Skymningstid och solen kommer strålande ur en glipa i molntäcket. Får skeletträden och de få med löv kvar att glittra i gyllene toner. Aldrig förr har jag sett något liknande. Guldträd och smaragdgrön gräsmatta. Just den här dagen, när jag på allvar känner att det är nog. Just idag kan jag inte se de gyllene träden som någonting annat än ett enda stort tecken, ett utropstecken, som ett kvitto till mig. Bort med skiten, bort med de sjuka och döende kvistarna så är guldet det som kvarstår.
Jag tror på mörker men inte på destruktivitet. Det finns inget likhetstecken där emellan. Det mörka i mig vill jag alltid ha kvar, det är vildkvinnan inom mig. Men jag vill släppa fram fjärilskvinnan än mer. Hon med fjärilarna och kolibrierna runt huvudet, med rosa toner och regnbågen i känningen. Med det blonda håret i ett virrvarr. Med en barfotafot i skogen och en högklackad i kulturgyttret. Med stjärtfenan i djupvattnet och händerna i universum. Jag vill lossa snaran kring halsen. Jag vill fullt ut leva min kapacitet. Jag kan och jag tänker.
1 kommentar:
Bra, det kan du.
Skicka en kommentar