Så otroligt många år sedan jag fysiskt var i den där lägenheten. Så länge sedan jag blickade ut genom köksfönstret, satt i mjuksoffan och tittade på alla ting eller gick som en katt på upptäcksfärd. Så länge sedan jag drack vatten ur prickigglaset eller åt hemmagjord kräm ur någon av de där skålarna vi aldrig kunde bestämma oss för var vår favorit. Fast farmor visste, hon hade kollen. Så otroligt längesen alltihop, fast ändå inte. Så ofta jag kommer på med själv med att stå i mitten av hallen eller vandra mellan rummen. Så ofta rosdoften ligger strax under nästippen. Det vita badrummet men som jag alltid upplevde rosa, hängarna med rosor där morgonrocken med volanger hängde.... Så längesedan. Så ofta. Värmen och den påtagliga harmonin, det är väl det.
Och det är November och den gillade vi tillsammans. Gråvädret och regnet. Kala grenar och förruttnelse Steniga gator och stadsmiljö. Poesi och öppna åkrar. Konstglas. Stenar och kristaller. Fika. Smycken. Så mycket vi var lika i att orden inte behövdes. Inte nu heller.
Vi vilar istället. Vilar i lägenheten.
Och det är November och den gillade vi tillsammans. Gråvädret och regnet. Kala grenar och förruttnelse Steniga gator och stadsmiljö. Poesi och öppna åkrar. Konstglas. Stenar och kristaller. Fika. Smycken. Så mycket vi var lika i att orden inte behövdes. Inte nu heller.
Vi vilar istället. Vilar i lägenheten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar