Det finns en väg som tar mig österut, sa hon lyriskt. Inte så långt bort som till det gamla tsarriket eller öster om solen men tillräckligt långt bort. Den leder in i och bortom storskogen. Bortom granmörkret och mosstystnaden. Vandrar man rätt kommer man till oasen, till lugnet och andhämtningen, till pepparkaks- och saffransmyset. Det finns löv utlagda som visar vägen. En gång fanns där vägvisare men de är sedan länge utdöda. Om man vet var man ska tittta och om man tittar noga ser man resterna efter dem. Små urtidshögar, knappt en meter höga.
Det finns en trapp att vila på men där jag aldrig har suttit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar