Angenäm eftersmak

 

 

Rosenklo

 

 

Det är ofta jag längtar Mexico.

Att vakna utsövd i gryningen till vågslag och fåglar.

Vandra stranden innan dagen har börjat.

Äta solmogna frukter till frukost och välja skugga

för att värmen redan trycker.

Sånt.

Att bada i turkosblått hav, se havssköldpaddor, rockor och bläckfisk

förutom papegojfisk och de andra.

Vita stränder mjuka som mjöl och svala pga korallerna.

Tanka så mycket solljus och D-vitaminer att man nästan sprängs.

Sånt.

Att kunna välja mellan en uppsjö av goda restauranger,

där hålet i väggen var to kill for, oh my..

och där kakaorestaurangen med eko och hälsotänket

fortfarande lockar och får mig påmind om att jag är hemma nu.

Sedan länge.

Sånt.

Så många juicer. Så många juicer...

Och ja, det är sånt här jag längtar men inte enbart.

Vardagslunken.

Människorna. Stämningen. Lekfullheten.

Kreativiteten.

Det man ser när man skrapar på ytan.

Går bakom.

Om jag har smält undan?

Kan inte påstå det.

Det greppade mig på ett sätt jag inte blivit greppad förut.

Är redan i planeringarna av nästa resa,

en weekend i europastad av något slag,

samtidigt som jag vill tillbaka.

Har inte sett mig mätt,

har inte passerat gränsen till Belize,

av alla ting....