Så, äntligen! Nu ligger det äntligen här på hallmattan och vilar, trädet det enorma, som har fått åkt släpkärra hit från Dalarna. Hjärtat är van vid att en promenad i skogen med mig, som för övrigt sker väldigt ofta, resulterar i att små fynd ska med hem. Jag tror han egentligen skulle vilja utfärda pinn- och stenförbud men jag låtsas vara anarkistisk ovetande om den saken.
Själv blev jag överlycklig när jag sist var i Dalaskogen och hittade den här enorma björkgrenen som snarare representerar ett helt träd. Det var helt perfekt, ett sådant jag velat ha sedan länge. Jag kånkade det på axlarna till huset, vilket resulterade i ett par dagars extra nackont men det var det värt. Hjärtat hade varit hemma och jobbat över dagen och det var med lätt förvirrad blick som han steg ur bilen den där fredagen. Han skrattade, vägrade tro att jag menade allvar. Och det var med sammanpressade läppar som han senare masserade mina axlar med liniment. Man kan säga som så att han inte alls delade min förtjusning.
I svärföräldrarnas garage har det fått bo sedan dess. Varit på tork till svärfars förtret och svärmors skratt. Imorse åkte hon släpkärra hem i regnet. Hjärtat var uppjagad, som vanligt över detta träd, menade att jag inte alls skulle få in det genom dörren, att det är på tok för stort och att jag får städa själv. Givetvis, det är mitt projekt och jag vill vara öm mot henne. Nu ligger hon på hallmattan och torkar återigen. Sedan ska hon täcka vardagsrumsväggen i en fin zinkhink. Dekoreras efter årstid.
Fast jag behöver nog ett par stora och tunga stenar för att stötta upp henne....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar