Jag fastnade framför UR en stund nu på förmiddagen. Två riktigt pedagogiska program för barn om rasismens och nazismens historia. Dock stör det mig något enormt att det ytterligare en gång inte nämns öht att Sverige var första land med ett rasbiologiskt institut. Att hela världens forskare inom rasbiologi reste till Sverige för att "utvecklas". Sverige, Sverige fosterland, ååhh så bra vi var och är. Det är enbart i andra länder såsom Tyskland och Amerika det finns ondska. Up in my ass! Jag blir skogstokig. Det här är en del av vår historia. Vi tvångssteriliserade människor fram till 1975. Om det vi må berätta. (Som för övrigt är titeln på en dokumentär om just det här.) Jag tycker att vi borde prata om det här och visa upp det mer än vad vi gör. Säga, så här gick det till, så här har vi gjort. Det är oförlåtligt men idag vet vi bättre. Vi blir inte ett dugg klokare på att titta på dokumentärer och liknande som fokuserar på allt det ohyggliga som har skett i historien och nutid i andra länder om vi inte heller vänder blicken inåt och sr på oss själva. Hur är det nu man säger - genom sig själv känner man andra... Speciellt stör det mig att två så moderna och riktigt bra program för barn INTE tar upp det.
Vi kan fortsätta. Blicka på psykiatrins historia i stort, inte enbart den världsliga utan även Sveriges. Kanske främst Sveriges. Det finns mer. För ett par år sedan gjorde journalister i Norge en granskning på de ungdomshem som förekom runt 50-talet, både årtionden före och efter. Då det började framkomma vad nu vuxna män och kvinnor fått utstå i sin barndom och ungdom och vilka konsekvenser det hade fört med sig. Norges regering bad om ursäkt och gav skadestånd. I Sverige kom då en liknande granskning till skott, som fokuserade på män. Nyligen gjordes en liknande om kvinnor. Sverige har inte bett om ursäkt. Andra länder har hakat på, kanske var de före, det orrelevant. Det relevanta, de tar sitt ansvar.
Det värsta är inte att allt det här och annat har inträffat. Det värsta är att vi inte pratar om det mer och lyfter fram. Tar ansvar. Bryr oss om. För mig är det ingen skillnad när länder såsom Nordkorea när de styr media. Måhända en häftig liknelse men i grund och botten är det ändå samma sak. Man vill framhäva något i bättre dager än vad det egentligen är.
Så mycket som är förenat med skam och skuld. Så mycket som skedde för att vi inte visste bättre. Vi behöver förstå och lära oss för att inte göra om samma misstag. De sker ju oupphörligen. Det gör man inte genom att visa upp men sedan inte ta diskussionen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar