Snöplogen körde fram från gömman. Plogade och plogade. Plogade så vackert. All snö, all vardag, lade sig i så fina högar. Det gnistrade och glimmade om högarna. Folk ooohhh och ahhh över de vackra högarna. Ingen kan mäta sig med snöplogen, sa man. Ingen kan göra vackrare högar. Och ingen kunde vara stoltare än snöplogen själv i den arla morgontimman. Men framåt kvällen bet sig orokylan fast om maskineriet. All vacker pudersnö blev till hård skarsnö och ingenstans fanns det en öppning in till innanmätet. Snöplogen började skruva på sig, gnisslade i plåten och skar tänder. Kanske var det fel högar som hade plogats upp, kanske var det inte meningen att det skulle bli högar av vardagen, kanske var det något annat, kanske längre fram?
Jag prövar mig själv. Leker och försöker finna min egen balans i vardagen. Att rycka hårt i kopplet är inte så schysst, inte heller att vara slapphänt och ploga, som gårdagen. Men hey, jag kände av'et tidigt, inte dagar, månader, halvår senare utan samma dag. Det är framsteg. Jag behöver inte känna in mer än så, vet att det är en dag idag, vet att jag är på väg mot något.
Vet att jag vandrar starkare än någonsin.
***
Den som befinner sig i Karlstad imorgon kväll, Onsdag 24/11, kl.19.00. Kan bege sig till Koriander för att höra mig läsa poetry tillsammans med andra. Kommer bli en fin kväll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar