Born to be wild
Det har aldrig varit mitt syfte att använda min blogg
till ren återgivning av min vardag.
Ändå är det ofrånkomligt att den handlar om mig...
Att gnälla och ösa ur skit är inte vad jag vill återge.
Ändå blir jag jävligt förbannad emellanåt.
Och så må det vara.
Men så finns det saker, situationer och tillfällen
som jag definitivt vill lyfta.
Som inte handlar om mig personligen utan berör flera.
Orättvisor, fördomar etc.
Sånt gör mig så arg så svärorden haglar.
Och idag fan stormar de.
Jag säger hur jag uppfattar något.
Hur jag tror att något kan ligga till.
Förhålla sig.
Hypotetiskt.
Grundat på livsbank, erfarenheter och kunskap.
Istället för att be mig utveckla,
görs det klart att jag tänker fel
och att någon annan därmed tänker rätt.
Det sägs inte högt, skulle inte erkännas,
men är de facto vad som sägs.
Jag blir irriterad då fokus - ord inte längre ligger där det låg
utan flyttas över till att gälla mig.
Min person. Mitt sätt att vara. Tänka.
Att det är typiskt mig.
Vad exakt är typiskt mig?
Och om jag ska ta in resten av vad som sades
är det dessutom fel på mig.
Fel.
Lika med inte korrekt.
Lika med inte som normen.
Menat på ett inte positivt sätt.
Nej, i vissa sammanhang är jag inte alls som normen.
Om normen nu är något typiskt generellt och övergripande...
I andra sammanhang är jag definitivt som normen.
Rent konkret åsyftades min adhd
och gällande den anser jag den definitivt vara norm.
Jag blir rent av riktigt förbannad när det tänks i andra banor.
Som om det vore något annorlunda, något speciellt, avvikande.
Icke normalt.
Det där normmåttet är jävligt snävt och föråldrigt -
om man frågar mig.
Vem fan passar in i den? Alla. Ingen.
Adhd är inte en sjukdom, inte ett fel.
Det kan fungera hinder och handikappande i vissa situationer och sammanhang
och vara till grym fördel i andra.
Som med alla andra karaktärsdrag.
Som hinder beror det oftast på en oinsatt och/eller oförstående omgivning.
Jag menar INTE att alla ska rätta sig efter mig
men jag menar definitivt att alla ska ha lika villkor.
Ett tydligt exempel: rullstolsburna ska inte hindras att komma fram på allmäna platser.
Ju bättre man förstår sig själv och varför det blir som det blir,
desto enklare att arbeta med verktyg och nycklar
- som för alla.
Med eller utan diagnos,
med eller utan sjukdom,
med eller utan missbruk
and what so ever.
Så jag provocerade tillbaka.
Ifrågasatte.
Slog undan härskartekniken att förminska.
Ville ha en utveckling.
Förklarade mig.
Blev visst jäkligt obekväm.
Stod upp för mig själv och växte.
Vann ronden och fick poäng.
Levvlade upp mig till ny nivå..
Hur det gick med personen i fråga?
Den har några svårigheter kvar att klara av.
Om man säger så.
*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar