Jo, det är sant, snön ligger kvar. Det är kallt ute fast inte så kallt så att rimfrosten kommer fram. Himlen är vackert isblå, de bruna träden är pyntade med vitt, liksom de gröna träden och buskarna. Småstaden som annars ser sådär småstadstråkig ut är nu dekorerad upp till taken med vackert vitt. En och annan fågel letar sig fram, annars alldeles snö- och vintertyst. Jag vet, det är många inlägg jag skriver om snö men jag tröttnar aldrig, blickar ut lika förundrad varje dag. Jag älskar alla de ljusa färgerna som kommer fram nu, allt det krispiga och kalla. Och kvällarna som är så ljusa. Alla lyktor som lyser upp, snön... Det är återigen härligt med promenader och få bli kall om kinderna.
Jag ser till att få mig stunderna vid mina altare. Det ger mig styrka och kraft när jag inte riktigt förmår att hitta det själv. Och det ger mig än mer när jag har det. Om vårt hem är min oas, min borg så är vårt "tempelrum" själva laddningspunkten, ursprungsplatsen och min världs axis mundi. Nja, kanske inte riktigt så men så nära man komma, nästan.
Vi såg en stund på Sommarpratarna igårkväll. Det är inte ofta vi ser på teve men igår hände det. Det var givande att lyssna till deras samtal som hade utgångspunkt i de olika personernas radioprat. Bland annat pratade de om utbrändhet och andlighet. Jag förstår sedan tidigare vad många år jag rört mig i utkanten och jag är även sedan tidigare glad över att jag har min gudinnetro och min häxkonst (liksom övrig konst). Igår fick jag en sådan där härlig påminnelse. Min tro är en värmande sjal när det drar kallt. För mig är det en självklarhet att den finns där men det är det inte för alla.
Det händer mycket nu men det gör det väl kanske alltid egentligen. Men återigen, det känns så mycket mer betydande nu. Och som alltid, när jag närmar mig slutet på året och blickar tillbaka och reflekterar över tarotkortet jag drog inför det stundande året, slår det mig vad väl det stämmer. Förr om åren har jag samlat mina önskningar och drömmar i ett block. Stora som små. Det är kul att titta tillbaka. Det är lätt att glömma bort hur mycket det är som slår in. Nu kommer jag göra annorlunda. Jag ska istället rita ner dem på ett stort papper. Samla dem så klart och tydligt som möjligt. Sedan vet jag inte, om jag ska begrava det eller behålla det. Kanske både och? Det vore kul att plocka fram om ett par år men samtidigt vill jag låta moderjorden ta hand om dem. Det ger sig.
Ja, det är mycket som ger sig och löser sig av sig självt, bara man släpper taget först.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar