns du mig? Och ja, jag gör ju det! Jag minns. Och välkomnar med öppna armar. Jag öppnar väskan och släpper ner alla löven, passar på att tömma ut nävar med gammal sand. Sådant som har lösts upp i partiklar och blivit till damm.
Och i alltihopa ryms insikter, fjäderdräkter och bepansrade lemmar. Det finns penslar och snäckor på havets botten, på insjöns botten, fullt av sjöfrukter redo att plockas av den hand som icke räds kylan och det okända. Det rädslan fruktar är aldrig så stort som New York, snarare mer som... Årjäng.
Och ta och ät den där kanelbullen till fikastunden. Just den här stunden återkommer ju aldrig. Och solen skiner och jag har käkat bullen. För i eftermiddag ska jag i storgotröjan ut i skogen och vandra med fina kängor. Och kanske kanske att det blir bra med kameran. Och alldeles alldeles mer säkert än kanske kanske ska spetsen in i snörningen för ja. Jag vandrar med Hel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar