Livet, en blomsteräng

Det finns många olika sorters blommor och hur gärna man än vill, kan en förgätmigej aldrig bli en pion. En ros är en ros är en ros är en ros.

Och när vi vill se en pion i en smörblomma vad är det vi gör/ser då? Är det verkligen blommans fulla potential eller det vi så mycket hellre vill se. Vi skådar bioduken, den påhittade storyn, bildar oss vår uppfattning, men sällan vi vänder oss om och kollar på ursprunget - projektorn.

Vi är alla ursprunget, vi är alla fulla av idéer, tankar, åsikter, uppfattningar, visioner och drömmar etc. Vi är alla starten och slutet. Vi är alla en del av det oupphörliga. Allting snurrar vidare så varför inte stanna upp och göra det bästa av det. Göra de bättre valen, de sannare valen.

Hur vill Du att 2010 ska se ut, för dig?

Ett riktigt gott nytt år önskas er Alla!!!

Kyla och vila

Julhelgen är över och det närmar sig slutet på året, rejält. För mig har det inte varit så stressigt, jag har valt bort det, när det gäller julstress iaf... De få julklappar jag behövde köpa avklarades innan ruschen slog till ordentligt. Så värst många måsten eller matlagande existerade inte heller. Det var en jättefin jul. På juldagen åkte vi upp till lugnet i Dalarna istället för att åka neråt och gå ut på nattklubbar. Och imorse åkte vi hem. På nyårsafton åker vi ut till vildmarken igen. Till en sommarstuga vid norska gränsen utan rinnande vatten men ute på en ö. Det kommer bli sagolikt. Jag kommer smita in i skogen på natten med skallran.

Snön ligger tjock efter flera dagars intensivt snöande. Minusgraderna letar sig allt längre ner. Jag stormtrivs.

En vandringssaga

Hon gick längs vägen. På ryggen bar hon sitt bagage. Det var inte ett stort bagage utan ett litet ett. Packa strandväskan, hade mormor Sol sagt till henne, packa strandväskan, alltså det allra mest nödvändiga du behöver ha med dig. Hon gjorde som hon blev tillsagd, lyssnade till de äldres råd och vishet. Man hade gett henne ett par nycklar med en lurig min. Hon hade frågat var de ledde och fick till svar att hon ställde frågan fel. Vad ska jag ha dem till hade hon frågat på nytt. Hon hade fått samma leende tillbaka och svaret att det skulle hon få veta tids nog.

Du behöver ett par stabila och slitstarka skor sade några. Ska man vandra så länge och så intensivt är det viktigt att man har rätt skor, så att det inte sliter för mycket på fötterna. Några plåster och bra strumpor är också bra att packa ner. Det är ju inte kul om du inte kan vandra vidare. Att vara väl förberedd är a och o, lita på oss. Hon hade funderat på skorådet man gav henne. Hon kom fram till att det var ett klokt råd, sprunget ur erfarenhet och hon valde att lyssna till det.

Ibland tog hon av sig skorna, bar dem i varje hand och gick barfota längs grusvägen. Ibland skar det till ordentligt men hon tyckte om att känna modersjorden under trampdynorna. Hon kände av tillhörigheten på ett helt annat sätt. Fötterna vande sig och dessutom gillade hon när det kittlade till. Förr brukade hon välja skor i rött, rosa och korall, guldiga och glittriga nyanser, hon saknade dem inte, hon visste med säkerhet att de väntade längre fram.

Ibland sjöng hon längs vägen. Hittade på texter allt eftersom och skramlade med något som fick utgöra instrument eller trumma. Hon blev allt kraftfullare i att använda rösten som instrument. Hon fick förnimmelser av sejd i blodsarvet. Ibland valde hon att vandra helt tyst. Hon nickade vänligt mot det hon mötte men yttrade inte ett ord. Den inre monologen tränades i att stängas av. Den första tiden fann hon det vara svårt men allteftersom fick hon färdigheter. En del dagar gick hon inte alls utan låg stilla vid vägrenen och blickade upp i skyn. Andra dagar rusade hon intensivt och bestämt fram.

Redan vid det första steget på vandringen fick hon en följeslagare. Jag följer dig den första biten, sa den, så slipper du gå själv. Det är alltid roligare när man är två. Jag kan hjälpa dig att bära, på så vis spar vi på krafterna. Jag har hört om så mycket som finns längs vägen som leder härifrån, kom vi börjar omedelbart. Det är min vandring sade hon och jag ämnar vandra den själv. Följeslagaren försvann som genom ett trollslag.

Vid ett tillfälle nådde hon ett vägskäl. Det var det första längs vandringen. Där satt det någon invid vägkanten och höll i en tummad karta. Du borde hålla till vänster sa denne någon, det är säkrast. Man vet aldrig vad som lurar till höger. Det vet alla vandrare. Dessutom är min karta utförligare beskriven till vänster än vad den är till höger. Följ mitt råd så blir du inte besviken. Det är min vandring sa hon och jag fattar mina egna beslut. Vägvisaren försvann springande in i fjärran till vänster.

Det kom en tid när man rådde henne att stanna upp, att slå sig ner och komma till ro. Man menade att det var en exemplarisk plats för att fatta ett sådant beslut. Man påpekade hennes ålder och tyckte att hon borde komma till ro. Det är var mans kännedom, sade man, att man inte kan vandra för evigt. Jo, gav hon till svar, hon ämnade fortsätta sin vandring.

Det kom en dag när hon ändrade sin vandring. Men varför, hur och på vilket sätt är alla beslut hon fattade själv.

Bloggtips

Följer sedan en tid tillbaka följande blogg. Tycker det är värt att påminna om den. En riktig häxblogg om man frågar mig.

http://witchofforestgrove.com/

Onsdag

Jo, det är sant, snön ligger kvar. Det är kallt ute fast inte så kallt så att rimfrosten kommer fram. Himlen är vackert isblå, de bruna träden är pyntade med vitt, liksom de gröna träden och buskarna. Småstaden som annars ser sådär småstadstråkig ut är nu dekorerad upp till taken med vackert vitt. En och annan fågel letar sig fram, annars alldeles snö- och vintertyst. Jag vet, det är många inlägg jag skriver om snö men jag tröttnar aldrig, blickar ut lika förundrad varje dag. Jag älskar alla de ljusa färgerna som kommer fram nu, allt det krispiga och kalla. Och kvällarna som är så ljusa. Alla lyktor som lyser upp, snön... Det är återigen härligt med promenader och få bli kall om kinderna.

Jag ser till att få mig stunderna vid mina altare. Det ger mig styrka och kraft när jag inte riktigt förmår att hitta det själv. Och det ger mig än mer när jag har det. Om vårt hem är min oas, min borg så är vårt "tempelrum" själva laddningspunkten, ursprungsplatsen och min världs axis mundi. Nja, kanske inte riktigt så men så nära man komma, nästan.

Vi såg en stund på Sommarpratarna igårkväll. Det är inte ofta vi ser på teve men igår hände det. Det var givande att lyssna till deras samtal som hade utgångspunkt i de olika personernas radioprat. Bland annat pratade de om utbrändhet och andlighet. Jag förstår sedan tidigare vad många år jag rört mig i utkanten och jag är även sedan tidigare glad över att jag har min gudinnetro och min häxkonst (liksom övrig konst). Igår fick jag en sådan där härlig påminnelse. Min tro är en värmande sjal när det drar kallt. För mig är det en självklarhet att den finns där men det är det inte för alla.

Det händer mycket nu men det gör det väl kanske alltid egentligen. Men återigen, det känns så mycket mer betydande nu. Och som alltid, när jag närmar mig slutet på året och blickar tillbaka och reflekterar över tarotkortet jag drog inför det stundande året, slår det mig vad väl det stämmer. Förr om åren har jag samlat mina önskningar och drömmar i ett block. Stora som små. Det är kul att titta tillbaka. Det är lätt att glömma bort hur mycket det är som slår in. Nu kommer jag göra annorlunda. Jag ska istället rita ner dem på ett stort papper. Samla dem så klart och tydligt som möjligt. Sedan vet jag inte, om jag ska begrava det eller behålla det. Kanske både och? Det vore kul att plocka fram om ett par år men samtidigt vill jag låta moderjorden ta hand om dem. Det ger sig.

Ja, det är mycket som ger sig och löser sig av sig självt, bara man släpper taget först.

Om lite av varje

Äntligen snöar det igen och jag får sjukt härlig julfeeling. Jag tror det kommer ligga kvar, återigen, det känns som det.

Jag har sett så mycket bra film de senaste dagarna. Underbart med biblioteket! Utan inbördes ordning, här kommer filmer som bara måste ses:

* Coco Chanel - Jag ljög, det var helt klart den bästa filmen på länge. Men så är hon även en stor förebild till mig. Man behöver inte gilla mode, den handlar om så mycket mer - om man frågar mig. Dessutom miljön, musiken, stilen...

* La Vie En Rose - Spelar ingen roll att det var ett destruktivt leverne, Edith Piaf inspirerar alltid.

* The Wrestler - Mike Rourke (eller hur han nu stavar) är mästerlig. Ingen annan än han skulle kunna ha gjort rättvisa åt filmen. Så oerhört gripande.

* Det regnar alltid i Provence - Jag vet, jag bara älskar fransk film. Får aldrig nog, ser det typ jämt. Den här var riktigt underhållande. Tydliggör rollerna man har gentemot varandra i olika relationer, främst familjen. Dessutom är den mästerligt berättande om intervjuteknik, såå roligt!Ska man se en fransk film det här året så är det den här.

* Frida - Om Frida Kahlo. Ser om den med jämna mellanrum, senast igår. Min absoluta favorit bland konstnärer. Så grymt passionerad och lidelsefull!

Jag är grymt, grymt - GRYMT - sugen på att införskaffa filmen av Gösta Berglings saga. Ett stycke svensk filmhistoria är vad det är. Selma Lagerlöf är alltid bra och filmaterseringen går verkligen inte av för hackor. Det är kult! Att se den i mellandagarna, med en gigantisk tekopp, nerbäddad i soffan med en filt är precis vad jag känner för.

Och när jag inte ser på film, tänder ljus och myser med hjärtat och tekoppen så läser jag. Just nu läser jag om Carlos Castaneda. Plöjde böckerna i sjuan och får villigt erkänna att jag glömt bort det mesta. Fast nu blir jag påmind om varför jag har glömt bort det. Jag erkänner villigt att jag inte alls tycker de är så bra som ryktet säger. Kanske tar det sig? Jag minns inte men jag hoppas det. Just nu ger de mig absolut ingenting. Däremot är jag åter sugen på Lynn Andrews. Ja, jag vet. Det är inte heller en författarinna med gott rykte men jag älskar hennes böcker. Sanna eller inte - de tilltalar mig.

Vi träffade brorsan till vår käre vän Conny igår. Han berättade en glad nyhet som gjorde oss riktigt varma i själen.

Annars var det stora fikardagen igår, lussedagen. Fikabrunch när vi vaknade sent, tätt följt av det numera traditionsenliga adventsfikat med vänner här hemma hos oss och sedan avslutningsvis hemma hos kära vänner till Anders familj. Sådana dagar inträffar inte alltför ofta, tack och lov men de går inte av för hackor!

I eftermiddag ska jag läsa Dracula med mina elever, samtala om vampyrfilmer och sånt. Ah, vilken härlig dag!

Family Affair

Jag lossade på nätet, gjorde rummet större, för mig. Klorna och demonerna, som fanns där för att dra ner mig, greppade mig aldrig. Jag förberedde mig. Jag drog på mig krigarrustningen. Jag är sköldkvinnan, sköldmön och jag höjde min sköld på rätt sätt. Jag iklädde mig en klänning av tålamod, av lugn och av öppenhet. Jag talade och var närvarande via det fjärde och femte chakrat. Jag känner mig renad, hoppfull. Och jag känner svanens hals resa sig, känner vingarna flaxa upp sig på ryggen. Majestätisk är jag, drottning av mig själv.

I celebrating No More Drama in my life
http://www.youtube.com/watch?v=em328ua_Lo8
http://www.youtube.com/watch?v=znlFu_lemsU

About time

Mina linser har äntligen kommit ja!!!!! Slut på rödklämd näsrot, att promenera med regnstänkta glas + suddiga tår i duschen. Nu kommer jag kunna ligga på sidan i soffan när jag tittar på film och samtidigt kunna se. Jag har haft linser i 16 år, glasögon i 11 år men jag blir aldrig vän med dem.

