Och porten som hade varit låst så länge öppnades upp. Snirkliga gångjärn och bruna breda trästycken som gnisslade till och på egen hand vred runt den tunga nyckeln, gled upp en aning och visade vad som fanns där innanför, vad som var dess hemlighet. Ett brinnande gult sken och värme som sprakade från elden. Breda bänkar och skinn utlagda. Brickor med gott att dricka och äta. Och ingenstans lurade rädslan i mörka hörn. Bortsopad och bortblåst. Fick ta sin tillflykt någon annanstans. Trådar i Väven som lämnats lösa och spretande, vävdes åter in, vävdes åter till mönster. Nya, påbörjade.
Ett hjärta som öppnade upp och en annan själ som fick träda in, efter åratal av väntan vid porten. Jag ser henne i spegeln och ser mig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar