Sändebud

Som barn spenderades dagarna uppochner,

fram och tillbaka och i all tänkbar rörelse

som på något sätt kan frammanas. 

Var det inte cykel, var det häst, var det gunga, var det ben,

var det skidor, var det hoppborg och, och...

Det behövs inget geni för att konstatera

att energi föder energi. 

Och som barn fanns det enormt av den, av dem.

Energierna.

Inget berg var för högt, ingen främling främling nog,

ingen sträcka för lång och ingenting speciellt krävande.

Det mesta var glädje.

Det är väl synd att påstå att jag inte rör mig idag.

Fortfarande handlar det mesta om rörelse.

Men är allt glädjefullt?

Nej.

Och allt behöver ju såklart inte vara det

men det är inte det den här texten handlar om. 

Det handlar heller inte om hoppborgen i sig,

eller gungor, eller lekar eller allt det där.

Utan om hur man i leken skiftar perspektiv naturligt.

Och jag tror det är där man kan finna glädjen.

Om man nu har tappat den.

Vilket jag tror att jag har.

Inte på alla områden - långt ifrån

men på ett, som jag finner viktigt att återfinna. 

Så jag tänker hänga upp och ner.

Som ett barn, som Oden, som många andra.

Låta håret virvla och blodet strömma.

Kränga och härja 

tills jag tar mig upp till sittande igen.

Eller faller med en duns i marken.

Det där gör jag spontant hur jag vill med. 

Det som räknas är effekten av knän mot skyn och händer mot marken.

*