Jag har nyss upptäckt Melanie Fiona och albumet The Bridge. Vet inte om jag är sen eller före. Bryr mig inte. Bland det bästa jag har hört på riktigt länge är det iaf!!

Morgontankar

Jag tror det är idag jag insåg storheten med Spotify ändå. Jag har klagat, tyckt att halvkasst ljud och mycket reklam inte är sättet jag vill avnjuta musik. Hell no! Men så vaknade jag med ett extremt behov av att lyssna på Alica Keys. Det var inte igår kan man säga. Och genom ett trollslag så var Spotify en enkel lösning. Så nu sitter jag här i gryningsljuset, lyssnar på min gamla favorit och känner ett sug efter att starta dagen.

Alicia Keys... Året var 2002. Jag stod singel, efter två långa förhållanden. Världen låg för mina fötter och jag var redo att upptäcka den. Redo att upptäcka och utforska mig. Jag lyssnade på Alicia Keys och Tweet dygnet runt. Hittade in i r´nbn, in i hip hopen och vidare in i jazzen och bluesen på ett sätt jag inte lyssnat till det tidigare. Och genom just A.K och Tweet fann jag min finska brutta till väninna. Jag tog körkort, åkte buss och tåg härs och tvärs och hade fjärilarna på mina axlar. Jag gjorde tedrickandet till mitt signum, jag gjorde misstag och lärde mig inte alltid av'et. Jag var på fik och nattklubbar nästan mer än hemma. Jag tränade 2ggr/dag och reste till Thailand i slutet av året. 2002 var startskottet på något nytt. Mycket bra men givetvis inte allt. Vi var som sockerstinna barn på julafton.

2009 och mycket har förändrats. i princip allt. Tack och lov! Haha!! Nu är det nästa level som gäller. Fest och dans vill jag alltid ha i mitt liv men på en annan nivå. Nu vill jag att festglamouren ska vara min glädje av att befinna sig på rätt plats i yrkeslivet. Jag VET att jag kommer komma dit även fast jag är för upptissad för att kunna se det nu. Och hey, egentligen, hur viktigt är det att jag ser just här och nu? Finns väl annat jag kan tänka på kan jag tycka. Numera lyssnar jag nästan aldrig på hip hop, det är ytterst lite som tilltalar mig. Men r'nb är kvar. Gamla klassiker från Motown eller nytt med just Alicia Keys är bara för underbart! Att starta dagen med, att lyssna på när jag målar eller skriver, när man lagar mat, främst på helgkvällarna, att ha i lurnarna när man åker buss - framför allt det. Eller som sängkammarmusik, det funkar alltid.

Fjärilarna runt mig blir liksom extra glada då.

Om socialt ansvar

Jag fastnade framför UR en stund nu på förmiddagen. Två riktigt pedagogiska program för barn om rasismens och nazismens historia. Dock stör det mig något enormt att det ytterligare en gång inte nämns öht att Sverige var första land med ett rasbiologiskt institut. Att hela världens forskare inom rasbiologi reste till Sverige för att "utvecklas". Sverige, Sverige fosterland, ååhh så bra vi var och är. Det är enbart i andra länder såsom Tyskland och Amerika det finns ondska. Up in my ass! Jag blir skogstokig. Det här är en del av vår historia. Vi tvångssteriliserade människor fram till 1975. Om det vi må berätta. (Som för övrigt är titeln på en dokumentär om just det här.) Jag tycker att vi borde prata om det här och visa upp det mer än vad vi gör. Säga, så här gick det till, så här har vi gjort. Det är oförlåtligt men idag vet vi bättre. Vi blir inte ett dugg klokare på att titta på dokumentärer och liknande som fokuserar på allt det ohyggliga som har skett i historien och nutid i andra länder om vi inte heller vänder blicken inåt och sr på oss själva. Hur är det nu man säger - genom sig själv känner man andra... Speciellt stör det mig att två så moderna och riktigt bra program för barn INTE tar upp det.

Vi kan fortsätta. Blicka på psykiatrins historia i stort, inte enbart den världsliga utan även Sveriges. Kanske främst Sveriges. Det finns mer. För ett par år sedan gjorde journalister i Norge en granskning på de ungdomshem som förekom runt 50-talet, både årtionden före och efter. Då det började framkomma vad nu vuxna män och kvinnor fått utstå i sin barndom och ungdom och vilka konsekvenser det hade fört med sig. Norges regering bad om ursäkt och gav skadestånd. I Sverige kom då en liknande granskning till skott, som fokuserade på män. Nyligen gjordes en liknande om kvinnor. Sverige har inte bett om ursäkt. Andra länder har hakat på, kanske var de före, det orrelevant. Det relevanta, de tar sitt ansvar.

Det värsta är inte att allt det här och annat har inträffat. Det värsta är att vi inte pratar om det mer och lyfter fram. Tar ansvar. Bryr oss om. För mig är det ingen skillnad när länder såsom Nordkorea när de styr media. Måhända en häftig liknelse men i grund och botten är det ändå samma sak. Man vill framhäva något i bättre dager än vad det egentligen är.

Så mycket som är förenat med skam och skuld. Så mycket som skedde för att vi inte visste bättre. Vi behöver förstå och lära oss för att inte göra om samma misstag. De sker ju oupphörligen. Det gör man inte genom att visa upp men sedan inte ta diskussionen.

När tiden är mogen

Rönnbäret lossade från sitt fäste och trillade till marken. Rullade en bit för att sedan stanna vid en knappt synlig grästuva. Så länge det kunde minnas hade det suttit tätt intill de andra i klasen. Det här var något nytt, något eget.

En räv sprang förbi när natten kom. Här, här skrek rönnbäret och rullade till lite lätt. Jag vill leva. Jag ger mig till dig, lova bara att du sväljer mig hel. Räven betraktade det besynnerliga bäret, lutade huvudet och gjorde sedan som bäret hade sagt.

Bäret rullade ner i rävens strupe, ner i mörkret och fukten. Förutom hjärtslagens pulserande var det alldeles tyst. På nära håll kunde det se vad räven hade ätit. Och det var som om moset trängde innanför skalet. Allt det räven visste kände nu rönnbäret till. Bilder spelades upp, flimrade till mellan saften och köttet.

Så småningom lämnade bäret rävens mage. Återsåg solljuset. Det var svårt att rulla från kletet och klägget men rönnbäret lyckades. Det rullade fram över gruskorn och jordkorn, över sandkorn och småsten och sedan ner i vattnet. Sjönk under ytan, ner i kristallvattnet. Livet här var alldeles annorlunda, som en annorlunda verklighet. En fisk simmade förbi. Här, här skrek bäret återigen. Ät mig! Fisken simmade fram och slukade bäret i ett nafs. Bäret rullade från sida till sida i fiskmagen. Sög åt sig all ny kunskap som fisken bar på.

Vistelsen i magen tycktes oändlig när hjärtslagen i fisken förändrades. De ökade för att plötsligt tystna. Det smekande ljudet av vatten längs utsidan hördes inte längre. Plötsligt glimrade det till av silver. En kniv som sprättade upp och en hand som plockade ur. Tillsammans med fiskrens och annat maginnehåll slängdes rönnbäret iväg.

Platsen verkade bekant tyckte rönnbäret. En känsla av att ha varit här förut. Det blickade upp. Där stod moderträdet.

Julbjörk del II

Man kan väl säga som så här, att trädeländet åter befinner sig utomhus. Ska man plocka in något så stort gör man visst bäst i att plocka in det i pannrummet om våren.

Julbjörk

Så, äntligen! Nu ligger det äntligen här på hallmattan och vilar, trädet det enorma, som har fått åkt släpkärra hit från Dalarna. Hjärtat är van vid att en promenad i skogen med mig, som för övrigt sker väldigt ofta, resulterar i att små fynd ska med hem. Jag tror han egentligen skulle vilja utfärda pinn- och stenförbud men jag låtsas vara anarkistisk ovetande om den saken.

Själv blev jag överlycklig när jag sist var i Dalaskogen och hittade den här enorma björkgrenen som snarare representerar ett helt träd. Det var helt perfekt, ett sådant jag velat ha sedan länge. Jag kånkade det på axlarna till huset, vilket resulterade i ett par dagars extra nackont men det var det värt. Hjärtat hade varit hemma och jobbat över dagen och det var med lätt förvirrad blick som han steg ur bilen den där fredagen. Han skrattade, vägrade tro att jag menade allvar. Och det var med sammanpressade läppar som han senare masserade mina axlar med liniment. Man kan säga som så att han inte alls delade min förtjusning.

I svärföräldrarnas garage har det fått bo sedan dess. Varit på tork till svärfars förtret och svärmors skratt. Imorse åkte hon släpkärra hem i regnet. Hjärtat var uppjagad, som vanligt över detta träd, menade att jag inte alls skulle få in det genom dörren, att det är på tok för stort och att jag får städa själv. Givetvis, det är mitt projekt och jag vill vara öm mot henne. Nu ligger hon på hallmattan och torkar återigen. Sedan ska hon täcka vardagsrumsväggen i en fin zinkhink. Dekoreras efter årstid.

Fast jag behöver nog ett par stora och tunga stenar för att stötta upp henne....

Att utvecklas

All snö är borta och det är återige bara tråkväder. Min dröm om en vit jul känns långt borta. Fast ändå, att bo i norra i Värmland är ju inte direkt samma sak som att bo vid Vänern. Där det i princip krävs att den fryser till för att snön ska kunna lägga sig. Hur är det nu det lyder, det där jag försöker praktisera? Ja, just det! Det viktigaste först, en sak i taget...

Det viktigaste först, en sak i taget. Det är ofta, märker jag, som det som är viktigast inte hänger samman med det som jag skulle vilja. Oho, säger jag det, nämen vilken insikt! Jo men så är det, insikten har kommit först nu. Och det är svårt att lära sig praktisera det känner jag. Min ork räcker inte till, jag får portionera ut. Och ut kan det inte komma lika mycket som jag vill. Därför spiller jag ut ännu mer genom att nära konflikten. Att lära sig acceptera.... Att ha tålamod.... Det är många lärdomar som ska befästa sig i mig.

Jag tror mig förstå, först nu, storheten i tydlighet. Tydlighet. Det blir dagens tema.

Titta, det snöar!

Tittade ut genom fönstret när jag vaknade och fick till min stora förtjusning se att de snöade. Och det gör det fortfarande, om än något långsammare. Åh så roligt!!!! Och sannolikheten att det ligger kvar beräknar jag som goda efter alla kylslagna dagar. Kanske.

Förmiddagsfika för att fika. Nu när Skade äntligen skidat neråt i landet.

Heart of yes

En gemensam vän till mig och A är ute i världen. Han vandrade i väg i början av hösten dragandes sin kärra. Han skulle lifta när han kunde. Hur länge han skulle bli borta fick framtiden utvisa. Han har hunnit med mycket på de här månaderna. Nu befinner han sig i Paris efter att ha bott i strandvilla i Tunisien ett par månader.

Det är en tid sedan vi kunde ha våra härliga samtal öga mot öga. Beta av filosofi, politik, litteratur, musik, hälsa och andlighet timmar i sträck. Alltid med många skratt och oftast med gitarr. Att umgås med Conny är alltid något extra. Vi pratade om det igårkväll över vår Bortsj, fasen vilken Connyabstinens vi båda har!!

Conny bloggar när han kommer åt på Heart of yes. Länk finns i min högerspalt. Klicka över er dit om ni inte har besökt sidan än. Lär känna en sann filosof.

Med skogen som centrum

Utanför är andra december krispigt vit av rimfrost. En ensam skata hoppar runt i ett träd som bara skator kan. Jag var uppe före tuppen. Lyssnade till Enigma och tände ljus innan jag vandrade ut i kallmörkret och startade dagen.

Bakom höghusen syns storskogen. Det är så mycket värmländsk småort som det bara går. Och jag gillar det. Periodvis längtar jag mig iväg på resor till storstäder, kulturutbudet som finns där men inte här - alla museum. Men jag gillar att befinna mig där jag är. Jag gillar att de egna tankarna får utrymme. Att jag får andrum och att min personliga zon omfattar flera meter. Jag gillar att bli igenkänd på Ica och där kassörskan kan lämna kassan för att komma och hjälpa mig sprätta upp en tidningshög. Jag gillar starkt att vara omringad av vargrevir. Jag tycker om tanken att veta att jag bor nära ett riktigt kokande kulturcentrum. Döda och levande, konstnärer av olika slag. Marken osar kultur. Ett av Europas främsta museum för modern konst ligger bland kohagar och lera. Landsbygden kan med.

Mitt liv är kantat av överilade och snabba beslut. Så många viktiga val jag har gjort utan att riktigt tänka efter utan istället handlat i stress och panik. Eller mer utifrån inbillat förnuft än äkta känsla. Men valet att flytta från södra Värmland, Vänern och närheten till staden och vänner och istället flytta upp till norra delen, utmarken och skogen, var verkligen genuint äkta och i samklang med hjärtats puls.

Rikedom

Igårkväll reste sig kundalinilejonet med ett riktigt kattvrål ur djupet av min rygg. Ormen drogs uppåt genom ryggen och nacken. Bokstavligen. Med dans som verktyg till trans och min helt fantastiska skallra händer det storartade saker. Omöjligt att förklara för en oinvigd. Jag känner mig påfylld med energi. Känner att jag bemästrar. Det bådar gott.

Idag kommer nya Lantliv. Som jag har väntat! Älskar att krypa upp i favoritfåtöljen med en kopp te och den där tidningen. Inredning är ett stort intresse hos mig. Ikväll ska jag och hjärtat ha spelkväll. Antar att det blir nya favoriten Mastermind. Imorgon ska vi äntligen göra Borstj, den ryska rödbetssoppan. Livet känns just så glimrande som solljuset utanför.

Inspiration

Bilder från nätet

Snöhjärtat mitt

Om jag fick bestämma skulle jag så här års dra till fjälls. Packa min väska full av te, varm choklad, olästa böcker, koftor och höga raggsockor, bra filmer, plädar och levande ljus. Sedan skulle jag dra iväg på mina skidor och skida fram genom landskapet på väg uppåt, bortåt...

Jag skulle ockupera en fjällstuga med panoramafönster, veranda under tak, öppen spis och magnifik utsikt. Där skulle jag inviga drömtiden. Vända mig inåt. Drömma nattsömnen, drömma våren och visionen. Leva med Björnen och Skade. Jag skulle lyssna till finstämd musik och Lalehs snö + senaste skiva. Vända mig mot det mörkblå himlavalvet och se stjärnorna tändas en efter en. Se snökristallerna gnistra och glimma. Jag skulle äta varma soppor och grytor, hembakta bröd. Jag skulle vara utomhus i rimfrosten och suga åt mig av det kristallvita dagsljuset. Vandra fram och skida fram.

Jag skulle skida iväg idag, igår och inte återvända förrän landskapet fått våryra. Men jag skidar inte iväg utan stannar kvar. Och jag skruvar ner elementen. Tänder ett par extra ljus och dricker mer koppar te. Blir koftornas och raggsockornas okrönta drottning. Jag plockar åter fram min drömdag(natt)bok. Låter mitt utövande fokusera på drömkonsten. Jag vänder mig till Björnen och Skade. Jag låter lägenheten bli stugan. Och oupphörligen längtar jag snöfallet.

1a advent

Första advent. Jag kurar skymning, nästan. Dricker te, fikar. Tittar på de upplysta fönstren och räknar ljusen.

Bön före avsegling

Var med honom om du vill,
den sömnlöse på nattlig färd.

Uppsök hans kala grotta
vid diktens avlägsna strand.

Gå till vattnets källa
och återvänd döende av törst.

Den är galen
som kedjar sitt hjärta.

En dag kanske du behöver vart och ett
av dess otaliga misstag:

Beväpnat med en enkel pilbåge
och några pilar, låt hjärtat löpa...

Under sin jakt på enhörningen
måste det först ge sig in i skogen.

Se till att det under dina fötter
alltid finns ett stycke land som gör dig trygg.

Om det en dag blir för
trångt, finn havet. Sätt segel.

/ Sargon Boulus. Tolkning från engelskan av Birgitta Wallin

Om vatten

Det är lördag idag. Stora lögardagen. Det är mina planer för dagen, vad jag ämmar göra. En skogspromenad i korpskogen och sen. Ett bad med torkade örter och oljor, levande ljus och ett glas med fruktjuice, meditativ musik... Glida ner under vattenytan, simma längre ner i mörkvattnet, ner under isflaken, dansa ner i kalldjupet. Ända ner till Sedna i djuphavsgraven.

Att bada är min stora passion. Året runt, hur som helst. Utomhus en solig dag i glittrande Vänervatten, från en klippa, vid en sandig strand eller direkt från en brygga eller båt. I en mindre sjö eller ett tjärn, bland näckrosor och sjögräs - med lätt panik för eventuella blodiglar. Utomlands i brusiga saltvågor. Inomhus i en klorbassäng. Simma rad upp och rad ner i ett meditativt tillstånd, med levande ljus på kanten och ensam i bassängen eller upplyst och bland flera. Eller i badkaret, själv eller med hjärtat. Skumberg eller lätt oljad vattenyta. Passion. Ett klappande hjärta. Det är i badet, i duschen, bland kluckande eller rinnande vatten som jag verkligen renas. Det är där idéer och tankar föds. Det är där allting sker. Det är där allting står stilla. Det är det enklaste sättet för mig att samtala med gudinnan. Jag är Susanna i badet fast jag heter inte Susanna utan Caroline. Jag är som en mänsklig sjöjunfru, får jag inte badet och vattnet torkar jag ut och dör.

Men det är inte nog, det räcker inte där för mig. I två vintrar har jag allvarligt funderat på att bli vinterbadare men det har stannat i tanken. Sedan barnsben tar jag ibland ett iskallt bad i badkaret, enbart för att få känslan av ett bad utomhus. Börjar jag bada tidigare varje säsong och gör det längre varje höst borde jag ju tillslut göra det året runt utan uppehåll, av mig själv... Så påminns jag om dunderförkylningen jag fick när jag dök i havet vid Västkusten den där höstdagen för ett par år sedan när jag tog dykcertifikat. Jag tappade hörseln. Då hade jag våtdräkt. Kanske ska jag inte tänka på det. Kanske ska jag bara just do it.

Jag längtar efter att resa utomlands. Få packa väskan och lägga fram passet. Känna ilningen i magen när flygplanet tar fart. Jag längtar efter stark sol - och bad, efter annan mat och små utflyktsmål. Hade jag pengarna skulle det gärna få bli Mexiko. Istället ska vi packa badväskan någon dag. Tina mitt hembakta bröd med banan, nejlika och apelsin och göra iordning matsäck. Åka upp till det stora badhuset i Torsby med vågmaskin. Njuta av relaxen och sola, faktiskt! Med övertäckt huvud. Jo, jag behöver det starka ljuset och värmen. En sådan dag går inte heller av för hackor. Underbart!

Fast idag, ett mjukt och varmt hemmabad.

Nu

Utanför går klungor av elever fram och tillbaka mellan olika matsalar, skolsalar och mackar med godis. Det byggs här Hagfors och under tiden är det minst sagt kaotiskt för eleverna, som tar det med ro. Här inne sitter jag och är minst sagt euforisk över den senaste veckans ritande och målande. Jag lyssnar på P3 som förr i tiden i ataljén. Det hör liksom till, det ska bara vara så. Har skapat en ny bild idag och är tacksam för att jag har målandet som ventil och att det äntligen, efter flera år av stilltje eller lugnt svallande, flödar fram. Målandet har alltid varit länken som träder in när det behövs mer än ord. Jag är långt ifrån en stor konstnär men det gör ingenting. Jag har mitt uttryck.

Det är mer än vanligt för mig nu. Befinner mig på en avgörande platå. Valen jag gör - eller väljer att inte göra - kommer vara betydande för min framtid. Daah, det är de alltid men nu än mer påtagligt. Det är nu, när jag väljer att bryta mönstren som jag lägger grunden för mina kommande vuxenår. Jag medvetandegör och synar, det tar energi men fan vad det ger mer tillbaka. Jag vet att illamåendet jag lever i för tillfället är del i mitt tillfrisknande. Vetskapen om att vissa går igenom hela liv utan att ta tag i det de behöver ger vedträd på min eld, för att citera en god vän härom dagen.

Jag har alltid funderat kring det som är viktigt i mitt liv men det har nu intensifierats. Vissa planer jag hade med i beräkningen börjar kännas mer avlägsna. Börjar ersättas av nya funderingar. Ursprunget till mitt tvivlande gällande skrivandet är funnet, liksom till annat och med det i åtanke kommer det bli bättre.

Men hey, vänta nu! Vad är det som sker här och nu när jag skriver? Dessa rader om presterande.. Bra, bättre, bäst.. Det är så tunn linje mellan vågskålarna, mellan drivkraft och när det blir för mycket. Jag ska göra nya vaniljscones under helgen, med bitter choklad till. Det är jag världsbäst på att göra.

Sedan tar jag och skippar det här med presterandetänk för idag.

Sju om mig

Jag har fått en award av Korpvinge. Den innebär att jag ska berätta sju saker om mig själv.

1. Är barnsligt förtjust i snö och rimfrost

2. Har velat bli författare ända sedan jag var barn

3. Ska bli grym på att sticka raggsockor - när jag bemästrar stickorna till fullo

4. Äter inte rött kött sedan 1996

5. Har badat i en grotta 35m under jord

6. Bryter gamla mönster och återföds

7. Vill hemskt gärna resa till Peru och Bolivia (Mexiko, Venezuela, Ryssland, Alaska, N.Y....)

A table for four

Det har flyttat hem en liten nätt servis. Fyra koppar och fyra fat i bästa dockservisanda. Alla i olika färger och med guldkant. En fin present från en vän. Jag funderar vilka som ska bli bjudna på te med vaniljscones. Jag skulle gärna vilja bjuda Grävlingen som har lärt mig att gräva där jag står, men det blir svårt när den sover. Det finns ett par gastar jag vill bjuda in, samt förmödrar och förfäder. Djur, vänner och häxsystrar. Fast innan det blir tefika lär det bli adventsfika med glögg och hembakta pepparkakor. Och jag tror jag bjuder in kraften/solenergin, drömmarna, jordanden och kommunikationen - alla väderstrecken, alla hjälparna. Jag tror jag dukar redan ikväll.

Guld överallt

Skymningstid och solen kommer strålande ur en glipa i molntäcket. Får skeletträden och de få med löv kvar att glittra i gyllene toner. Aldrig förr har jag sett något liknande. Guldträd och smaragdgrön gräsmatta. Just den här dagen, när jag på allvar känner att det är nog. Just idag kan jag inte se de gyllene träden som någonting annat än ett enda stort tecken, ett utropstecken, som ett kvitto till mig. Bort med skiten, bort med de sjuka och döende kvistarna så är guldet det som kvarstår.

Jag tror på mörker men inte på destruktivitet. Det finns inget likhetstecken där emellan. Det mörka i mig vill jag alltid ha kvar, det är vildkvinnan inom mig. Men jag vill släppa fram fjärilskvinnan än mer. Hon med fjärilarna och kolibrierna runt huvudet, med rosa toner och regnbågen i känningen. Med det blonda håret i ett virrvarr. Med en barfotafot i skogen och en högklackad i kulturgyttret. Med stjärtfenan i djupvattnet och händerna i universum. Jag vill lossa snaran kring halsen. Jag vill fullt ut leva min kapacitet. Jag kan och jag tänker.

Pigs on the wing I, II

I.

If you didn't care what happened to me,
and I didn't care for you,
we would zig zag our way through the boredom and pain
occasionally glancing up through the rain.
Wondering which of the buggars to blame
and watching for pigs on the wing.


II.

You know that I care what happens to you,
and I know that you care for me.
So I don't feel alone,
or the weight of the stone,
now that I've found somewhere safe
to bury my bone.
And any fool knows a dog needs a home,
a shelter from pigs on the wing.

/Pink Floyd

Jag lyssnar. Till musik, till mitt hjärta, till andra människor, till tystnaden och till vinden. Till kärleken och vintermörkret. Jag lyssnar och filtrerar bort bruset. Oupphörligt. Det är mitt livs pulserande andetag.

Mat i magen

Min tanke var att jag skulle skriva en serie inlägg om kvinnors vrede och mitt tycke, men så blir det inte. I alla fall kommer inte fortsättningen idag. Jag känner mig mer benägen att dela med mig av ytterligare en matupplevelse.

Jag åt en supergod sallad idag på Vilmas nere i Karlstad. Solklart mitt nya favoritställe sedan tidigare under hösten. Krispig sallad, handskalade räkor, perfekt kokta ägg, grillad sparris med rätt tuggmotstånd, extremt god yoghurtdressing med ingefära... Dessutom står man sig länge på dem. Till och med hjärtat instämmer - och det vill inte säga lite. När han, kungen av klet, väljer att luncha där salladerna hägrar, jaa... Så, ska ni till Karlstad - sikta in er på Vilmas, Östra Torggatan.

Nu väntar jag bara på att fixa kvällsmaten. Tomatsoppa med persilja och solrosfrön samt en klick turkisk yoghurt med parmesan - och säkerligen lite ingefära med inspiration från lunchen. Mat, mat, mat, mat....mat, mat, mat... Haha!

Vrede 1.

Ibland blir det bara så dumt. Att gå från lugn till explosion kan gå på en nanosekund för mig. Att stanna upp och räkna till tio kanske är vad jag borde göra. Det finns mycket jag borde göra men inte gör. Många gånger behöver jag inte räkna till tio, det räcker med de där andetagen. Men ibland, äh fan. Även den finaste och mest vindstilla sommardag kan sluta i brutalt åskväder.

Det är så löjligt att det inte är klokt. Egentligen borde man bara sätta sig ner och skratta åt det. Dra upp en cirkel, tända ett ljus, dricka varm choklad och skratta tills man kiknar. Fast det är svårt att släppa fram den sidan, visa fram och lägga ner - när man står inför ens motsvarighet. Kan jag tycka. Tycker jag.

Rädsla.

"Vi spar alla lögner till morgonen efter, och reser dom glas som föll under festen". Cornelis W
Det finns en poäng där.

Dessert

Apelsin och grapedessert

Skiva eller filéa en eller flera apelsiner samt blodgrape. Krydda med kanel och eventuellt socker. Färdigt!

Hur gott som helst! Dessutom bra med soliga c-vitaminer så här års. Ska själv äta det ikväll. Ska bara fortsätta mitt skrivande ett tag till...

Om lycka

Träden vek försiktigt undan sina skelettarmar och blottade vad-du-vill-torpet. Lät det framträda ur dimmorna, ur mörkret, ur det undermedvetna. En lykta, två, lyktor, tre lyktor brann i fönstren och en talgoxe flög förbi utanför. Innanför höll julbaket på i full gång men om en människa ställde sig på tå och försökte titta in skulle hon inte se någonting annat än sig själv reflekteras i glaset.

På en annan plats slår en cafébricka i golvet. Ett vattenglas exploderar och syltgrädde mosas ihop. En sked åker in under soffa och blir bortglömd. Ingen hör vad som händer. Dunsen smälter väl in i ljudmattan. Den som höll i brickan sätter sig ner. Försöker desperat och förtvivlat hålla uppe sin mask.

En hund rusar genom parken. Vet inte åt vilket håll den ska ta av. Gräddmos och våffelvingar eller sagoben och julkaksbak. I varje ögonblick, i varje stund - finns valet närvarande. Vi kan alltid välja lyckan, måttet på vårt välbefinnande.

Kärlek och lugn

Det händer att jag ibland blir rädd. Rädd för att allt det sunda jag praktiserar, inte blir till omedvetna mönster utan faller bort och att jag återgår till gammalt. Jag blir aningens paralyserad inombords, visar ingenting utåt men blir en smula till en staty, känner av oron och börjar dunka. Ibland kan det dunka på ett par dagar men det följs alltid av lugnet.

Nej, jag behöver inte oroa mig. Hälsa, andlighet och sunda vanor har alltid intresserat mig. Jag har blickat inåt så länge jag kan minnas och jag har svårt att tro att jag plötsligt en dag bara ger mig. Eller att det skulle smyga sig på. Jag får ju en rädsla, en påminnare, god som alla andra påminnare, faktiskt. Jag tror inte på att vi kan bli fullkomliga, perfekta och jag tror inte heller på en gyllene balans. Jag tror på naturens andetag och att vi ständigt rör oss likt en pendel, ett vågsvall, mellan olika punkter/känslor/stadier etc. Jag tror på rörelsen och att vi vandrar framåt, uppåt. Undan för undan utvecklas vi och når ett högre/djupare stadium av insikt och kunskap. Inklusive jag. Och jag tycker att jag gör det bra. Jag äter nyttigt och sunt utan att reflektera över det. Frukt och nötter är verkligen godis för mig men visst, jag svullar emellanåt utan att få dåligt samvete. Jag tränar utomhus, mediterar och praktiserar avslappningsövningar. Jag dricker inte alkohol är noga med sömnen.

Jag tycker nog att jag kan ta och mota den där rädslan i dörren nästa gång. Sluta upp med att låta den vara med mig ett par dagar. Och istället slappna av och vila i tanken att jag är duktig och fullkomlig precis som jag är, oavsett allt det goda. Det spelar liksom ingen roll vad vi gör eller inte gör. Det är rädslan och det dåliga samvetet vi behöver göra oss av med och istället höja självkänslan och sjävkärleken. Vårda oss själva och vår natur som den mest innerliga av kärleksrelationer. Smeka oss ömt, ge oss själva några ömma och kärleksfulla ord - som att vi är vackra och duger för dem vi är. Skriva små lappar, en god måltid på egen hand, ljuva promenader, sex och varma bad och långa duschar. Se våra kroppar som tempel vi villigt besöker och går in i. Dansa loss, cykla iväg, skratta och glömma bort tiden/disken...

Vi behöver inte, när vi summerar dagen om kvällarna, mäta oss själva i allt det vi har eller inte har uträttat under dagen. Vi kan bara tacka oss själva för en underbar dag. Sluta se skavankerna, sluta vara så förbannade uptighta, sluta säga till oss vad vi ska försöka börja med eller sluta med. Det finns inga försök, det finns bara (h)järnhård vilja. Vi behöver inte ens göra allt det där. Vi kan bara ta ett par djupa andetag från magen, låta bröstkorgen vara med och explodera ut allt i hela kroppen på utvägen. Sedan, no more.

Jag tror att det vi tycker är kul, det vi brinner för, det vi känner lust och engagemang för - det är det vi är menade för att göra. Vi är så bra på att inte göra det i den utsträckning vi vill göra utan istället skuldbelägga det. Vi är så bra på att tro att våra "måsten" är måsten och suckande tycka att det är ett nödvändigt ont. Vi är så bra på att vränga till tanken. Vi behöver inte befinna oss i lustiga huset, vi kan kliva ut när helst vi själva vill och istället åka den karusellen vi hellre vill. Fast det behöver ju inte vara berg- och dalbanan... ;)

Appropå

Idag är jag kraftig i mitt månblod och jag känner av den molande värken. Inte den där kraftiga som nockar ner mig totalt utan just den där ständigt molande. Jag har aldrig varit ett fan av värktabletter men när det kommer till mensvärk har jag förr om åren fått utskrivna riktiga killers. När jag var yngre lärde mig mamma att vara hemma från skolan första dagen, för att kroppen behövde det. Och visst var det så men dessutom hade jag så ont att skolan inte var att tänka på. Mamma och pappa lärde mig att inte ha dåligt samvete över att jag var hemma, att det inte var någon annans business och att jag ständigt ska lyssna inåt och på kroppen istället för på andra. Lite lustigt att det var just de som så ihärdigt proklamerade budskapet.. Nåväl, att lyssna på kroppen vid tiden för mitt månblod har aldrig varit annat än en självklarhet just därför kändes det så märkligt att behöva de där tabletterna. Det enda som kunde få bort värken var att jag somnade och det kunde jag enbart med starka tabletter. Te på örter, värmeflaskor, massage etc. hjälpte inte så mycket men var mest skönt för välbefinnandet. Och trots att jag hade såna värkar och hade så kraftigt månblod blev det ändå aldrig någonting jag förknippade med negativt eller tråkigt. Jag lärde mig tidigt att se ljuspunkterna och fick även kunskaper och insikter om hur min kropp fungerar och varför. Jag lärde mig tyda mina egna tecken så att säga, och som jag är säker på att jag inte skulle förstå i samma utsträckning om jag inte hade fått de erfarenheterna som jag har fått. Det här är väl egentligen ingenting jag har pratat om med andra förutom mamma. Det har nog mest pågått i mitt inre. Och ju äldre jag har blivit desto enklare att se det härligt fina i det.

För 2-3 år sedan låg jag nockade hemma utan tabletter och A såg förfärad på. Jag visste via erfarenhet att jag skulle få hjälp i princip omgående om vi åkte till akuten men jag kände mig för dålig för att åka. Och då menar jag inklusive svimningar, yrsel, kräkningar, kallsvettningar, inte kunna gå utan krypa - you name it. Så, det var bara för A att klä på mig alla kläder och täcken och filtar etc som fanns, koka vatten, gå igenom mitt örtförråd och berätta sagor. Till slut somande jag där någon gång på morgonkvisten och när jag vaknade mådde jag bättre än vad jag någonsin har gjort efter tabletterna. Det var ett ganska enkelt val att inte hämta ut mer tabletter.

Nu försöker jag istället än mer bejaka vart jag befinner mig. Ibland känner jag inte av något och skulle kunna fungera som vanligt i min vardag andra gånger känns det betydligt mer. Numera tar jag bara Ipren om jag måste, typ är någon annanstans än hemma. Men annars är det bara mina egna örtblandningar som gäller. Och oftast är det lugnet och stillheten jag söker, som av sig självt. Jag gillar att stänga dörren kring mig och sitta med te eller varm choklad, inte göra någonting eller just det som jag känner för för stunden - som skriva, läsa... Det kan lika gärna handla om att dansa, träna, umgås men vad jag än känner för så lyssnar jag till det. Det blir mina lyxdagar i månaden. De dagar jag unnar mig det där extra, just för att jag kan. Och det går alltid att genomföra. Det gäller bara att vara kreativ och finna lösningarna som passar in i vardagen. Om inte berget kan komma till Mohammed får Mohammed komma till berget. Just så enkelt. Jag tror, inte bara när det gäller månblödningarna utan överhuvudtaget, att ju mer vi lyssnar till och befinner oss i nuet ju mer effektiva blir vi. Är vi fullt ut lediga blir vi fullt ut fokuserade på jobbet. Inte det här både och, det är det som är boven och stjäl energi.

Idag har jag just en sådan där introvert dag. Men jag är inte nedstämd för det, tvärtom. Jag käner mig sprudlande glad men på ett lågmält sätt. Jag har nyss druckit varm choklad och läst sådant jag tycker om. Jag ska strax packa för att åka upp till Dalarna under helgen. Under helgen kommer jag vara ute i skogen för fullt, vi ska baka pepparkakor, jag ska göra en krans och dessutom är det nymåne ute. Alltså fullt med saker som i sig skulle få mig i högvarv men jag väljer att visa det genom att bara sitta här, tyst, och bara vara kvinna.

Och det där jag skulle ha gjort idag får jag helt enkelt göra en annan dag. Det ordnar sig, det gör det alltid - om man vill.

Och för den som ännu inte besökt yoni.com säger jag bara, gör det. Finns så mycket kul och läsvärt på den sajten. Jag undrar om jag inte ska ta och baka ett par yonipepparkakor ändå. Fittor och snäckor om man så vill. Dekorera med silverkulor. Kanske inte något för adventsfikat med vännerna utan mer som en hyllning och för den egna fikastunden.

Marilyn Monroe och True Blood

Trodde aldrig att jag skulle se Marilyn i samma mening som True Blood men plötsligt så händer det. Och här dessutom.... Det är på tiden att min blogg pryds av en bild på Marilyn Monroe. Åh vad jag tycker om henne. När jag var runt 11-12 lånade jag allt som fanns på bibblan om henne och filmhistoria. Jag lånade fotobok efter fotobok med bilder på henne, såg och spelade in dokumentärer, köpte skivor, såg filmerna - om och om igen. Prydde väggarna med bilder av henne, önskade mig den jätteäckliga parymen med hennes namn, läste alla böckerna. Dock har jag ännu inte läst den här: http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9100580910, märkligt nog. Det finns en bild på henne, jag undrar om det inte var bland dem sista, där hon står vindrufsig i håret på en strand, inget poserande, bara Norma Jean Baker rakt upp och ner. Ja, så är det, Marilyn, drömkvinnan, är alldeles frånvarande. Det har alltid varit min favoritbild.

Ja, så lånade jag böcker om filmens värld också. Jag skulle ju bli skådespelerska där ett tag. Lånade alla gråa och dammiga böcker om hur det var då, för läääängesen. Såg alla skräckfilmerna. Det var alltid skräck av någon anledning, hmm... Jag var ju gammal stammis på bibblan redan på den tiden. Det förde med sig lite postivt. Under den här filmmanin hade de alltid samlat ihop en ny hög med böcker åt mig och jag lånade om och om igen. Givetvis agerade jag också, med en seriositet få förundrad. Det var allvar ska jag säga. Jag antar att alla barn har sina manier men jag var liksom mer än alla andra. Drog allt till sin yttersta spets, jämt. Allt eller inget liksom, så har det alltid varit.

Ikväll är det sista avsnittet för säsongen av True Blood. Jag antar att jag kommer att ha gjort chokladbollar för att överraska tills dess. Fast jag undrar jag om det handlar om så mycket överraskning egenligen. Är väl mest ett försök till att linda in det egna suget. Jojo. Eller, nej, menar jag ju....

Fint hus

Att bli med hus är kanske inte något vi planerar in den närmsta tiden men det är alltid lika roligt att titta. Iaf om man frågar mig. (Visserligen har jag varit grymt sugen på sommarstuga de senaste 6-7 åren men det finns liksom inte utrymme för det, inte minst ekomnomiskt sett..) Av någon anledning brukar det mest vara övergivna kråkslott i rejält renoveringsbehov som tilltalar mig. Hade jag möjligheten skulle jag göra som Agatha Christie gjorde och köpa fallfärdiga hus, renovera upp dem, inreda dem och sälja dem med vinst. En smart kvinna det där... Det finns framför allt två hus som tilltalar mig på det sättet. Ett av dem är just ett obebott hus längs huvudgatan i Grums. Det ligger högt uppe på en kulle och ligger nedan ett av dem hus jag är uppvuxen i. Det andra är grannhuset i Lindesnäs. Jag ser dem båda renoverade framför mig, vet precis hur. Åh, de skulle bli så fina!

Ett hus som inte behöver renoveras är det här, beläget mellan Leksand och Borlänge. http://www.hemnet.se/beskrivning/539816 Ja, det skulle väl vara det där ena sovrummet då. Hysteriska rosa nyanser på väggar är inte min melodi, på handväskor och kläder, ja men inte inredningsmässigt. Huset tilltalar mig väldigt mycket även om jag kan tycka att 1,8 miljoner är mycket för det objektet. Mmmm.... jag kan lätt tänka mig det ja... Och det första jag skulle göra till sommaren vore att lägga igen den förskräckliga dammen.

Antichrist

Tidigt imorse stack hjärtat till Uppsala och jag passade på att ta sovmorgon. Ja, eller snarare sovförmiddag. Fullt av drömmar och bearbetning, var som jag var inställd på ett tvättprogram som inte kunde avslutas innan utsatt tid. Så när jag vaknade funderade jag på om det var någon idé med frukost eller bättre att invänta lunch..

Vi såg Lars von Triers Antichrist igår. Som jag har väntat! Något så kopiöst bra, se den!! Se den. Jag förstår mig inte alls på all den bittra kritik den har fått. Och allt snack om kvinnohat, vad har de byggt det på? Jag förstår inte. En otroligt vacker film, på många sätt och plan. Jag ska inte förneka äckelkänslan jag satt med stundtals, vet faktiskt inte om jag någonsin har känt ett sånt äckel inför en film. Mycket intressant handling och väldigt bra spelat, otroligt realistisk. En av de absolut bästa filmer jag har sett, om inte den bästa. Högt betyg till Trier alltså, som vanligt.

Påfyllning

Måndag igen och tillbaka från helgens intensiva. Under fredagen och lördagen pågick värmlands bokmässa, jag jobbade som konferencier på en av scenarna och A uppträdde och tog emot fint pris. Det var heldagar må jag säga. Stundtals mycket, problemlösning men bara sååå roligt. Mer energi i slutet av dagarna än innan. Jag trivs så förbaskat med det där. Att arbeta med projekt, med kultur, att stå på scen, att hålla i trådar, att lösa problem - och dessutom att jobba på muséet. Jag hade min praktik där under gymnasiet och arbetade med att hänga en känd utställning (där jag fick beröm av konstnärinnan) samt ta ut vinnarna i en rittävling för barn. Dessutom var jag med i den grupp på estetiska som fick en installation utställd i parken mellan den gamla och nybyggda delen.

Två heldagar i den miljön fick mitt hjärta att pulsera riktigt bra. Jag hade det riktigt förspänt som fick hålla till på ett ställe, gå miste om den övriga stressen och förmånen att presentera och lyssna till riktigt intressanta bokprat samt givetvis möta måntga intressanta människor, författare samt andra. Det var roligt att möta upp A emellanåt och ta en fika eller lunch, eller bara prata ett par minuter och gå omkring. Ett enda stort mingelparty kan man säga.

Som om inte det var nog skruvade vi upp volymen en aning under gårdagen och begav oss till Östra Ämtervik, Selma Lagerlöfs Mårbaka och årets julmarknad. Om det är nåt som frammanar stress så är det väl just detta - jul, marknad och medelålders. Ja jisses... Det är trevligt, riktigt trevligt men varken jag eller A härdade speciellt länge. Fördelen med att ha varit där förrut är att man vet precis vad man har att vänta och vart och således, även om vi gick igenom allt, visste vi exakt vart vi var på väg. Men det spelar egentligen ingen roll det som är helt klart höjdpunkten på den vackra marknaden eller julmässan är definitivt getterna. Det är bestämt, i framtiden ska vi bo så vi kan ha ett par stycken.

Så, nu sitter jag här, inspirerad att skriva men inte på intervjutentan....

Tricky

Imorgon åker vi ner mot la stada igen. Men det var aldrig givet att det skulle bli just imorn. Ända in i sista sekund låg det bud på idag men så ångrade jag mig, igen. Under tiden jag velade fram och tillbaka och skapade nya planer hann A återigen med att lugnt sitta still. Jag förstår aldrig hur han lyckas.

Hjärtat sa igår "packa nu så du har det gjort så du inte behöver stå i sista sekund". Mäh, svarade jag, det gör jag till morgonen. Jag menar, jag är ju rutinerad packare. Imorse sa han "packa nu på dagen så du är färdig när vi ska åka". I eftermiddags sa han ingenting men lade fram min bag mitt på golvet brevid sin som han fyllde på ett kick. Nu är klockan närmare 22 och jag ska börja packa, snart.

Det är så grymt irriterande, han är alltid först klar oavsett hur mycket handikappstillägg med tid jag än får.

Kära Gud ska det alltid vara såhär?

Nysnö och kumminkakor

Boden på Granngården har stängt dörren. Det går liksom inte an att vädra med halvöppen dörr när vintern är i antågande. Hela natten har det snöat, ja, föregående kväll likaså och under förmiddagen och nu på eftermiddagen fortsätter flingorna sin virveldans ner från himlen. Redan i den bittida timmen hade boden bestämt sig för att stänga. Helst hade den velat invänta kaninerna men eftersom inte de behagade komma in utan ystert skuttade omkring i nysnön så fick det vara. Lite bitter och morsk har den blivit med åren, sagoboden.

Men kaninerna ville som sagt inte skutta in, de ville uppleva snön. Under sommaren har de lyssnat till fru Kraxas skräckfyllda berättelser om snön, om allt det som händer om vintern och om vintern allena. Hon skrämde upp dem till bristningsgränsen om alla de faror som lurar i snöbädden, om kylan som letar sig i bakom varenda fjun, om spåren som röjer gömstället och matförrådet. De trodde inte på henne där och då men nu, efter timmar i virveldansen förstår de vad gammelkråka menade.

För en stund sedan letade de sig ner till hörnet där granhäcken möter risdungen. Där finns hemligporten som leder ner till herr Grävling och hans residens. Det får vara nog med snöänglar och rumpestumpefrys nu tycker de. De vill ha det varmt och gott istället. Det tog sin lilla tid för dem att finna ingången men att vandra grävlingegången gick desto lättare.

”Vi har med en gåva till dig herr Grävling, här”, sade de och räckte fram en bunt med vissnade löv när han försiktigt öppnade dörren. ”Öppna!”. Grävling öppnade omsorgsfullt upp bunten med sömniga händer. På ett särdeles vackert lönnlöv låg en samling med hans favorit bland sötsaker, lerdoppade rönnbär. Han förstod allt vad det var dessa ynglingar hade för avsikt med besöket. För trots allt är det inte alldeles för vanligt med kaniner och grävlingar som hälsar på varandra bara sådär. ”Ja, när ni kommer med så här fina saker, började han, så får ni ju givetvis stanna. Skutta in ni, lägg er nere i varmhörnet ni ungdomar, det blir bra det” sade han och kånkade i väg till bädden med munnen full av rönnbär, ”men väck mig inte.” Nattinatt.

Men ingen av dem hann knappt slumra till förrän ljuden började stråla från boden. De vet inte riktigt vad det är som händer däruppe men sova går inte. Han var lite retlig först Grävling när han återigen stördes i sin vintervila men nu äter han stora lass kumminkakor med äppelmos och dricker rom ur en liten rosig tekopp och då är han mycket gladare. Nu tycker han nästan att det är lika festligt som på tiden när han jobbade på Klarälven. Då bodde han och en Golden Retriver på en gammal pråm och tillsammans arbetade de med att kratta ut sanddyner. Och när de inte var i tjänst brukade de lägga till i en vik och dansa rumba med änder. Just rumba och kumminkakor råkar vara hans favoriter.

Utanför är himlen midnattsblå och snön skimrar ännu vit, från boden hörs just rumbatakter. Den här kvällen kan sluta precis hur som helst.

Mysigt

Jag har fått en ny favorithörna här hemma. När vi i somras gjorde om här hemma och byggde en platå för mitt skrivbord skapades det en myshörna helt av sig självt. Vår hall är så stor och avdelad med en spaljevägg så den känns mer som det arbetsrum kombo bibliotek som vi har skapat den till. Där i den där hörnan iaf, har vi skapat en läshörna och jag fullkomligt älskar att sitta där med en kopp te och läsa. Jag har gillat det från första stund men det var först idag som det slog mig hur mycket jag faktiskt gillert´ och att det faktiskt är favorithörnan.

Idag, efter morgonrundan och snöfall, var det så jäkla gött att sitta där och värma mig. Två lager strumpor, goaste varmsjalen, fleecepläd, två grävskopor med te och senaste numret av Lantliv...heeeeelt underbart! Och jag blev något varmare..

Ikväll bakar jag bananbröd med kanel och apelsinskal och väntar på True Blood.

Tvivel

Skriva, det är vad jag vill med mitt liv. Författa böcker, disciplinerat skriva var dag, förmiddag och eftermiddag. Starta dagen med yoga/promenad/bad, tända ljus till frukost och sedan skriva ur mig. På kvällar umgås med familj och vänner, kanske leda kurser eller nåt. Måla och skapa. Jag vill det här så starkt, det är vad jag kan.

Eller? Kan jag verkligen det? Skriva... Jag tycker själv att jag är det, min omgivning tycker det. Lärare har sagt till mig genom skolans alla stadier att jag borde ta tillvara på min skrivartalang. Det borde väl räcka, eller?

Om jag ska sammanfatta mig med en känsla så är det tvivel. Kritiskt granskar jag mig och frågar mig själv om jag har berättelser som hänför eller lockar läsare. Om jag verkligen har tillräckligt med flyt genom sidorna - om det finns någon action. Om jag har något intressant att säga. Och är det inte så att jag behöver välja genre och nisch? Det har ju inte jag gjort, jag bara skriver jag ju. Rakt upp och ner, noveller och dikter, lite mellangrejer som jag inte riktigt vet vad jag ska kalla det. I hela den här konstnärsvärlden där det inte finns några rätt eller fel eftersträvar jag och söker efter rätt. Förnuftsmässigt vet jag att det bara är känslan, tron och ett jävlar anamma som krävs, så varför kan jag inte greppa det i hjärtat? Eller är det det jag gör men strular till det ändå? Det är väl för fan bara att strukturera upp skrivandet och sätta igång kan jag tycka, faktiskt.

Och samtidigt är det den här rösten i mig som säger att det här är bra. Det är skitbra att jag ifrågasätter för det kommer föra mig framåt. Jag kommer utvecklas. Till det bättre. Om jag struntade i det så skulle jag ju samtidigt strunta i hur det gick med mig och skrivandet. Och då måste jag ju dokumentera. Spara alla anteckningar, för det här kan ju få användning av i framtiden...

Och det är väl egentligen det här jag vill ta fasta på och som för tillfället faschinerar mig, tvivlet. Det mänskliga tvivlet. Uppkomsten, uttrycken. Inte bara hos mig utan allmänt. Vad det gör med oss. Det finns många intressanta historier i det. Och då har ju något att skriva om! Eller??

- - - - - - -

Idag har jag och hjärtat vår förlovningsdag. För två år sedan var det lördag, eller söndag, en strålande vacker och kall höstdag. Vi satt uppe på Gastberget och hade picnic, bytte ringar och kollade på skymningen som lade sig tillrätta mellan träden. Jaha, sade vi efter ringbytet, vad gör vi nu då? Jag tyckte det kändes lite som att leka vuxen. Faktiskt! Även om det var jätteromantiskt och helt i linje med oss.

Vi leker fortfarande. Ofta. Igårkväll hade vi hysteriskt roligt. Anders, som är så jäkla snygg, kan bli så oerhört ful med små medel. Och det blev han igår, med hjälp av egenkomponerad mustasch och riktigt illasittande keps. Vi har nog karaktärer till en hel uppsättning snart.

Död eller levande?

Det vi fokuserar på, det vi drömmer om, det får vi. Snurrar det negativt i våra huvuden lär vi med all säkerhet suga åt oss mer negativt. Stör vi oss på irriterande småsaker hos vår partner lär vi med säkerhet fortsätta fokusera på det. Om vi inte tycker om våra kroppar eller något annat hos oss själva lär vi fortsätta tänka negativt. Sänder vi ut negativt kletar vi fast mer negativt på flugpappret vi sänder ut till omgivningen. Och tvärtom, väljer vi att se kärleksfullt och lättsamt på saker och ting lär vi förvånas över hur lättare det känns. Ser vi vår partner i hans eller hennes fulla ljus lär vi överväldigas av den känslan till slut, de där störiga momenten kommer blekna bort av sig själva. Likadant med oss själva, är det kroppen vi inte trivs med lär vi få till en förändring först när vi ser oss som det tempel vi är och när vi vårdar oss själva som vilken kärleksrelation som helst. Sänder vi positivt, får vi mer tillbaka. What goes around comes around, faktiskt. Det är vad jag tror.

Låter det New Ageigt, kärleksflummigt och lite väl naivt och optimistiskt? Då har du en del att jobba på. Givetvis är det inte alltid enkelt och går med en klackspark men när blev någonting här i livet enkelt? Jag har sagt det förr och jag lär säga det igen, vi har en del skyldigheter inför oss själva. Jag tror inte på att luta sig tillbaka och låta livet och jaget skötas av sig självt. Jag tror på ständigt arbete. Vill man komma någonvart så är man varsegod att börja arbeta med/för det. Det kan finnas hur många hinder, faktorer och förklaringar som helst som gör att vardagen och verkligehten är så gråtonad och inte svartvit men i slutändan, när det väl gäller, så är det faktiskt just så enkelt. Man har två val, det är bara en själv som kan välja. Inga bortförklaringar som helst duger. Det kan vara extrasvårt än vad det behöver vara, det kan kännas, det kan svida och det kan bränna men i slutändan har man alltid valet.

No mercy. Det är brutalt rakt. Vi fjantar med oss själva alldeles för mycket. Vi begär för lite och vi begär för mycket. Det är fan inte okej. Jag tycker inte det. Det finns inga ursäkter för att inte rycka tag, för att inte arbeta. Vad det än må handla om. Livet är för kort, alldeles för kort för att inte inta huvudrollen och inte göra medvetna val, för att inte välja livet. Så, lever du eller är du död? Jag kan villigt erkänna att jag levt zombieliv, eller ett vampyrliv om man så vill. Jag har stundtals varit duktig på att undvika livet. Jag känner mig färdig med det nu. Det lockar mig inte längre.

...

Lust for life

Imorse vaknade jag efter en orolig natts sömn med drömmar om vampyrer och mord i engelska trädgårdar med framdukade tebord. Jag antar att min vampyrfeber och faiblesse för afternoon tea börjar ge uttryck, uppebart...

Trädens grenar är nästintill skelettarmiga nu och det piskande regnet är snöblandat. Under helgen låg rimfrosten tät uppe på berget. Himlen är inte längre isblå utan blyfläckat grått. Ingen återvändo nu, graven och grottan väntar, på Grävling och Björn. Grodan och Paddan fryser ner sig själva.

De senaste dagarna har för mig handlat mycket om släktskap och sårläkning. Tankar har tänkts och ljus har tänts, inte bara över döda förmödrar och farfäder utan även över levande. För mig handflar inte släktskap enbart om blodsband utan även om sammanflätade trådar i livsväven. När jag väver läker jag. Den senaste tråden kom idag på posten. En stor rosa vacker pärla att trä upp. Ett reportage om Ulrika Hydman Vallien, maken konstnären och deras hus. Som ett brev på posten (!) kom påminnelsen och trumslaget på urtidstrumman. Jag dunkar samma slag, mitt liv, mina drömmar. Så jävla lika fast så otroligt olika. Huset, utomhusbaden, resorna, tempramentet, skaparkraften, kreatvitetsmåstet. Jag är inte tokig, mina drömmar är inte luftslott i fantasierna. De är högst verklighetsbaserade. Jag knyter fast mig och slänger mig ut till trådarna, till pulsslagen som dunkar passionerat rött.

På andra sidan älven, i gyttret av bruna och gråa björkkvistar skymtar det röda torpet fram. Lamporna och ljusen fladdrar gult i vinden. Huset blir vad jag gör det till. Livet blir vad jag gör det till. I slutändan är det alltid det det jhandlar om, vad jag gör det till, vad jag skapar det till. För mig är det ett pepparkakshus, ett näste för jamande katter och skomakardrömmar. Det är min dröm som skymtar fram, mitt levnadsöde och min ledstjärna. Det är skymten av land ute på ett öppet hav, det är kistan öppnad av pirater. Det är aha-upplevelsen hos eleven i skolan, det är ett okänt leende ute på gatan. Det är mörkret, det är ljuset, det är allt och det är ingenting.

I eftermiddag ska jag skriva det där viktiga brevet. Jag ska baka ett kolossalt gott bröd på de bananer som ligger tillsammans i full dekadens och förruttnelse, nästan. Jag ska ta ett fotbad med renande tallkvistar och en god kopp te. Jag ska vältra mig i välbehag.

Buffy Saint Marie - Starwalker. För det inombords och för banden jag knyter. För värmen.
http://www.youtube.com/watch?v=oo6bf88iHHU

Längtan Öster

Det finns en väg som tar mig österut, sa hon lyriskt. Inte så långt bort som till det gamla tsarriket eller öster om solen men tillräckligt långt bort. Den leder in i och bortom storskogen. Bortom granmörkret och mosstystnaden. Vandrar man rätt kommer man till oasen, till lugnet och andhämtningen, till pepparkaks- och saffransmyset. Det finns löv utlagda som visar vägen. En gång fanns där vägvisare men de är sedan länge utdöda. Om man vet var man ska tittta och om man tittar noga ser man resterna efter dem. Små urtidshögar, knappt en meter höga.

Det finns en trapp att vila på men där jag aldrig har suttit.

Flagor

Det finns en bod på granngården och när den öppnas händer sagolika ting. När den står på glänt skymtar ett osynligt staket, en fågelbur från sekelskiftet. Det krattas utan krattor och de gyllensprakande lövhögarna tar form likt svampar. Kaninerna puffar omärksamt på nosarna och hoppar undan innan det sker. Bland grenarna i granhäcken sitter de och dricker riktigt svart kaffe ur kåsor spunna av spindelväv. Ett spöke ångar upp i luften och får sällskap av flera. Ett koppel av dem ger sig iväg till Canterville, det stundar fest för spökadeln.

- - - -

Igår överlämnades det en kasse till oss med en del av min barndoms sällskapsspel. Och jag som är en strålande stjärna på att gilla dylika spel stornjuter ännu. Och hjärtat som säger att han gillar allt utan kortspel har helt plötsligt fått mycket att bevisa. Plocke pinn eller den försvunna diamanten, c´mon!

Småstadshjärtat

Imorgon ska vi ner till la stada. Märkligt, förr åkte jag dit på laglydiga 20 min men oftast mindre, var van att vara där ett par ggr/vecka, ta en fika där och en annan där, träffa den och den, fixa det jag glömde gången innan, plugga.. Numera blir det till dagsutflykter och de inträffar med alltmer längre mellanrum. Listor för avbockning prioriteras före det spontana, ansiktscremer och linsvätskor köps två och två. Och det bekommer mig inte, tvärtom, jag tycker det är skönt att få åka hem igen till storstogen. Visst, absolut, jag kan sakna ihjäl mig efter spontana och snabbt påkomna träffar och fikastunder med vännerna, uteserveringsbesök för en drink och middagar med hjärtat men ändå jag trivs med att bo utanför, oftast. Det är något visst med att inte ha det inpå knuten.

Fast i söndags var det inte lika kul. Marvin Gaye strömmade ur högtalarna och ute rev fukten och vindarna i de gula löven och kala kvistarna, vi låg och drog oss extra i sängen. En perfekt hångelmorgon. Jag blev så otroligt sugen på att inhandla ett par tidningar och köra frukost/långfika på caféet och spendera bort ett par timmar, minst. Fast i vår lilla håla är det stängt på söndagar, för det har det alltid varit och lika bra var nog det för inte har jag så mycket att spendera inte. Istället blev det vaniljscones och Alien-maraton, funkade bra det med.

Nu var det ju egentligen inte mat jag skulle skriva om, antar att jag borde äta lite kvällsmat..

Bokmal

Jag är verkligen inne i en bokslukarperiod nu. Av den typen jag trodde jag slutade med som 14-åring, då den verkliga världen helt plötsligt blev mer intressant än den fiktiva. På den tiden lånade jag hem runt 5 böcker/vecka, plöjde dem plus andra samt hann med att prestera topp i skolan och samtidigt ha ett socialt liv. Hur lyckades jag kan jag undra idag. Fast iofs så var städning, diskning, tvätt och matlagning etc sådant som kanske inte var just mina främsta uppgifter...

Iaf, nu tycks jag nästan vara där på nytt. Imorse steg jag upp en halvtimme tidigare enkom för att läsa ytterligare 40 sidor i En vampyrs bekännelse av Anne Rice. Jepp, den värmländska gotiken och sägnerna av Lagerlöf har fått lämna plats för vampyrism. Passande nog i Alla Helgonatider.

Upp till dig

Det finns och kommer alltid finnas ett koppel som vill dra oss tillbaka. Låta oss veta hut, vår plats och få oss att dresserat gå fot. Vem eller vilka som håller i kopplet är egentligen oväsentligt, många gånger är det nog egentligen oss själva. Det viktiga är att vi sliter oss loss. Lever, hoppar och springer precis så högt och så långt som vi vill och ämnar. Det är vår förbannade plikt mot oss själva.

Själv vet jag ännu inte om jag har fattat galoppen men jag har bitit av strypkopplet och jag är på G. Watch me!

Välkomna, välkomna!

Så mycket som händer och samtidigt precis som vanligt, ingenting alls. Hjärnan snurrar goa intryck och upplevelser, bearbetar och gör nutiden till vackra minnen. Likt höstlöv att plocka fram till sommaren och njuta av. Det är så mycket jag vill skriva om här, så mycket jag vill dela med mig av och samtidigt vill jag tystnaden. En del grejer funkar bättre live. Så därav, jag bjuder in er alla till en riktig tefest old style, med scones, kakor, sylt och marmelad, spruckna koppar och nya jättevackra. Med spetsdukar och dimmig lantmiljö, goda samtal och rosiga kinder. Tänk Alice i underlandet (för övrigt en av mina favoritböcker) och Agatha Christie (min drottning) men lämna morden hemma, eller nä, gör för fasen inte det. Låt oss krypa närmre och helt exalterat smida planer på vem mördaren är...

Spinning around

Mina två största problem med mig själv är att jag tänker för mycket och spinner i 190. Det är inte genomdåligt i alla situationer, tvärtom. I vissa kan de vara en enorm fördel. Att jag tänker för mycket kan även innebära att jag inte räds att gå på djupet, att ta tiden för att sätta mig in i något etc. Att jag spinner är att jag brinner, att jag kan engagera och känna engagemang. I mina spinnar perioder brukar jag även vara effektiv, kreativ och produktiv.

Men så kan ju även spiralen snurra sämre.... När jag spinner kan ingen stoppa mig, inte ens jag själv. Det är som en gammal radio som fortsätter gå fastän batterierna är urtagna, som en karusell som inte går att stoppa. Det stjäl energi så inåt helvete. Är jag i en period när jag både spinner och tänker för mycket, ja gissa...

Nu för tiden har jag lärt mig att bromsa och plana ut. Jag varken vill eller kan radera ut, jag är ändå jag och en riktig humörmänniska men jag kan leva mer harmoniskt, vilket är mycket skönare. Dessutom får jag mer gjort, så förbaskat mer gjort. Jag har ju energi som räcker längre stunder. Det är inte alltid helt enkelt att ligga steget före mig själv. Jag antar att det på sätt och vis innebär att jag har vuxit upp i dess rätta bemärkelse. Jag kan förstå hur en småbarnsförälder har det som ligger steget framför.. Det är riktigt gött att förändra och skapa goda mönster och rutiner.

Jag tror vi alla bär på en djävul/frestare ibland, som vill få oss av de goda vägen vi vandrar. Med den goda vägen menar jag den rätta vägen, den svåra vägen (för att vandra rätt är aldrig att vandra lätt, det är en annan väg) den väg vi väljer medvetet. När vi gör hälsosamma val, hälsosamma ur olika synvinklar. Hur som, när vi har vandrat där ett tag i snårskogen väcks en djävul inom oss som vill få oss att tro att vi är fel ute, får oss att spinna...och det enda vi behöver göra är att hålla fast i oss själva, i tron på att vi faktiskt fixar det och är rätt ute. Då prövas vi och vi vinner. Vi vinner framgång och insikter, vi mognar.

Oj, oj...låter en hel del mer kristet än vad jag har för avsikt...Och enklare också för den delen.. Jag tror aldrig livet kommer bli genomlätt. Vår lycka och sinnesro beror istället på hur vi tacklar motgångarna. Vad vi gör dem till, om vi gör en höna av en fjäder eller väljer att betitta fjädern medan den sakta seglar förbi. Kan visserligen hända att det ibland är en hel fågel som flyger förbi men ändå - det är livet!

Och man är aldrig ensam. På varje liten rädsla eller pirr av nervositet sitter det en bukett av andra människor i ens närhet som upplever liknande känslor. På sätt och vis tror vi för mycket om oss själva samtidigt som vi tror för lite. Och det är där vännerna kommer in. Hur mycket enklare kan tillvaron inte kännas efter en stund med vännerna? En fika på stan med mina tjejer brukar få mig så jäkla lycklig i livet när jag innan kanske har varit skitorolig för nåt. Vänskap är magi. Tänk om vi kunde behandla våra okända medmänniskor på samma sätt som våra närmsta vänner, vad vackert det skulle bli i samhället - och ödmjukt. Det är sånt som skulle få oss att inte gå igång på en otrevlig kassörska utan istället tänka att ja, ja hon har ju problem med ditt och datt. Det är sånt som får oss att se bakom den järnhårda attityden på ungdomar vi möter och istället se den osäkra människan, just därför bjussar vi på ett leende.

Och jag tror det är då man slutar upp att tänka för mycket utan landar mjukt i att bara vara och göra. Det är då man säger ja till att leva.

Berömda ringar

Just nu läser jag Selma Lagerlöfs släktkrönika om Löwensköldarna: Den Löwensköldska ringen, Charlotte Löwensköld samt Anna Svärd. Den första boken handlar om en ring som blir stulen ur en grav och som sedan skapar begär, ägandelystnad och besatthet hos alla som kommer i dess väg och därmed även drabbas av olycka. Kort och gott, mer än så säger jag inte då jag tycker de är riktigt läsvärda.

Men handlingen känns onekligen bekant. En ring som skapar ett beroende, en besatthet och bringar olycka, hmm, hmm, hmmm - var känner jag igen det måntro?? Skulle inte alls förvåna mig om Tolkien hade Lagerlöfs svit som förlaga och inspirationskälla när han skrev om sin berömda ring.

Det var en gång...

Hon stoppades från att drömma, från att flyga fritt över träden och blommorna. Kontakten med de jordiga händerna, med de smutsiga tårna och knäna bröts innan det började gro drömskefrön. Det spilldes ut förtrollat grått över den gnistrande paletten, som en ständig påminnelse, som ett ständigt beroendeklister. Hon kröp in i mörkergarderoben, kröp in i den svarta värmen och stängde dörren. Hon kröp ut igen fast ett par år senare och med händerna avhuggna. Hon blev en stympedocka. Det var mycket som var trasigt och hon ville läkas och botas. Hon var tvungen att vandra snårskogen. Så hon packade ihop sig och gav sig av. Och sakta och fort samtidigt växer händerna ut igen. Redo att drömma, att skapa, att blomstra och verka. Det vill fortfarande spillas ut förtrollande grått men burken når ej längre fram.

Tillstånd

Mycket behöver bearbetas, behöver sjunka in - och jag njuter storskaligt!

På toppen av ett berg

Ikväll, inatt, känner jag mig så sugen på att ge mig ut i skogen, upp till toppen av den gamla skidanläggningen. Sitta i frid av månens ljus och vindens sus. Låta skallran rassla och rösten sjunga.

Anna Anka

Anna Anka sveper över landet och överallt tycks det uppstå efterstormar. Själv tycker jag det är ganska uppfriskande. Nu kan jag inte påstå att jag har vidare koll på kvinnan då skvaller och kändisar knappast finns med på min lista över intressse. Det jag har snappat upp har jag svårt för att ta för sanning och skrattar gott då hon för mig är en kvinna som mest verkar provocera. Det roliga är hur vi som svenskar åter igen suger åt oss likt tvättsvampar och känner oss manade att hugga tillbaka. Varför ens bry sig? Det är så intressant som fenomen att det inte är klokt. Hemmafru eller inte, varje familj gör väl som den vill, eller?

Hon får tycka vad hon vill, i ärlighetens namn bryr jag mig inte det minsta. Däremot tycker jag det är hur härligt som helst med en individ som inte räds för att skräda orden och uttrycka sin mening. Oavsett om det är ren provokation eller äkta statement. Sverige är proppat med alldeles för många mesar och mellanmjölks drickande lattesvenssons. Det är så bedövande tråkigt att det lyser beige (dvs latte) lång väg. Och jag tror det är där skon klämmer. I min värld handlar nästan alla sådana här försvaringar uteslutande om dåligt självförtroende och svensk avundsjuka. Om fler slutade upp med att oroa sig för att bli omtyckta eller falla rätt i mun så skulle vi ha betydligt mer jävlar anamma i det här landet och det skulle se betydligt annorlunda ut. Och då menar jag definitivt inte till det sämre.

To Russia with love

Jag är svag för Ryssland, har alltid varit. Det är som en livslång och passionerad kärleksrelation. Som 5-åring pekade jag i pappas almenackskalender och frågade vad det hette. Han svarade Sibirien. Sedan dess har jag velat åka dit. När jag var runt 12 lärde jag mig ryska via UR, märkligt nog försvann de språkkunskaperna... Hmm...i ärlighetens namn lärde jag mig nog bara att räkna och säga enstaka meningar och fraser. Sedan år tillbaka hägrar Transsibiriska järnvägen som resmål och i bokhyllan tronar reseböckerna. På måndag ett föredrag om just det samma.

Hur som, jag åtrår Ryssland och finner det intressant på många sätt. Inte minst den klassiska klädstilen och kulturen. Jag har målat upp en bild av mig under hösten där jag framöver går klädd i etniska kläder, långa kjolar och blommiga sjalar (alltså precis som nu), dricker fernet som enda alkohol och röker på en ostoppad pipa. Jag såg mig själv i min sagolikt vackra och armeinspirerade ullytterrock i olivgrönt och assymetrisk skärning och en stor vit pälsmössa som pricken över iet. Jäklar vad jag har drömt och kikat efter den där pälsmössan.

Men vad händer? Helt plötsligt tycks hela modeSverige tända på tsarriket och vodka. I lilla Karlstad nära mig anordnas det tjejkväll med ryskispirerad modevisning. Inte så spännande och roligt, på något jäkla sätt. Jag som inte följer modet och alltid kört mitt eget race är plötsligt helt rätt i tiden? Det får mig att se rött, skratta och gråta - fast inte alls så dramtiskt - jag ville vara ensam rysskärring i området.

Att ta ut kompassen

Respose-toi, mon âme, en ce dernier asile,
Ainsi qu'un voyageur qui, le coeur plein d'espoir,
S'assied, avant d'entrer, aux portes de la ville,
Et respire un moment l'air embaumé du soir.

Ur: Le Vallon av Alphonse de Lamartine

Stilla stod hon och såg stenarna falla. Likt höstlöv föll de till marken. Förundrad och skrämd på samma gång var hon över stenfallet. Hon böjde sig ner till marken, lät skelettdelarna som legat likt ett knyte i klänningen spridas ut över den fuktiga höstjorden. Sedan länge hade hon samlat alla sina bitar, här var de nu, redo att byggas upp. Hon plockade med dem, strök dem varsamt, lät dem blandas med stenar och gulnande löv. Så samlade hon åter ihop sitt knyte, reste sig upp, vädrade i vinden, frågade kompassen om riktningen. Fortsatte sin resa, redo att till kvällen sjunga över benen.

Vem tänder stjärnorna?

så många år som jag levt
med den jag ville va'
så många kvinnor som jag spelat
men aldrig gjort det bra
måste våga bara vara
med minnet av det barn
som lät livet välja
och våga säga ja

Ur: Vem tänder stjärnorna - Eva Dahlgren

Har alltid älskat Eva Dahlgren, tycker hon är en fantastisk kvinna på många sätt och vis. Vem tänder stjärnorna är enligt mig en av de absolut bästa svenska låtarna. Den är min, den är min. Min. Många gånger, nästan alltid, har den fungerat som en snuttefilt när jag har varit nere. Läget är förändrat, nu är det en styrkesång, en upp till kamp, för mig, främst via stycket återgett ovan. I min resa innåt, i mitt arbete att bearbeta talar den så klart och tydligt kristallklart. Finns inget deprimerande i det, bara styrka. Det finns inga fler roller nu, finns ingenting annat där för mig, än att fullt ut, hela vägen, bara vara jag - och säga ja.

Såvitt vi vet, lever vi bara ett liv i den inkarnationen som vi är idag. Några ynka sekunder är vad vi har. Livet är alldeles för kort för att låtas begränsas av rädslor, stora som små. Vår äldre generation säger nästan uteslutande att det som de ångrar med sina liv är att de inte gjorde allt det där de ville göra, att de inte tog de där chanserna. Tänk om vi kunde lyssna till det i större utsträckning - utan att för den sakens skull låta det bli till destruktiva och stressframkallande krampryckningar. Att öppna upp och verkligen kommunicera med sin partner kan för vissa vara lika ångestframkallande som för andra att hoppa från tians trampolin. Det spelar ingen roll vilka rädslorna är men den bästa lösningen är inte att gömma undan dem utan plocka fram dem i solljuset och fråga sig själv vad man kan göra för att minska trycket från den/dem. Möta dem, utmana dem, undan för undan, bit för bit. Tills de spricker likt troll i solsken. Våga säga ja, våga leva.

Våga leva, våga stanna upp. Våga vara tyst och bara sita rakt upp och ner. Låta livet likt en vind svepa genom rummet. Befinner man sig med en fot i dåtiden och med en i framtiden, då pissar man på nuet - lär en klok man ha yttrat en gång på ett mindfulnessigt hardcoresätt. Det är en fin balans i det, mellan ledighet och prestera. Något vi upplever oupphörligt. Så varför har vi så svårt för att finna balansen?

Kökshäxan

Är åter i en olje- och salvatillverkande fas. Egenkomponerade för hudvård, ljusmagi etc samt andra erkända inom hoodoon. Går igenom mina förråd av örter, researchar och läser på. Skriver listor och planerar inköp. Mina händer och hela min kropp trummar efter att komponera. Pulserar olja i blodet. Vandrar i gränslandet, rådfrågar, minns och fräschar upp. Vill experimentera med jord, svamp, mossa och förmultnade löv, blod, spott och källvatten. Djurklor och fårfett, gråsten och naglar. Tänk romanen Parfymen av Patrick Süskind och huvudpersonen Jean-Baptiste Grenouille. Ja, fast utan de mordiska och väsentliga karaktärsdragen då... Jag vill skapa, känna, lukta, berikas.

Barbara Wood

Förkylningen har mig alltjämt i sitt grepp. Igår tröttnade jag, ville, behövde komma ut, se folk och andas hög lantluft. Det var nog lite väl optimistiskt då jag idag istället har varit sämre. Jag vilar och svär tyst.

Jag gjorde ett besök på en second hand butik, fann en bok jag velat läsa sedan typ 13-års åldern. Gudarnas dotter (soul mate) av Barbara Wood. Jag har väl inte direkt sökt den jätteaktivt och intensivt under åren men jag har ändå hållt ögonen öppna. Och med priset för 20 kronor fick den följa med hem. Det var temana kring Gudinnan, helande och siande som har lockat mig men jag jag bortsåg kärleken. Det är så mycket törstande, suktande, olycklig och lite lycklig kärlek. Det sprutar ur öronen snart. Det är så mycket! Den hade nog tilltalat mitt tonårsjag mera. Så, det är för henne jag läser - och hoppas att det är snabbt gjort.

Liv och död

Idag är lönnen mer gul än grön. Mycket har hänt sedan igår. En svart och vit kattunge leker i grannens trädgård och vid ett par andra lönnar rasar skatorna flaxande och tjattrande omkring. Himlen är isigt blå och vita fjäderlätta moln drar sakta förbi. Det är förmiddag mitt i veckan ändå är det tystare än vanligt. Som i en kapsel. Sommaren har packats in i årshjulets frökapsel, trillat ner i moderjorden och sakta börjat gräva in sig. In till jordgrottan, den slumrande livmodersjorden.

Ute och inne är det nu mer höst än sommar. Ett skiljelinje har det varit i dagarna. En skiljelinje med tunn slöja mellan då och nu, mellan det levande och döda. Sommaren har avslutats samtidigt som det har varit en port till hösten. Årshjulet går mot mörkret, mot vilandet ändå upplever jag det som mer levande nu än annarsvis. Eller bara på ett annat vis.

Förkylningen har mig fortfarande i sitt grepp även om jag kan känna av en klar förbättring. Jag ska ändå ta det lugnt idag. Jag tar dagen till lite research. Har lite oljor och rökelse som jag funderar på att göra för lite speciella tillfällen. Har ändå ingen lust att sitta inne hela dagen, det blir jag mer sjuk av men på ett annat sätt. Måste, behlöver, vill få ner den höga luften i mina lungor.

Ahh! Varför var jag tvungen att se den där katten för?! Jag förstår kvinnor som längtar efter barn och ser nyföddda och gravida magar överallt. För mig är det samma känsla. Jag vill att vi blir med katt. Jag är redo! Faktiskt, I tell you!

Höstfest i dagarna mer än tre

Regnet piskar, vinden viner. Lönnen utanför börjar så smått spraka i gult och lysande orange. Gräsmattorna börjar täckas av löv. Nu finns det ingen återvändo, det är höst. Idag. Igår. Under helgen.

Jag var bortrest under helgen. Hade det så trevligt och avspänt som man bara kan ha. Jag behövde det så mycket, hade väntat så länge. Samtal och festmat i goda vänners lag. Jag tror att just vi som kom, den slutgiltiga gruppen, det var vi som var menat att bli. Inte alls så häxigt som vi först hade för avsikt men mer magiskt än vad vi kunde ha hoppats på. Det finns massor att säga samtidigt som ord är överflödiga. Jag kommer leva på det länge.

Jag kände förkylningen komma på söndagen och när jag kom "hem" till Dalarna stupade jag i säng. För att vakna upp igår genomförkyld. En kort promenad var vad jag mäktade med. En tur som annars brukar ta 10-15 minuter för mig tog uppåt en timme. Det är soffläge och te som gäller för mig. Ändå ska vi ha en liten stillsam tvåmannafest idag. Fira höstdagjämningen med höstpaj och äppelmust. Vad annat kunde vara mer passande?

Krutgumma

Läste ett stort reportage i NWT imorse om en tant som fyllt 100 år för ett par dagar sedan. Hon bodde fortfarande kvar i det parhus hon bott i sedan 1946. Hon hade fortfarande sovrummet på övervåningen och hon hade fortfarande god hörsel och syn. Hon äter varje måltid ute på den inglasade verandan, där hon för övrigt spenderar mestadels av sin tid, när det blir kallt ute tar hon på sig kappan. Varje jul flyger hon själv till dottern och hennes familj i Tyskland, tar färdtjänst till flygplatsen i karlstad, flyger till Köpenhamn och vidare till Munchen. Viss hjälp får hon på flyplatserna. Hon har en rullator men använder den aldrig.

Alltså, vilken härlig tant! Vilken förebild! Mer sådana historier till folket! Så vill jag bli när jag blir gammal.

Höst 09

Åter är det höst och jag gillar det som bekant väldigt mycket. Jag fullkomligt älskar att vandra omkring i skogen nu. Känna förruttnelsen, doften av svampar och förmultnande löv, blöt och höggrön mossa. Nakna kvistar och sprakande färger. Jag vill bara lägga mig ner och inte resa mig upp på evigheter, bli till ett med ett murket träd, enbart röra på grova ögonlock, vila. Och sedan, den höga och klara luften, solskenet och de häftigt piskande ovädren, vinden som sveper runt som Moder Jords kvast, mörkret som lägger sig, skymningen som smyger på allt tidigare. En tid för förberedelse, att samla ihop inför vintervilan. Kura skymning, tända ljus och välgörande teer. Fåtöljen och en bra bok, goda grytor och långa samtal.

Så mycket som har hänt sedan hösten 07. Så mycket som har hänt sedan jag satt på fjälltoppen med hällmålningarna. Så otroligt mycket....

Sköna stunder

Idag är jag trött, riktigt trött. På gränsen till bakfull, förutom att jag igårkväll inte drack en enda droppe alkohol. Vår käre vän Conny var här på en sista kväll. Han påbörjar sin vandring ut i Europa nu idag. Hur länge han blir borta eller var han hamnar vet han inte, behöver inte veta, det är inte det hans resa handlar om. Resan tar fäste på färden.

Så, han var här igår och bjöd oss på mat, en egenkomponerad vegetarisk gryta - så gott var det! Och vi stod för efterätten med glass och tillbehör, mums! Kvällen blev sen, men så tenderar alltid samtalen att bli intressanta med Conny. Till slut tycktes Anders ha två munnar och jag kände mig mer som en zombie än människa.

Det kommer bli tomt utan Connystunderna men det ska bli kul att möta upp honom längre fram, var det nu kan tänkas bli.

Under sin resa kommer han blogga: http://www.heartofyes.tk/

Café och hattutställning

Läste följande notis i vårt veckoblad:

Gå på café och hattutställning i Råda Ordenshus, söndag 13 september, kl. 14.00-17.00
Dansuppvisning av Junis.
Kl. 15.00 Aina Amandusson berättar om skrönor, människoöden och finska nybyggare i Butorp.
Du får äta bullar, massor med goda kakor och moccatårta efter gammalt recept för 40 kr.
Vem har finaste hatten? Lämna in din hatt och besökarna får rösta. Ägaren samt de som röstat på den får pris.
IOGT-NTO, Våra Gårdar samt NBV anordnar.

Givetvis ska vi dit! Jag som har en stoor förkärlek till (engelska) landsbygden, gamla deckare och antik tid överhuvudtaget, te och fika, tanter, HATTAR!! (och mord ) känner att jag kan få mitt lystmäte stillat. Inspirerande för skrivandet! Givetvis kan det bli - och kommer nog att bli - hur töntigt och knastertorrt som helst men det spelar ingen roll. Jag och min ständigt fikasugne älskling ser möjligheten att få göra något vi inte brukar.

Kanske jag skulle se till att göra häxhatten innan, vad tycker ni?

Bokval

Det senaste året har det inte blivit så mycket skönlitteratur för min del. Sedan i somras har jag varit på jakt efter just det men kriterierna har varit höga. Jag har sökt och sökt men det har inte tilltalat mig i sluändan ändå och boken har fått stå kvar på hyllan. Det finns ett par böcker jag är sugen på men inte just nu utan längre fram. Jag har nästan blivit tokig, hur svårt kan det vara att hitta boken?!

För någon vecka sedan eller två gick det ett program om Selma Lagerlöf. En av mina absoluta favoritförfattare - och som dessutom också kom från kära Värmland... Och med ens var det så självklart vad jag skulle läsa. Så nu läser jag Liljecronas hem och är helnöjd med mitt val. På tur väntar sedan Löwensköldska ringen. Någonting säger mig att det är just precis det jag ska läsa nu. VET att något väntar mig i texten.

Jag kan inte få nog av hennes böcker. Har läst om flera av dem, En herrgårdssägen vet jag inte längre hur många gånger. Det var förresten den första boken jag och kärleken hade högläsning ur. Alla intressanta teman och dessutom det gotiska och spökliga. Som gjort för att läsa om hösten!

Navigation

Det har sagts förr och det lär sägas igen, att leva är att ta kommandot över styrningen. Att leva är att lära sig den ädla konsten om navigering. Det handlar om att stå på kommandobryggan, se i kikaren, välja ut rätt kurs och sedan ta skeppet dit. Simple as that, faktiskt. Ibland gör vi det så mycket krångligare än vad det behöver vara genom att låta sträckan vara onödigt lång. Ibland är det precis vad det handlar om, att ta den i etapper. Ibland handlar det inte om att få skeppet till den där kusten i så fint skick som möjligt och på minsta möjliga tid utan att överhuvudtaget ta sig dit. Att inte ändra kurs utan styra dit kompassen faktiskt pekade från början.

För mig är det att vara snäll mot sig själv. Reparera och laga, att syna och gå över skeppet - kan man alltid göra senare - bör man göra senare - och vid tid för vila, det går inte att styra och vara ute på haven ständigt. Att trampa landbacken utan tanke på vågors kluckande fyller sin funktion. Gör att lusten föds på nytt.

Det ska vara bekvämt att segla men hur förberedd man än är så råkar alla ut för minst ett riktigt oväder. Det är som det ska vara. Och det stärker en, blir till minnen och erfarenheter. Något att berätta på en undangömd krog för sjöbusar eller vid en öppen eld om kvällen, där man berättar och delar minnen och viktig kunskap, sådan som det inte alls går att läsa sig till. Det blir till en våg som rullar in till hamn efter hamn.

Måndagar

Måndag igen och jag gillert'. Det är något visst, något speciellt, ett skimmer över Måndagarna och början av veckan som inte återfinns senare i den. Enligt mig. Jag tyckert det är underbart att vakna upp och veta att veckan kommer bjuda på inplanerade och oplanerade saker. Sånt som är roligt blandat med det som är mindre skoj. Arbete/skola vs fritid, lovely! Det är spännande att leka med tanken att när jag summerar veckan på söndag kväll är det mycket som kommer att blivit just så som jag inte förväntade mig, men vad utav alltihop? Måndagar är vardagsrutinerna efter helgens lättja och båda behövs i en salig mix för att livet ska vara riktigt lyxigt. Jag tycker om att stiga upp med klockan på måndagar och äta snabb frukost och njuta av koppen med te innan veckan får börja, lika mycket som jag njuter av att dra mig under helgen.

Måndagar är även Mån-dagar, fru Lunas dagar. Vi männsiskor är så bra på att vandra solens väg, att sola oss och röra på oss under dagtid. Det ljusa är tryggt och hemtamt medan det mörka är farligt, skrämmande och otryggt. Om kvällarna ska vi vara inne eller röra oss där det är mycket folk. Annars är det farligt. Vi har glömt bort att måna oss. Glömt bort att lära känna miljön nattetid och under olika faser. Och följden har blivit att vi ser saker där det inte finns något, att vi inbillar oss och låter fantasin flöda. Vi har glömt bort att låta månen smeka sitt bleka ljus över oss.

Nu var visserligen det inte alls det som jag från början tänkt skriva angående mån-dagar men det får stå kvar. Det är tänkvärt på sitt sätt. Hur förhåller DU dig dygnets timmar? Nu menar jag inte aktiviteten utan hur du förhåller dig till ljuset och mörkret. Hur kommer det sig, tror du?