No Limit

På genomfart genom landet och på radions kanske värsta typ av musiklista kommer ett inslag av sommarplågor från 90-talet. Vi minns, ryser och skrattar.


Ur stereon strömmade 2 Unlimited, eller någon annan eurodisco. Begreppet var knappast påfunnet men vad musiken fick min kropp att känna var lika nytt. Jag hade lagt fram kläderna till kvällens disco flera kvällar innan men hade ändå tillbringat hela dagen med att göra mig iordning, samt occuperat telefonlinjen otroligt mycket längre än pappas tålamod. Jag övade med eyelinern framför spegelväggen men min linje ville inte alls bli lika rak som Petras, så jag struntade i den. Den svarta långärmade tröjan med trumpetärm, stretchjeansen från Kapp Ahls barnavdelning, den brunvita sjalen från Indiska (som fortfarande är min favorit) och pärlhalsbandet från samma affär. Lou Lou, min signaturparfym högstadiet igenom. De högklackade skorna. Håret rufsigt, för hur mycket tid jag än hade haft på mig så var jag ändå inte klar med det när pappa satt redo i bilen för att hämta kompisarna. Jag visste inte vad puder, fondation, ögonskugga och hela baletten var för något, bara brun mascara och djupt vinrött läppstift.

Jag ägde den kvällen och för evigt har den etsat sig fast i minnet. Det var inte sjuans första disco, antagligen ett längre in i höstmörkret. För första gången hade kläder verkligen intresserat mig och för första gången brydde jag mig inte heller ett skvatt om vad andra tyckte och tänkte utan klädde mig vacker inifrån och på mitt sätt. Jag var bekväm och trygg. Den kvällen släppte jag på allra hämningar av blyghet och dansade loss på golvet som jag annars bara gjorde hemma i flickrummet. Och jag älskade att dansa - före, under och efter kvällen. Kvällen, i klädsel och attityd kom att färga hela min tonårsperiod, ja, den färgar fortfarande. Jag hittade en nyckel till mig själv för när jag granskar mig själv idag, så är det i princip samma stil, nu som då. Det skulle fortfarande dröja ett par år innan jag fick dansa tryckare men det gjorde inte så mycket, jag fann något större den där fredagskvällen på Gruvan, jag hittade en av alla ventilar till att släppa ut all min själs passion och lidelse. Konstnärinnan. Kvinnan. Skatan.


På genomfart i landskapen och de senaste dagarna fäster sig i det brunbrända sommarskinnet. Jag har fjällvandrat. Ensam. Och det var underbart - och välbehövligt. Jag har varit i sällskap med hjärtat och vänner men det mesta av dagar och kvällar har jag varit ensam. Jag har suttit på kala och svårnårbara fjälltoppar och njutit av svårslagna vyer, tystnad och den snara vinden. Druckit te ur termos, skådat fjällämmel och ren. Vandrat barfota genom myrmarker och skog, vadat lårhögt i fjällbäckar och häft mig upp för urgröpta strandväggar. Jag har rest till heliga samemarker och smekt gamla trummor ömt. Jag har smakat landskapat med tungan och blivit mottagen som gäst.


På genomfart genom landet och det tär på energin. Sjunker tillbaka i soffan som den korp och kråkkvinna jag är, vilar i alla mina åldrar och varandet i nu, då och sen. Lämnar ett kloavtryck på badrumsspegeln, kraxar hemmet levande.