Imorgon åker vi ner mot la stada igen. Men det var aldrig givet att det skulle bli just imorn. Ända in i sista sekund låg det bud på idag men så ångrade jag mig, igen. Under tiden jag velade fram och tillbaka och skapade nya planer hann A återigen med att lugnt sitta still. Jag förstår aldrig hur han lyckas.
Hjärtat sa igår "packa nu så du har det gjort så du inte behöver stå i sista sekund". Mäh, svarade jag, det gör jag till morgonen. Jag menar, jag är ju rutinerad packare. Imorse sa han "packa nu på dagen så du är färdig när vi ska åka". I eftermiddags sa han ingenting men lade fram min bag mitt på golvet brevid sin som han fyllde på ett kick. Nu är klockan närmare 22 och jag ska börja packa, snart.
Det är så grymt irriterande, han är alltid först klar oavsett hur mycket handikappstillägg med tid jag än får.
Kära Gud ska det alltid vara såhär?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar