Teskedsgumman

 

 

 

 

 

Vilket väder det var spelade ingen roll.

Jag var ändå utomhus.

Ofta var dagarna när jag i full fart cyklade nerför backen

och trampade bort till det sista huset på vägen.

Eller några år senare,

tog stigen i skogen nerför ett annat berg

men med samma hus som destination.

Till mostera'.

Där andades allt fortfarande 50-tal,

bakbänken var låg och hade utsikt mot skog och ängar.

Fönstret bakom var nästan alltid öppet,

släppte in fjäril och flygg.

På bordet stod radion alltid på och i hyllan på väggen

stod tillbringaren i form av en katt alltid lika stilla.

Katterna sov på stolar eller i kökssoffan och jag,

jag satt nästan alltid på trappallen och sjöng

medan moster lagade mat eller bakade bröd eller kakor.

Det var på alla sätt möjliga som att kliva in i dåtiden.

Och när mannen senare kom hem åt vi det sagolikt goda,

skruvade upp radion ett pyttesnäpp och plockade fram spelen.

Monopol eller Fia, nästan aldrig något annat.

Ibland kollade vi på wrestling, då flyttade nutiden in för något ögonblick.

Och om det var en särdeles god dag,

fick jag för en stund sitta i hans gungstol,

med kudden bakom ryggen.

Det var som ett museum,

är fortfarande som ett museum.

Och samtidigt som det finns något stråk av tragik i det

är det så vackert och tryggt.

Mannen finns inte mer, katterna har ersatts av duvor.

Termosen med kaffe på trädgårdsbordet

står dock varm varje dag.

Händerna något mer reumatiska och krokiga,

kvinnan om möjligt ännu kortare och hesare.

Men oslagbar i köket är hon ännu.

Min moster.

*

 

 

bilder från söta saker