Det var en gång...

Hon stoppades från att drömma, från att flyga fritt över träden och blommorna. Kontakten med de jordiga händerna, med de smutsiga tårna och knäna bröts innan det började gro drömskefrön. Det spilldes ut förtrollat grått över den gnistrande paletten, som en ständig påminnelse, som ett ständigt beroendeklister. Hon kröp in i mörkergarderoben, kröp in i den svarta värmen och stängde dörren. Hon kröp ut igen fast ett par år senare och med händerna avhuggna. Hon blev en stympedocka. Det var mycket som var trasigt och hon ville läkas och botas. Hon var tvungen att vandra snårskogen. Så hon packade ihop sig och gav sig av. Och sakta och fort samtidigt växer händerna ut igen. Redo att drömma, att skapa, att blomstra och verka. Det vill fortfarande spillas ut förtrollande grått men burken når ej längre fram.