Tvivel

Skriva, det är vad jag vill med mitt liv. Författa böcker, disciplinerat skriva var dag, förmiddag och eftermiddag. Starta dagen med yoga/promenad/bad, tända ljus till frukost och sedan skriva ur mig. På kvällar umgås med familj och vänner, kanske leda kurser eller nåt. Måla och skapa. Jag vill det här så starkt, det är vad jag kan.

Eller? Kan jag verkligen det? Skriva... Jag tycker själv att jag är det, min omgivning tycker det. Lärare har sagt till mig genom skolans alla stadier att jag borde ta tillvara på min skrivartalang. Det borde väl räcka, eller?

Om jag ska sammanfatta mig med en känsla så är det tvivel. Kritiskt granskar jag mig och frågar mig själv om jag har berättelser som hänför eller lockar läsare. Om jag verkligen har tillräckligt med flyt genom sidorna - om det finns någon action. Om jag har något intressant att säga. Och är det inte så att jag behöver välja genre och nisch? Det har ju inte jag gjort, jag bara skriver jag ju. Rakt upp och ner, noveller och dikter, lite mellangrejer som jag inte riktigt vet vad jag ska kalla det. I hela den här konstnärsvärlden där det inte finns några rätt eller fel eftersträvar jag och söker efter rätt. Förnuftsmässigt vet jag att det bara är känslan, tron och ett jävlar anamma som krävs, så varför kan jag inte greppa det i hjärtat? Eller är det det jag gör men strular till det ändå? Det är väl för fan bara att strukturera upp skrivandet och sätta igång kan jag tycka, faktiskt.

Och samtidigt är det den här rösten i mig som säger att det här är bra. Det är skitbra att jag ifrågasätter för det kommer föra mig framåt. Jag kommer utvecklas. Till det bättre. Om jag struntade i det så skulle jag ju samtidigt strunta i hur det gick med mig och skrivandet. Och då måste jag ju dokumentera. Spara alla anteckningar, för det här kan ju få användning av i framtiden...

Och det är väl egentligen det här jag vill ta fasta på och som för tillfället faschinerar mig, tvivlet. Det mänskliga tvivlet. Uppkomsten, uttrycken. Inte bara hos mig utan allmänt. Vad det gör med oss. Det finns många intressanta historier i det. Och då har ju något att skriva om! Eller??

- - - - - - -

Idag har jag och hjärtat vår förlovningsdag. För två år sedan var det lördag, eller söndag, en strålande vacker och kall höstdag. Vi satt uppe på Gastberget och hade picnic, bytte ringar och kollade på skymningen som lade sig tillrätta mellan träden. Jaha, sade vi efter ringbytet, vad gör vi nu då? Jag tyckte det kändes lite som att leka vuxen. Faktiskt! Även om det var jätteromantiskt och helt i linje med oss.

Vi leker fortfarande. Ofta. Igårkväll hade vi hysteriskt roligt. Anders, som är så jäkla snygg, kan bli så oerhört ful med små medel. Och det blev han igår, med hjälp av egenkomponerad mustasch och riktigt illasittande keps. Vi har nog karaktärer till en hel uppsättning snart.