Det har sagts förr och det lär sägas igen, att leva är att ta kommandot över styrningen. Att leva är att lära sig den ädla konsten om navigering. Det handlar om att stå på kommandobryggan, se i kikaren, välja ut rätt kurs och sedan ta skeppet dit. Simple as that, faktiskt. Ibland gör vi det så mycket krångligare än vad det behöver vara genom att låta sträckan vara onödigt lång. Ibland är det precis vad det handlar om, att ta den i etapper. Ibland handlar det inte om att få skeppet till den där kusten i så fint skick som möjligt och på minsta möjliga tid utan att överhuvudtaget ta sig dit. Att inte ändra kurs utan styra dit kompassen faktiskt pekade från början.
För mig är det att vara snäll mot sig själv. Reparera och laga, att syna och gå över skeppet - kan man alltid göra senare - bör man göra senare - och vid tid för vila, det går inte att styra och vara ute på haven ständigt. Att trampa landbacken utan tanke på vågors kluckande fyller sin funktion. Gör att lusten föds på nytt.
Det ska vara bekvämt att segla men hur förberedd man än är så råkar alla ut för minst ett riktigt oväder. Det är som det ska vara. Och det stärker en, blir till minnen och erfarenheter. Något att berätta på en undangömd krog för sjöbusar eller vid en öppen eld om kvällen, där man berättar och delar minnen och viktig kunskap, sådan som det inte alls går att läsa sig till. Det blir till en våg som rullar in till hamn efter hamn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar