Me.

Ahmen hjälp. Är det verkligen jag som har skrivit det där? I förmiddags? Så snabbt skiftar det, att varken löven eller jag hinner ikapp mig själv. Men det var klokt skrivet. Så klart. Och trösterikt, vilken tur känner jag omedelbart, att jag äger den förmågan – och att jag kan börja med mig själv. Då går det ju att slappna av en aning. Faktiskt.

Det här med mig, det är att jag bland annat inte släpper in. Och jag avslutar inte så bra heller för den delen. Egentligen är det inte så mycket som passerar ett sådant filter. Fast det gör ju det, passerar alldeles för mycket, för samtidigt har jag lite, jämt lite, svårt med att sålla impulser och intryck. Lite lätt kaosartat sådär. Fördelen är ju att det aldrig står stilla. Det händer alltid något. Och jag äger definitivt förmågan till framåtskridande. Men det borde vara lite mer tvärtom, mer som inte är någonting. Inte någonting. Som andas stilla och lugnt. Det mår jag bra av, fast samtidigt får jag panik när det inte händer något. Då blir jag rastlös. Och drar igång något, helst mera. Och vill det sig så, är det inte speciellt svårt att bli hyper. Hyper. Och jag blir helt omöjligt svår att sätta i pausläge eller hitta stoppknappen på. Men likaväl som jag når hypertopparna ramlar jag lätt ner i mörkerkärren, de där bottenlösa tjärnen där man inte vet vad som lurar i mörkret. Oftast ingenting annat än mig själv. Men man vet ju aldrig, det är svårt att bedöma hindren tycker jag.

Och givetvis slukar det mycket energi. Min sambo sa en gång att jag skulle kunna stå för energiförbrukningen motsvarande ett helt kärnkraftverk. That´s söta lilla mig. Sött eller inte you tell me. Att utföra vardagssysslor och samtidigt sköta andra arbetsåtaganden är som ett jävla 10 000 bitars pussel. Det vore en underdrift att påstå att det vore riktigt jävla skönt att bara leverera vardagen lugnt, sakta och metodiskt och inte hetsa upp sig, inte ryckas med och inte bli hänförd - framför allt att inte crasha i soffan fullkomligt slutkörd, fast samtidigt vill jag det inte alls. Verkligen inte! Det är liksom yttligheterna som skapar allt det vackra, magiska och fantasifulla i mig. Med mig. Jag vill bara få det att funka som andra människor. Inte som en normal människa. Där ger jag upp. Vad fan är det egentligen, en normal människa?
Jag vill ha ett stycke normal kyckling, tack.
Jag skulle vilja ha normala jordgubbar, tack.
Jag tycker om normal glass.
Jag tycker om onormala skor.

Tålamod och fokusering – kan man önska sig det i julklapp? I så fall gör jag det. Jag begär det. Att arbeta med själen, födas om på nytt och hitta min egen hjärteväg blir speciellt med
adhd-nerverna, brosket och muskelmassorna. Kanske finns där lite lätt autistiska drag också. Säkert både det ena och det andra av olika slag.

But I love to be me. Ja, jag älskar det. Jag älskar det så innerligt.