Crush Cul de Sac
Någon ropade nerifrån strandkanten
och jag halkade iväg i samma riktning över den slippriga klippan.
Spranggick i mina steg.
Ta det försiktigt, hörde jag mammas röst.
Det är lätt att slå sig ner det regnar.
Men jag brydde mig inte, mer intresserad av innehållet i tunnan.
I stora grytor kokade garn med olika växtdelar, barker och lavar.
Kvinnor i olika åldrar men mest äldre, rörandes iaktagandes.
Jag förundrad.
Över hur något intetsägandes, obetydligt,
kunde färga så magiskt.
Glittra till.
Garn som spagetti.
Gulgrönt, magenta, brunt - and the list goes on.
Och där någonstans tröttnade jag.
Picnicade picnickorgen.
Och åkte hem.
Till cykeln. Till leken.
Några få timmar.
Ett enda tillfälle.
Ändock återkommer det så ofta.
En regnig dag vid strandremsan jag betraktar som min egen.
Mamma och kvinnorna.
Som om den där ridån lyftes åt sidan,
visade det hemliga.
Något av allt det där vuxna gör när barn inte är med.
Vad mamma gör när hon umgås. Väver. Är stark i sin kvinna.
Vad som sägs och inte sägs.
Vad som skrattas åt.
Hur man är.
Sånt som det inte fanns en aning om.
Inte minsta gnutta.
För att det inte fanns vetskap om att det existerade.
Och sedan. Efteråt.
Hur mamma genom åren pekade.
Ser du den där laven. Den där mossan. Den där växten.
Det är den som ger den här färgen. Och den där, den här.
Kommer du ihåg dagen vid I's stuga?
Ja.
Och jag minns hur alla härvor hängde på tork i trädgården.
Stora sjok på vädringsstället.
Hur jag cyklade under.
Varv efter varv.
Och tänkte att jag befann mig i en regnbåge.
Sedan låg de nedpackade. År.
Efter år.
För fina.
För värdefulla för att bli till vad som.
Mattor, dukar. Allt möjligt hittade hem.
Men inte det växtfärgade.
Tills de en dag gjorde det.
En jul.
I form av plädar.
En till pappa, en till mig.
Hans i dova naturfärger.
Min regnbågsskimrade. Så klart.
Den här färgen, det var den du o E kokade. Minns du?
Ja.
Tjockpläden.
Alldeles grov och stor.
Mamma hade varit till NK, Skansen och landet runt.
Sett priserna. Sett vävteknikerna och mönstren.
Insett att hon kunde mycket bättre än så.
Och ja, det kunde hon.
Tjocka regnbågspläden.
Vävd och tillkommen av minnen, år och kvinnogemenskap.
Kraftfull.
Fortfarande som ny.
Jag betraktar den ibland.
Undrar när jag själv ska låta slån vandra.
Och händerna riva remsorna.
Låta grytorna koka.
Fast det är väl just det jag gör.
Fast på flera andra sätt möjliga.
Låter något obetydligt glittra till.
Visa en helt ny skepnad.
*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar