En vandringssaga

Hon gick längs vägen. På ryggen bar hon sitt bagage. Det var inte ett stort bagage utan ett litet ett. Packa strandväskan, hade mormor Sol sagt till henne, packa strandväskan, alltså det allra mest nödvändiga du behöver ha med dig. Hon gjorde som hon blev tillsagd, lyssnade till de äldres råd och vishet. Man hade gett henne ett par nycklar med en lurig min. Hon hade frågat var de ledde och fick till svar att hon ställde frågan fel. Vad ska jag ha dem till hade hon frågat på nytt. Hon hade fått samma leende tillbaka och svaret att det skulle hon få veta tids nog.

Du behöver ett par stabila och slitstarka skor sade några. Ska man vandra så länge och så intensivt är det viktigt att man har rätt skor, så att det inte sliter för mycket på fötterna. Några plåster och bra strumpor är också bra att packa ner. Det är ju inte kul om du inte kan vandra vidare. Att vara väl förberedd är a och o, lita på oss. Hon hade funderat på skorådet man gav henne. Hon kom fram till att det var ett klokt råd, sprunget ur erfarenhet och hon valde att lyssna till det.

Ibland tog hon av sig skorna, bar dem i varje hand och gick barfota längs grusvägen. Ibland skar det till ordentligt men hon tyckte om att känna modersjorden under trampdynorna. Hon kände av tillhörigheten på ett helt annat sätt. Fötterna vande sig och dessutom gillade hon när det kittlade till. Förr brukade hon välja skor i rött, rosa och korall, guldiga och glittriga nyanser, hon saknade dem inte, hon visste med säkerhet att de väntade längre fram.

Ibland sjöng hon längs vägen. Hittade på texter allt eftersom och skramlade med något som fick utgöra instrument eller trumma. Hon blev allt kraftfullare i att använda rösten som instrument. Hon fick förnimmelser av sejd i blodsarvet. Ibland valde hon att vandra helt tyst. Hon nickade vänligt mot det hon mötte men yttrade inte ett ord. Den inre monologen tränades i att stängas av. Den första tiden fann hon det vara svårt men allteftersom fick hon färdigheter. En del dagar gick hon inte alls utan låg stilla vid vägrenen och blickade upp i skyn. Andra dagar rusade hon intensivt och bestämt fram.

Redan vid det första steget på vandringen fick hon en följeslagare. Jag följer dig den första biten, sa den, så slipper du gå själv. Det är alltid roligare när man är två. Jag kan hjälpa dig att bära, på så vis spar vi på krafterna. Jag har hört om så mycket som finns längs vägen som leder härifrån, kom vi börjar omedelbart. Det är min vandring sade hon och jag ämnar vandra den själv. Följeslagaren försvann som genom ett trollslag.

Vid ett tillfälle nådde hon ett vägskäl. Det var det första längs vandringen. Där satt det någon invid vägkanten och höll i en tummad karta. Du borde hålla till vänster sa denne någon, det är säkrast. Man vet aldrig vad som lurar till höger. Det vet alla vandrare. Dessutom är min karta utförligare beskriven till vänster än vad den är till höger. Följ mitt råd så blir du inte besviken. Det är min vandring sa hon och jag fattar mina egna beslut. Vägvisaren försvann springande in i fjärran till vänster.

Det kom en tid när man rådde henne att stanna upp, att slå sig ner och komma till ro. Man menade att det var en exemplarisk plats för att fatta ett sådant beslut. Man påpekade hennes ålder och tyckte att hon borde komma till ro. Det är var mans kännedom, sade man, att man inte kan vandra för evigt. Jo, gav hon till svar, hon ämnade fortsätta sin vandring.

Det kom en dag när hon ändrade sin vandring. Men varför, hur och på vilket sätt är alla beslut hon fattade själv.