Utanför är andra december krispigt vit av rimfrost. En ensam skata hoppar runt i ett träd som bara skator kan. Jag var uppe före tuppen. Lyssnade till Enigma och tände ljus innan jag vandrade ut i kallmörkret och startade dagen.
Bakom höghusen syns storskogen. Det är så mycket värmländsk småort som det bara går. Och jag gillar det. Periodvis längtar jag mig iväg på resor till storstäder, kulturutbudet som finns där men inte här - alla museum. Men jag gillar att befinna mig där jag är. Jag gillar att de egna tankarna får utrymme. Att jag får andrum och att min personliga zon omfattar flera meter. Jag gillar att bli igenkänd på Ica och där kassörskan kan lämna kassan för att komma och hjälpa mig sprätta upp en tidningshög. Jag gillar starkt att vara omringad av vargrevir. Jag tycker om tanken att veta att jag bor nära ett riktigt kokande kulturcentrum. Döda och levande, konstnärer av olika slag. Marken osar kultur. Ett av Europas främsta museum för modern konst ligger bland kohagar och lera. Landsbygden kan med.
Mitt liv är kantat av överilade och snabba beslut. Så många viktiga val jag har gjort utan att riktigt tänka efter utan istället handlat i stress och panik. Eller mer utifrån inbillat förnuft än äkta känsla. Men valet att flytta från södra Värmland, Vänern och närheten till staden och vänner och istället flytta upp till norra delen, utmarken och skogen, var verkligen genuint äkta och i samklang med hjärtats puls.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar